måndagen den 30:e november 2009

Arne Weise och jag.

Nu är det ett svårt läge här. Det går en dokumentär om en av mina husgudar - Hunter S. Thompson på svt men jag har även just kommit tillbaka från en ganska intressant kväll på Clarion och tänkte babbla om det. Jag får skriva och titta samtidigt. Man är väl en multitasker.

Jag har lärt mig två saker ikväll.

1. Orangutangerna på Borneo har det ganska risigt.
2. Ställ inte upp på välgörenhetsaktivieter.

Anledningen till att jag beslutade att skänka ett verk var att jag gillar apor och ville stödja en god sak (och naturligtvis hoppas jag även att det ska generera något för mig i förlängningen). Mitt verk drog dock endast in 3.000:- så man kan säga att köparen gjorde ett kap. Men det spelar ingen roll, det är tre papp direkt till deras verksamhet så jag bidrog med mer än de flesta ikväll. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad min gallerist sa häromdan om att be konstnärer att skänka verk till välgörenhetsauktioner för att sedan säljas till underpris. Varför förväntas det att en så fattig grupp i samhället som konstnärerna ska bidra helt gratis till liknande arrangemang? Och varför ställer vi upp på det? Vilket tar mig till nästa punkt:

Detta var min första och (troligtvis) sista välgörenhetsauktion. Många människor må ha lagt märke till min konst och mitt namn ikväll men fokus låg på Borneos orangutanger (med all rätt) och några gratis snittar och vin betalar knappast mina räkningar. Jag ångrar inte att jag var med och jag är glad att jag kunde bidra men i fortsättningen får folk betala om de vill ha min konst. Jag lämnar över till de som har gott om pengar att bedriva välgörenhet. När mitt namn är värt ordentligt med stålar kanske jag återkommer.

Kvällens stora behållning var att få en privat pratstund med Arne Weise. Tv-ikonen. Jag kan inte säga att jag var starstruck - det var mer som att prata med någons morfar - men samtidigt kunde man inte låta bli att tänka på att detta var mannen som stått för bakgrundsbabblet genom alla barndomsjular. Och där stod jag plötsligt och pratade med mysgubben jularne om att vissa apor sköter sina konflikter genom att ligga med varandra. Smått surrealistiskt.

Nåväl. Det var en helt ok kväll och jag har lärt mig en läxa.
Och läxor mina vänner:

de är till för att läras.


Lone Dröscher Nielsen (orangutangernas räddare) intervjuas.


Maria i baren.


Arne Weise - legenden (mitt verk i bakgrunden).


Akira var schysst hela kvällen. Som vanligt.


Mattias Klum visade foton innan auktionen.

Varför är folk idioter?



Hur kommer det sig att man samlar ihop sina flaskor, lägger dem i en påse, bär iväg dem till återvinningsstationen och sedan dumpar dem bredvid (de halvfulla) behållarna? Det går - på fullaste allvar - över mitt förstånd.

Kanske en fjuttig sak att uppröras över när jorden håller på att gå under men allt hänger ihop. Jag har en känsla att dessa personer även slänger batterier i soporna (alternativt utanför) kör bensinslukande bilar, handlar med krigsfonder, äter burhöns och ger fan i att bry sig om det mesta som inte rör dem direkt.

Hoppas de åker på baconfebern allihop.

söndagen den 29:e november 2009

I väntan på

ett inslag om välgörenhetsgalan på tv4:s morgonprogram så tänkte jag spamma er med lite bilder på lillefjant. Han fyller nämligen nio veckor idag (och vi hoppas att hans larviga åttaveckorskris därmed är över).

Hoppas de babblar lite i tv-soffan om att det ska auktioneras ut konst på galan. Min konst. Just nu är det bara något westlifeskit. Finns de fortfarande? Och i så fall - tycker de att det är jobbigt att vara 30+ och bli kallade 'boy band'?









lördagen den 28:e november 2009

Inga fåniga leenden.



Idag tog jag ledigt från ateljén. Inte för att jag lider av det där jag skrev om senast utan för att det är lördag och även konstnärer behöver lite ledigt. På måndag ska jag ta tag i projektet med full kraft. Efter jag skrev bloggen igår tog det inte mer än en timme innan jag var klar med det där jag tyckte var så jobbigt. Man känner sig inte ett dugg fånig efteråt.

Dagens bild får bli ett stycke vardagsrealism. Man ska inte underskatta sådana bilder, kanske är det dessa som kommer att värderas högst i framtiden. Inget tillgjort, inga fåniga leenden och helt oarrangerat. Bara ett ögonblick från ett kök på Södermalm den 28 november 2009.

fredagen den 27:e november 2009

Om att inte komma igång.

Jag har drabbats av det där jobbiga som hindrar en från att sätta igång med nytt projekt. Helt plötsligt är ALLT viktigare än det jag egentligen ska ta tag i. I förrgår slingrade jag mig och satte inte ens foten i ateljén, igår städade jag hela huset för att slippa undan och idag har jag en lång avbockad lista framför mig med bara en punkt kvar. Punkten jag måste ta tag i. Så jag sätter mig förstås skriver en blogg om det istället.

Varför blir det såhär varenda gång? Det är ju löjligt.








Lugnet före stormen?

Ett angenämt problem.



Årets utsmyckning av huset är avklarad. Jag har latat mig de senaste åren och struntat i att pynta men i år tyckte jag att det var dags. Klart ungen ska få lite julstämning. Inte för att han fattar något, men ändå.

Annars har vi storstädat huset idag. Vi har prioriterat annat än städning sedan vi blev tre här i hushållet och det började märkas. Vi har pratat mycket den senaste tiden om hur trötta vi är på att bo i detta omständliga lilla hus och hur gärna vi vill flytta. Till något större. Något enklare. Något bättre. Det visade sig att en ordentligt röjning var allt som behövdes. Nu trivs vi igen och kan bo kvar i några månader till.

På kvällen var jag i ateljén i några timmar. Det var mest bokföring och mejlgrejer som behövde tas tag i. Och så skickade jag iväg en riktigt skön faktura. Mina intäkter börjar bli för stora så snart måste jag köpa något dyrt till min verksamhet. Annars ska bara staten ha en massa deg. Min deg.

Och så kan vi ju inte ha det.

torsdagen den 26:e november 2009

Två flugor i en smäll.



Efter påtryckningar från alla håll så kunde jag inte stå emot längre. Jag gick och köpte tröjjäveln, hoppas ni är nöjda nu. Men en bra sak med den är att nu har jag en god anledning att inte flebba iväg helt. Den sitter liksom rätt tajt redan nu. Och så kan jag titta på den och minnas varför jag föddes. Bara en sån sak.

Smart som jag är så visar jag även upp vilket av verken BOS valde till välgörenhetsauktionen som är på måndag. Jag är inte så förvånad att de valde denna men jag tycker samtidigt att det var lite synd. För även om jag inte var medveten om att folk vill ligga med orangutanger när jag skapade 'Queen Louie' så skulle den kunnat bli ett inlägg i diskussionen och belyst eländet. Att några sjuka apknullare bestämmer hur mina bilder uppfattas tycker jag inte är ok. Men. Nu har de valt denna och jag kan förstå varför. Hoppas att den inbringar mycket pengar till Borneos orangutanger och bidrar litegrand till att få stopp på denna vidriga djurprostitution.

Detta betyder förstås att bilden nedan (som de inte valde) är till salu. Priset är 6.500:- inkl. vit ram om du har möjlighet att hämta upp den i Stockholm. Annars kan jag skicka den oramad inom landet för 6.300:- Först till kvarn.


'Queen Louie', 40x50 cm (inkl. ram), blandteknik på papper.

Kvällen i bilder.

Tidigare ikväll hängde jag med min ölbröder på en pub i city. Senast vi sågs var ett par veckor innan förlossningen, dvs. för runt tio veckor sedan. Alldeles för lång lucka. Ölen var god och i vissa fall ganska dyr. Det var en bra kväll.

Ölen i den röda flaskan kostade 148 spänn. Det var inget speciellt med den.


Guinness - my drug of choice.


Ett väldigt fint tåg hängde ovanför oss. Matchar min tröja.


På väg hemåt. Jag plåtar folk så fort jag kommer åt.



När såg DU en cigg bakom någons öra senast?

onsdagen den 25:e november 2009

Nytt verk på konstbar och dagens outfit.


Sådärja. Nu finns det ett till verk av mig på Konstbar.

Titel: "Diaries 5-1"
Upplaga: 20 ex
Storlek: 60x60 cm (inramad 80x80 cm)
Pris: 2.600:- (inkl. ram)
Tips: Slå till.

På vägen till Konstbar så lämnade jag av lite utrensade kläder på Stadsmissionen. Inne i butiken var det en t-shirt som talade till mig. Jag såg att den var alldeles för liten men tänkte att i kombination med texten på magen kunde det säkert se lite roligt ut. Det gjorde det inte. Bara sorgligt. Men hade jag varit 15 år yngre hade det säkert sett assnajdigt ut.

Denna bloggs första 'dagens outfit' blir alltså:

35-årsflebbig snubbe i för liten tisha med patetiskt tryck.
Slitna jeans med hål i röven.
Armband från turistö i Thailand.
Kamera.



Jag ångrar mig, jag ser ju asball ut. Jag går och köper den.
.
.
.
.
Nej förresten, patetiskt.
.
.
.
eh. Hjälp.

tisdagen den 24:e november 2009

En farlig kombination.



Jag gillar listor. Att sätta upp dagens göromål i en rad och sedan bocka av punkterna är själva grunden för mina arbetsdagar i ateljén. Idag var det tio mer eller mindre tråkiga administrativa grejer på listan och jag betade av dem i ett imponerande tempo. Fingrar flög över tangentbord, meningar byggdes ihop och skickades iväg och samtal ringdes. Och efter varje sak får man dra det där strecket, det är värt mycket mer än ett vanligt simpelt streck. Det är streckens streck.

Listor är extra viktiga när man är lite snurrig och dessutom sin egen chef. En farlig kombination. Om inte jag hängde konstant över min egen axel och kontrollerade mig själv skulle inget bli gjort. Så är det.

Mohahaha!



Skulle inte du också se så här nöjd ut om du just gjort din sista inbetalning till CSN och numera är skuldfri? Mina tre år på konstskolor är härmed betalda. Så jäkla skönt.

Det finns flera nackdelar med att välja bort en konsthögskoleutbildning (betydligt svårare att få stipendier och bidrag plus att man är lite allmänt utestängd i vissa kretsar) men det finns en stooor fördel. Jag har inte en skuld på en halv miljon som jag får betala tillbaka på i resten av mitt liv. Mohahaha!

måndagen den 23:e november 2009

Här är svaret.



Alla som funderat på hur mycket grejer man får in i en tredörrars Ford Escort behöver inte undra längre. Ungefär tre gånger mer än man kan tänka sig. Någon kanske tror att vi råkade få med oss mormors rollator hem, men hennes är röd. Vår är ju svart.

Nu slipper ni vedhuggningsbloggar och tjat om sprakande brasor för nu är vi i stan och därmed är det slut på latandet. Iallafall för mig. I morgon öppnar jag med en tur till Konstbar, nytt verk ska ut i butiken innan hetsen sätter igång. Årets julklapp?

söndagen den 22:e november 2009

Det börjar klia i fingrarna.

Som alla förstår så händer det inte så mycket i konstens tecken här på landet. Men detta är sista kvällen i stugan för imorgon återvänder vi till verkligheten. Det känns lite vemodigt men det är nog dags. Hur skönt det än är här så blir inte mycket gjort och jag börjar känna lite stress inför de projekt jag har att ta tag i. En positiv nu-sätter-jag-igång-stress.

Men än är vi fortfarande kvar så jag passar på att åka ned till poolen och ta en bastu. Att basta ligger på topp tio över grejer jag gillar. Akira och Maria ligger på delad förstaplats. Han fyller åtta veckor idag förresten. Är han inte nästan överdrivet söt?







Det obligatoriska fyra-generationers-kortet togs igår.

lördagen den 21:e november 2009

Två skrumpna nypon.



Min plan var att skruva på 50 mm-objektivet och plåta lite för att använda till dagens blogg. Solen låg på och allt var jättefint. Alldeles för fint. Totalt ointressant. Jag la snabbt ned försöken att få ett skrumpet nypon i motljus att se spännande ut och riktade istället kameran mot mig själv. Knapprade av ett par snabba kort och gick in.

Fan vad rynkig jag har blivit.

fredagen den 20:e november 2009

Ett gammalt djungelordspråk.



Akira träffade Elsa idag. Man får inte låta sig luras av hennes gulliga yttre ty hon är hård mot de hårda.

Jag vet, det är lite stiltje i bloggen just nu. Men det är mycket familj och släkt och grejer för tillfället och jag lovar att återkomma med stor kraft inom kort. Kanske redan imorgon.

Det verkar vara något alkoholstarkt på gång vid brasan. Såjagslutarskriva. Nu.

torsdagen den 19:e november 2009

Sov gott morfar.



Idag har jag begravt min morfar. Bokstavligen. Det kändes lite märkligt att hissa ned en kista med min morfar i. Han ska ju inte ligga där. Eftersom vi bara fick en kort muntlig genomgång av själva jordsättningsförloppet så var det viktigt att koncentrera sig vid nedsänkningen av kistan, det är ju inget man tränat på direkt. Så just den biten blev lite mer teknisk än känslomässig.

Det var en vacker begravning och jag tror att morfar skulle gillat den. Han hade knatat runt med sin lilla kamera och tagit kort på allt och alla från alla vinklar. Nu var det jag som gjorde det istället och det kändes bra.

Jag tar över stafettpinnen.

onsdagen den 18:e november 2009

Varför?



Vi har inga måsten här på landet men ett dagligt projekt är att få lite luft. För det mesta hinner vi ut innan solen gått ned, det är målet iallafall. På våra rundor går vi ofta förbi huset ovan. Man kan milt sagt säga att ägarna är lite pedantiska - gräsmattorna är klippta som greener och inte ett gruskorn ligger snett på gången. Ordning och reda verkar vara viktigt för dem och det är inte helt omöjligt att de är födda i jungfruns tecken.

Maria hävdar att nätgrejen på bilden ovan är till för att hålla löven från det lilla trädet samlade så att de inte virvlar ut och stökar ned resten av gräsmattan. Jag tror att det är till för att hålla typ rådjur borta.

Vad tror du?

Koncentrationsproblem.


Det är tisdag så vi bänkade oss som vanligt vid tv:n klockan 21.30. Kobra är veckans tv-höjdpunkt och kanske det bästa som producerats på SVT någonsin. Jag missar det sällan.

Men idag hade jag lite svårt att koncentrera mig på tv:n för en liten halvmetersparvel i mitt knä var på sitt charmigaste humör. Plötsligt var den gyllene halvtimmen slut och jag kan lägga ytterligare en hög med Akirabilder till samlingen.

Kommer han att bli historiens mest väldokumenterade barn?

tisdagen den 17:e november 2009

Att bita i det sura äpplet.



Jag gav upp och släpade ut mitt lazy ass till vedkubben. Den första gubben hade bara ohuggen skitved att komma med, den andre hade asmycket men var inte hemma och den tredje skulle ha orimligt mycket pengar. Att det skulle vara så jävla svårt att få tag på lite ved? Jag är faktiskt uppriktigt förvånad.

Men man ska förstås inte underskatta vikten av lite gammal hederlig vedhuggning. Det ger en viss tillfredsställelse att peta in bitar av sin svettiga ved i brasan. Och så får man ju motion.

Fast helst av allt skulle jag vilja haft en dräng.

Anslagstavla #2



Sådär ja. Nu är jag något på spåren. Har även fått höra att det ev. finns en lokal vedgubbe här i området, ska kolla med honom först. Vedäventyret fortsätter.

måndagen den 16:e november 2009

Ett palats på Ibiza.



Idag kom det ett intressant mejl från någon storfräsare med hus på Ibiza (klicka på bilden ovan) som vill byta det mot vårt boende i Stockholm under en tid. Om inte det passar oss har han även lägenheter i Buenos Aires och New York. Hur frestande det än må vara att få bo gratis i detta palats så är det ju N.Y. vi vill till och vi väntar nu på svar om han vill byta sin lägenhet mot vår april-juni 2010.

Tänk om det går att lösa så enkelt.

Vedgubbsjakten fortsätter.

Jag köpte nyligen ett fast 50 mm objektiv för att kunna ta riktigt bra bilder på mina verk för reproduktioner och liknande. Men det är jäkligt kul att plåta allt möjligt med det, som att ha en helt ny kamera. Man har ett fast utsnitt och får jobba mer på att komponera bilderna och känslan i dem blir en helt annan. Kvalitet. Nästa pryl på listan är en bra normalzoom att ha som allroundobjektiv. Jag har nog tänkt mig ett Canon EF-S 15-85 mm (men tar tacksamt emot tips) som kostar nästan lika mycket som kameran. Men vafan, att ha en bra utrustning är viktigt för mig. Dessutom är det avdragsgillt.

Vedgubbsjakten fortsätter. Anslagstavlan nere vid poolen aviserade grillkol, utombordare och båtplatser - men ingen ved. Jag fick ett sms från min mor tidigare idag som sa att vi redan har en vedgubbe, jag vet inte riktigt vad hon menade men antagligen syftar hon på pappa. Men jag vill ha ved nu och forskar vidare - imorgon åker jag till närmsta lilla by och tittar på deras anslagstavla. Där tror jag att jag ska hitta min vedfarbror.

Här nedan är några av bilderna jag tog tidigare idag. Det är nästan bara vi här. Lugnt. Tyst. Och alldeles stilla. Ingen tunnelbanestress eller baconsjuka här inte.







Allt har en baksida.



Idag kom mitt luktsinne tillbaka. Att vara förkyld är rätt segt men det har ju vissa positiva sidor. Men nu luktar alltså skiten skit igen.

Nattbloggar blir lätt lite pratiga.



Jag vill tacka de sju personer som tyckte till om mina bilder i föregående inlägg. De övriga etthundraelva personerna som besökte bloggen utan att skriva något hade säkert en bra anledning till att inte göra det. Jag förlåter er.

Idag har mitt friskluftintag bestått av tre vändor till vedboden där varje vända tar typ två minuter. Men i det här rövvädret så spelar det ingen roll, man är nästan dum i huvudet om man vistas ute nu fast man inte behöver det. Jag hatar november, vilken värdelös månad.

Appropå ved förresten. Den är inte slut än på ett tag men är tveklöst på god väg för här eldas det som om det inte fanns en morgondag. Jag skyller på Akira som verkar gilla att somna vid brasan. Klart grabben ska få göra det. Det finns visserligen en hög redo att hugga upp men med maratonförkylningen i kroppen kombinerad med vädret som gud glömde gör att jag viftar bort sådana tankar. En dräng skulle man haft.

Men. Jag har fått för mig att man kan ringa en vedgubbe eller liknande som kanske har en liten skog och hugger upp betydligt mer än sitt husbehov för han inte har något bättre för sig. Sedan staplar han upp veden i raka rader och väntar på att någon slöfock som jag ska ringa så han blir av med en del av sitt berg och kan fortsätta sitt huggande. Han känner sig nyttig i luthersk anda och jag slipper göra ett dagsverke. Win-win. Imorgon ska jag kolla upp om det verkligen existerar sådana vedgubbar eller om det bara är en fantasi jag har.

Hur kollar man upp sådant förresten, www.litenvedfarbror.se eller? Jag får nog åka runt och kolla lappar på anslagstavlor. Låter som en lagom aktivitet för morgondagen. Man kan säga att anslagstavlor är en föregångare till internet. Ja, förutom att de inte är ihopkopplade förstås och bara innehåller ganska snäv och lokal information. Det vore t.ex svårt att boka ett hotell i Japan via en anslagstavla. Eller betala räkningarna. Men om man är på jakt efter lite rejälare grejer som ett lass ved är det nog rätt ställe att leta på.

Bilden då? Jag orkade inte bildgoogla något passande så det fick bli en Akirabild istället. För en blogg utan bild är lite som en blogg utan bild. Dessutom har jag faktiskt nämnt hans namn en gång i texten så lite relevans finns det. En konstig grej är att jag tänkte att detta inlägg skulle bli kort och nästan lite minimalistiskt.

Det blev visst precis tvärtom.

söndagen den 15:e november 2009

Vilken är bäst?

Jag kom just på att jag inte visat verken som jag skapat för välgörenhetsauktionen ännu. Borneos orangutanger ligger pyrt till och BOS (Borneo Orangutan Survival) kommer att auktionera ut ett av nedanstående verk den 30 november på Clarion Hotel. De har dock inte bestämt sig ännu vilket av verken de vill ha.

De kände ju min teknik och hur jag jobbar så att de får välja på bilder där jag har mixat människor och apor borde inte komma som någon överraskning. Men att blanda ihop människor och djur kan vara ett problem i deras organisation. Detta fick jag reda på efter att jag jobbat klart med bilderna. Tydligen är det så att det förekommer att man fångar in orangutanghonor, rakar av dem håret och håller dem som prostituerade. Fatta! Jag har aldrig hört något så sjukt. Vad är det för människor (män) som kommer på en så jävlig idé. Och vilka (män) är det som vill ligga med en rakad fastkedjad apa? Helt stört.

För mig är bilderna en hyllning till orangutangerna och jag tyckte det var självklart att visa våra likheter med dem. Jag ska inte säga att jag anser att djur är våra likar men för den saken behöver vi ju inte hålla på och jävlas med dem. Om jag fick bestämma skulle all verksamhet där djur far illa upphöra direkt. Hej då köttindustrin. Hej då val/delfinfångare. Hej då pälsindustrin. Hej då skövling av regnskog. Och hej då äckliga jävla djurhallickar.

Jag hoppas att stödgalan (tillsammans med mitt bidrag) kommer att ge tillräckligt med pengar så att det blir stopp på denna galenskap på Borneo. Vill du hjälpa till så går det bra att köpa biljetter till galan, ropa in min tavla för jättemycket pengar eller bara ge ett bidrag via deras hemsida.

Och sist av allt tänkte jag be er hjälpa mig att hjälpa dem. Vilken bild tycker DU är bäst/kommer att inbringa mest vid en auktion? Klicka på dem för större bild och om du lämnar en kommentar blir det enklare för mig att veta vad du tycker.


1. Queen Louie (40x50 cm inkl. passepartou och ram)



2. Baby Kong (samma storlek som ovan)


Jag bara duracellar på.

Varje minut utan huvudvärk är helt fantastisk. Igår vid den här tiden kunde jag knappt sitta och prata, nu är jag bara väldigt förkyld men har inte ont någonstans. Det är underbart. Jag är så glad att jag nästan alltid är frisk.

När jag jobbade på SF i ett och ett halvt år så var jag nog den enda i personalen som aldrig var hemma pga. sjukdom. Inte en enda gång på 540 dagar. Jag gick till jobbet väldigt bakfull ganska många gånger men jag var aldrig sjuk. Runt omkring mig var det alltid problem för att folk drabbats av olika åkommor - jag tyckte de verkade vara klena. Svaga åttiotalister tänkte jag. Men såhär har det varit nästan hela mitt liv. Folk runt omkring mig sjuknar in hela tiden och jag bara duracellar på. Jag har lite teorier om varför men det tar jag en annan gång.

Denna dag har varit väldigt soft. Ja, för mig och Akira iallafall, Maria har ett jobb hon måste slutföra innan helgen är över. Plutten och jag har mest vilat. Och så åkte jag till den lilla affären någon mil bort och fyllde på mat- och medicinförråden. Jävlar vad dimmigt det var - jag gillar verkligen dimma. Allt blir vackert, mystiskt och mjukt.







lördagen den 14:e november 2009

Jag trodde jag visste vad huvudvärk var.



Jag har haft en av mina vidrigaste nätter någonsin. En snuskig snor/var/kläggsoppa har tydligen byggts upp under min sjuveckorsförkylning och satt sig innanför mitt ansikte och därifrån tryckt på så att mitt huvud var på väg att explodera. Bihåleinflammation kallas det visst. Jag har ganska hög smärttröskel men har i princip aldrig varit med om en liknande smärta under de trettiofem år jag levt. Skallebangen som pockat på den senaste veckan fick under gårdagen och natten sitt crescendo. Det var hemskt.

Jag trodde jag visste vad huvudvärk var men det jag har haft hundratals gånger i mitt liv har tydligen varit en lightvariant. Fjantvärk. Smurfont. NU vet jag vad det innebär att ha ont i huvudet. Jag försökte alla möjliga trick under min sömnlösa natt som t.ex. välkomna smärtan för att på så sätt göra sig vän med den och upprepat mantrat 'pain don't hurt'. Funkade ej. Inte heller har någon av alla de tabletter jag har petat i mig har hjälpt mer än att The Verves låt 'The drugs dont work' har snurrat ytterligare ett varv i huvudet.

Ett tag distraherade jag mig själv genom att försöka bildsätta min smärta. Inte heller det hjälpte. Men om du någon gång skulle åka på detta helvete så tänkte jag förmedla bilderna jag fick fram så att du vet vad du har att vänta:
  • Tänk dig att man tippar Emipre State Buildning så pass mycket att det får plats ett huvud i glipan som uppstår vid marken. Lägg sedan din skalle där och släpp tillbaka huset. Ligg kvar.
  • Ni vet vid tågstationerna så finns det grejer som stoppar tågen så att de inte kör rakt in i perrongen. Lägg huvudet mot en sådan stoppgrej och pressa ett medelstort tåg mot kraniet (precis så hårt att det inte krossas). Gasa lätt och öka efterhand.
  • Eller. Ta en buss, en rejäl buss med välpumpade däck och kör upp på huvudet. Stanna i tolv timmar.
  • Och den sista. Kapa av toppen på huvudet, gröp ur hjärnan och vad som nu sitter bakom ansiktet och fyll istället på med smält bly. Sätt på locket igen och försök sova.
Ja, typ så har natten varit. När jag vid sextiden inte stod ut längre utan kände att jag var tvungen att åka till ett sjukhus för att få ordning på detta så blev jag kopplad till sjukvårdsupplysningen (eftersom varken sjukhus eller vårdcentraler på landet har telefontid före klockan åtta, speciellt inte på helgen) och de bad mig återkomma om en timme. Under denna timme hände något och den där vidriga soppan började rinna ur mig och trycket lättade. Jag ringde tillbaka för att kolla läget och fick prata med jordens pratgladaste lilla dam. Nu känns allt helt fantastiskt.

Men. Kommer skiten tillbaka drar jag till akuten direkt.

fredagen den 13:e november 2009

Jag ska visa de jävlarna.

Jag har funderat sedan igår om jag verkligen ska skriva inlägget du just börjat läsa. Texten kommer antagligen att balansera mellan hybris och bitterhet och därför jag tvekade lite, men så tänkte jag - vafan. Jag kan ju inte sitta här och mesa.

Det handlar om Liljevalchs vårsalong. Jag börjar ruttna ordentligt på dem nu. Visst är jag medveten om att chansen att bli antagen är ganska liten (i år antogs 132 konstnärer av 2014) och det accepterar jag såklart. Men. Jag har sett några verk de har antagit för den kommande vårsalongen och det är inga vidare grejer. Det känns lite som det gjorde fram till i mitten av 2000-talet när vilken glad amatör som helst kunde komma med och samtida uttryck verkar inte vara årets ledord.

Nu ska jag inte döma ut en hel utställning efter några få verk men visst tycker jag att mina grejer borde ha en självklar plats. Och kanske sitter jag här och är lite extra bitterförbannad eftersom jag är inne på sjätte dagen av ihållande huvudvärk. Det kan vara så.

Men. Jag har sökt min sista vårsalong på Liljevalchs. De vill inte ha mig och jag klarar mig fint utan dem, dessutom är jag trött på att betala 250 spänn för att få ett simpelt nej. Jag blir bara starkare av motgångar och min revanschlust blir större för varje avslag. Jag ska visa de jävlarna. Vänta bara.

Men min bitterhet kommer inte att hålla i sig (hybrisen är svårare att bli av med...) och hur skulle jag kunna lägga mer energi på detta när jag har Akira liggande bredvid mig och en knastrande brasa i ryggen? Nu ska jag kurera mitt huvud, laga lite frukost åt familjen och ta en höstpromenad. Ha en bra dag!