onsdagen den 30:e juni 2010

Som en guldfisk



Cornelis i bakgrunden, nysvullad på sommarpasta och vitt vin i glaset. Det var bara ett par veckor sedan vi kom hem från New York men just nu känns det väldigt avlägset. Nästan så att det är svårt att minnas att vi var där i över två månader. Läskigt.

Men jag tänker inte släppa den stan helt ännu utan kommer att lista alla gallerier där jag lämnade min katalog, inte bara för att det är sjukt intressant att läsa om utan för jag kommer att glömma bort det annars. Jag funkar nämligen så - finns det inte dokumenterat genom ett foto och/eller en blogg så har det inte hänt. Men det får bli imorgon, jag har ju för fan semester.

tisdagen den 29:e juni 2010

Det är väl bara att snacka med chefen?



Kolla vad som stod i gårdagens DN. Jag håller med - det är verkligen jättesvårt att få loss ett par månaders semester nu för tiden.

Matriarken Milton är död

Sent igår kväll dog min farmor. Det kom inte som någon stor överraskning eftersom hon snart skulle fylla 97 men hon var en pigg och glasklar liten gumma så det kändes som hon lätt skulle kunna leva tio år till. Det finns dock två saker som gör att det inte känns så sorgligt just nu - dels har hon haft ett långt och lyckligt liv fullt med barn och kärlek och dels var hon djupt troende och längtade efter döden så att hon skulle få träffa sin skapare. Jag hoppas verkligen att hon fått göra det nu.

Sista gången jag träffade henne var för två år sedan på hennes 95-årsfest utanför Mariannelund, hon och farfar har befolkat halva Småland på egen hand och det finns många, många Milton därute tack vare dem. Som så ofta när man (jag) träffar någon riktigt gammal släkting så tänker man (jag) alltid att det där var antagligen sista gången vi sågs. Jag tänkte förstås sådär för två år sedan också men utan att det kändes ett dugg sorgligt, Karin Milton var en fantastiskt positiv person och det syntes så tydligt att hon tog allt med stor ro - livet och döden. Hon trodde starkt på ett liv efter detta och pratade ofta om att få komma hem så att hon nu "äntligen" fått göra det känns ganska naturligt. Jag är förstås ledsen men det är ju såhär det funkar. Man lever och sedan dör man.

Vi pratade i telefon några månader efter att Akira föddes, det är synd att han aldrig fick träffa henne men jag är glad att hon fick veta att hennes klan utökats med ännu en medlem. Akira ska få veta allt om sin gammelfarmor när han växer upp.

Ha det fint kära farmor, hälsa farfar!


Farmor fick 10 barn och 24 barnbarn och jag vet inte hur många barnbarnsbarn. Här är några av dem (plus respektive). Tänk att hon är enda anledningen till att vi alla satt där.


Ingen tvekan om att de har samma mamma, eller hur?



Hej då farmor, hoppas att din kära gud är allt du önskar.

måndagen den 28:e juni 2010

Hur har vi klarat oss hittills?


Sådär ja, det är här ni kommer att hitta mig i sommar. Typiskt att det krävdes ett barn och en köptokig farmor för att fatta hur gött man kan ha det - den här hade man ju velat ha för länge sedan.

Kokt igen



New Yorkvärmen har hunnit ifatt oss, men skillnaden är att här finns det inte någon AC. Inte ens en fläkt har vi. Om man skulle ta och montera ihop lillens nya badgrej med soltak kanske?

söndagen den 27:e juni 2010

Vi har överlevt ytterligare en dag



Fan, dagarna bara flyger fram här. Idag har jag inte gjort ett smack förutom att visat vår (pappas) båt för en potentiell köpare. Kom på att det är bäst att vi ger oss ut på en tur innan skutan är såld - det vore ju sorgligt om den försvann innan Akira fick segla lite.

Annars rullar sommarskivan i bakgrunden medan vi springer runt och passar på lillen (han firade sin niomånadersdag med sitt livs första utomhusbad). Maria rensar i landen, jag sover middag och nu har vi just lyssnat på sommarpratet och sippat vin. Det blir inte mycket mer sommar än såhär.

Och imorgon ska jag skriva om något intressantare - jag lovar.

lördagen den 26:e juni 2010

Midsommar med Akira

En positiv bieffekt av att ha spenderat ett par månader i New York är att Akira inte är ett dugg blyg och trivs bra bland folk. Det är väldigt praktiskt när man är på en plats med ett tjugotal potentiella barnvakter.

Gårdagen var grym och att midsommar inte längre handlar om att festa hela natten gör mig inte ett dugg. Det är så gjort.


Elsa gillar barn och Akira gillar Elsa.


Och han har inte ens ätit själv.


Mina lilla familj.


På väg. Alltid på väg.



Akki kollar in poolen - snart blir det premiärbad.

fredagen den 25:e juni 2010

Dagen outfit



Idag är det midsommarafton och jag ska ha på mig det finaste jag har - min nya tatuering. Och så kanske en tröja och ett par byxor.

torsdagen den 24:e juni 2010

Tur att vi blev härdade i N.Y.



Eftersom vi älskar pre-midsommarbilköer - speciellt i stekande värme - så valde vi att åka till stugan idag istället för igår. Det tog oss ungefär sex timmar att köra de tjugofem milen hit. Att AC:n inte fungerade tyckte vi alla bara var härligt, speciellt Akira.

Väl här gav Maria toppbetyget MVG på årets sommarskiva så allt har börjat bra. Middagen var perfekt, vindunken godgod och lillen drog timmerstockar hela kvällen. Nu väntar en månad av hårdslappande, wakeboardåkning och grillkvällar. Det är orättvist - jag vet.

onsdagen den 23:e juni 2010

Festen som förändrade mitt liv



Akira finns till tack vare en liten tjej som heter Milly. Hennes pappa är en av mina bästa vänner och när han berättade på sin 35-årsfest att hans tjej var gravid fick Maria och jag eld i baken. Vi hade ju pratat om att skaffa barn och nu hade jag plötsligt chansen att vara föräldraledig tillsammans med en polare! En vecka efter festen blev Maria gravid och i höst ska de skäggiga papporna spendera tid tillsammans med varandra och sina små halvfigurer.

Precis som planerat.

Milton vs. De Geer



Det var en hård match mellan de båda konstnärerna men efter några ronder enades de fajtande att lägga ned handskarna och kalla det oavgjort. För denna gång.

tisdagen den 22:e juni 2010

Memory lane 22 juni

Det händer ju inte så himla mycket just nu så jag kör ett backspegelsinlägg igen. Räkna med att det blir några fler under sommaren (när jag inte bombarderar er med wakeboardbilder vill säga). Här är vad jag gjorde typ idag de senaste fem åren.


Typ idag för fem år sedan bodde jag i en lägenhet med grym utsikt vid Tekniska högskolan. Jag hade ofta balkongfest och satt alltid med ett sånt där fånigt flin i ansiktet.


Typ idag för fyra år sedan verkar det ha varit en fin dag på vår gård. Jag bytte Östermalm mot söder (med ett kort stopp i en mörk lägenhet i Vasastan) och har inte ångrat mig en sekund. Men nu är det dags att dra vidare.


Typ idag för tre år sedan satt vi som vanligt på Skinnis. Jag älskar att hänga där med ett gäng vänner och se solen gå ned över Stockholm. Då är den här stan som bäst.


Typ idag för två år sedan blev den här målningen klar. Fotot är taget på min förra ateljés bakgård (vid Nytorget) som jag inte saknar en sekund. Nu längtar jag bara till min nya i Liljeholmen.



Typ idag förra året fick Marias film uppmärksamhet i en massa tidningar för att den skulle visas på SVT. Här i Aftonbladet.

Inspireras eller sno rakt av



Här är den - sommarskivan 2010. Premiärlyssning på torsdag så snart vi kommit till stugan, satt oss på altanen och öppnat varsin bira. Det är precis DÅ sommaren börjar.

Som vanligt har jag tryckt in ganska mycket smala indiegrupper tillsammans med några klassiker. Herr Vreeswijk fick vara med bara för att jag tror Akira gillar den låten och sista spåret för att få lite New York-feeling (jag kollade på The Office typ varje kväll när vi var där). Nick Cave tjongar jag in varje år för att Maria diggar honom och The White Stripes har alltid en given plats.

Det kommer att bli en bra sommar det här.

måndagen den 21:e juni 2010

Som att åka tunnelbana i Tokyo



En dålig grej är att vi inte är helt ensamma om att vilja bo i Gröndal. Den här bilden är tagen tio minuter efter att visningen startade och det vällde in nya människor hela tiden. Rätt svårt att bilda sig en uppfattning om lägenheten när halva stan är där och minglar (förutom att nu vet man exakt hur mycket folk man kan trycka in på inflyttningsfesten).

Vi flydde fältet och lägger ned letandet till efter sommaren. Detta var ändå inget för oss.

Dags att byta miljö?



Vi ska på en lägenhetsvisning i Gröndal om en liten stund. Hoppas det är bra skit. Den förra vi var intresserade av drog iväg såinihelvete, man kan få ett mindre slott för samma pengar. Kanske är det så vi gör till sist - flyttar till en liten herrgård i någon avkrok och skaffar ett dussin gräsallergiska barn.

Vi får se.

söndagen den 20:e juni 2010

En kväll på söder

Sorry, nu har jag slöat med bloggen igen. Men jag har en god anledning för jag håller på och sätta ihop sommarens viktigaste skiva. Varje år letar jag upp, väljer ut och sätter ihop en skön samling låtar som ska bli sommarens soundtrack. Så det är viktigt att det blir rätt för sedan spelar vi den där skivan örtiotusen gånger. Extra viktigt i år eftersom Akira kommer att lyssna uppmärksamt - vi vill ju inte smutsa ned hans små öron med kass musik. Om någon är nyfiken kan jag lägga ut låtlistan när jag är klar.

Igår kom det över lite vänner på grill&bärs, tänkte det var bra att passa på att träffa lite kompisar innan vi lämnar stan. Vi har egentligen den ultimata gården att ha fester på men har varit lite slarviga med det, man skulle kunna trycka in obegränsat med folk men det har liksom inte blivit av. Vi får ta och ha en ordentlig skiva innan vi flyttar härifrån - augusti kanske?

Det blev rätt sent igår och idag har jag inte varit utanför dörren pga. skivprojektet. Nu blev visst klockan midnatt så det var den dagen det. Hoppsan.


Här är de - filmredigeraren, polisen, biografmaskinisten, två blivande syokonsulenter, en biojobbare till och så Sofia som flaxar runt och pysslar med allt möjligt. Gissa vem som gör vad.


Vi gick till Bondens Bar och höjde medelåldern några snäpp.


Sedan smet jag och Björn till Kellys för vi behövde få oss lite hårdrock. Där var det något miffo som spelade upp små filmklipp i sin telefon och ville att jag skulle fota. Så då gjorde jag det.


Jag plåtade visst lite på vägen hem också. Här är min hals t.ex.



Den här gubben hade jag flera bilder av när jag gick igenom kameran i morse. Lite oklart varför.

fredagen den 18:e juni 2010

Mat, psykologi och konst

Jag vet, det är lite slött mellan uppdateringarna. Jag har haft en del att göra och så finns det ändå inte så himla mycket att skriva om just nu. All konstnärlig verksamhet är satt på paus, jag klickar igång mig själv igen efter sommaren. Så funkar jag bäst, först jobba (nästan hur mycket som helst) - sedan ledigt (ännu mer). Då får man tid att reflektera över vad man håller på med, vad man vill göra och vart man är på väg. Låter det lyxigt? Kanske det, men så skulle vem som helst göra som hade möjligheten. Tänk vad få utbränningssjukskrivningar vi skulle ha.

Igår var jag ute och drack bärs med mina gamla vänner, den ena har nyss flyttat till Eskilstuna och jobbar som psykolog och den andra är kock på Berns. Vi täcker in ett ganska bra område tillsammans - mat, konst och någon som kollar vår mentala status då och då. Detta är förstås den stora fördelen med att vara hemma igen, att det faktiskt finns några kvar här som saknat en och vill hänga. Sånt är viktigt.


Efter happy-hour-ölen på sushistället gick vi och drack riktig öl på Bishop istället. Äntligen en ordentlig weissbier, synd bara att den kostar nästan tre gånger så mycket som i N.Y.


Vi kände för att byta miljö och gick vi till Gondolen istället. Kontraster är gött.


Och deras Caipirinha är ännu göttare.


Jag har aldrig tråkigt med de här killarna.



En bild bara för att påminna mig själv om att jag måste ned till Slussen och plåta innan de river skiten.

torsdagen den 17:e juni 2010

Nu börjar det ordna till sig



Okej, det är inte så himla kass här ändå nu när permafrosten släppt. Och så slipper vi ju stan snart eftersom vi drar till stugan på onsdag och stannar där hela juli. Tjena grillkvällar, sommarprat på P1, bad vid klipporna och wakeboardåkning i viken. Längta!

onsdagen den 16:e juni 2010

Memory lane 16 juni

Jag plåtar mycket (om någon missat det) och även när kamerorna var analoga brände jag av rulle efter rulle och har gjort det så länge jag kan minnas. Jag har rätt många album i garderober här och där.

Mitt liv är alltså rätt väldokumenterat överlag men framförallt sedan jag köpte min första digitalkamera (hösten 2004) och man plötsligt kunde knäppa sig knasig utan att det kostar en spänn. Därför tänkte jag smälla ut lite bilder då och då för att se vad som hänt de senaste åren vid ett visst datum. Det är inte alltid jag har en bild exakt på dagen men då tar jag tar den som ligger närmast.


Typ idag för fem år sedan hade Maria och jag bara känt varann i någon månad. Vi käkar indiskt på ett litet berg på söder.


Typ idag för fyra år sedan slutade jag på SF för att satsa för fullt på konsten (vilket visade sig vara en ganska god idé). Jag firade mitt sista arbetspass med en flaska bubbel.


Typ idag för tre år sedan gick vi visst förbi den här skylten i Malmö när vi var ute och roadtrippade. Det är min multibegåvade tjej som står bakom kampanjen.


Typ idag för två år sedan satt vi på Tantoberget och drack bärs i solnedgången. Det är precis bakom bron till vänster i bild vi letar lägenhet nu (det är även där min nya ateljé ligger).


Typ idag för ett år sedan var Maria på tjocken och hade ganska många månader kvar. Knäppt att vi inte visste vem det var som låg där och jäste.

tisdagen den 15:e juni 2010

Jaha, vad ska jag blogga om nu då?

Jag har inte ett dugg spännade att berätta. Det känns lite konstigt och tomt, min kvällsritual i över två månader har ju varit att välja ut bilder och sammanfatta vad vi nu gjort under dagen. Det kanske inte alltid har varit jätteintressant eller kul men det har varit något iallafall. Men idag har vi - städat. Packat upp, plockat, städat och haft att göra med ett barn vars inre klocka fortfarande går på amerikatid. Jo, det gör väl våra också iofs men vi sätter oss inte och skriker rakt ut för det. Det gör lilleman. Och så börjar han gråta när Maria nyser, ett typiskt tecken på att han inte är helt i balans.

Men jag kan iallafall konstatera att igår var definitivt fel dag att ta sin första Stockholmspromenad. Solsken och sällskap av Maria och Akira var bättre, jag har inte återhämtat mig helt men nu känner jag inte för att hoppa från Västerbron längre iallafall. Men helvete vad kallt det är. Alltså på riktigt, brukar det vara såhär kyligt i mitten av juni?

På fotofronten idag finns bara ett gäng bilder på Akki när han gungar. Men det är inte kattskit direkt.


Han börjar bli lite nonchalant i sitt gungande.


Nu har han fått syn på andra barn som leker. Han är en iakttagare.


Har man inte smakat på det, finns det inte.


Kolla, nu har båda kommit upp!



Vi har inte GAP-spons, jag lovar. Men vi skulle nog lätt få.

söndagen den 13:e juni 2010

Fan, jag deppar ihop



Det här kommer antagligen att bli mitt mest förutsägbara inlägg hittills men det måste skrivas. Jag vet att vi bara varit borta i ett par månader men det känns inte bra det här. Jag vet inte vad jag gör här och jag vill inte vara här. Visst kan det finnas något skönt med att komma hem och slänga sig på sin egen soffa men vi hade ju en utmärkt soffa i New York att slänga sig i. Jag hade kunnat slänga mig i den ett bra tag till.

Kanske var det fel dag att komma hem på? En grå och regnig söndag i ett stendött Stockholm kan man ju bli deppig av ändå. Eller var det kanske för att jag under min halvtimmespromenad nyss mötte 200 exakt likadana ansikten, alla klädda i svart eller grått. Alla! Inte en jävel som stack ut på det allra minsta sätt, inte ens en tjockis såg jag.

Det kommer säkert att lätta och kännas bättre snart men jag vet allvarligt talat inte om jag vill vänja mig vid att gå runt i den här slätstrukna sörjan. Varför nöja sig med halvbra? Men New York är för dyrt (och dessutom snudd på omöjligt att få greencard) och på landet (skulle gärna bo på Öland) blir man nog lappsjuk rätt snart. Så var ska man bo?

Och fan vad kallt det är förresten. Tur att vi har gasspis.

Som att rycka bort ett plåster

Det gick töntigt lätt och fort att komma hem. Vi fick en bra taxi till flygplatsen och fastnade bara i en bilkö men det gjorde ju inget eftersom vi hade eoner av tid pga. hyresvärden. När vi checkade in hade vi visserligen drygt 30 kilos övervikt och fick böta en tusing men egentligen skulle det varit det dubbla. Killen i disken fick pengarna svart och satte på prioritetslappar på våra väskor som tack. Ett sätt att dryga ut lönen antar jag. Själva flygningen gick toksnabbt och Akira var en schysst bebis hela vägen.

När vi landade kl sju i morse fick vi våra väskor först pga. mutan och en snubbe stod redo med den förbeställda taxin (ÄNTLIGEN en skylt med mitt namn på när man kommer ut) och körde hem oss i raketfart. Vi drog i oss några mackor, däckade och vaknade kl 15.30. Nu är det pizzadags säger våra amerikamagar så det är väl bara att gå och hämta.

Några snabba reflektioner efter ett par månaders frånvaro:

Varför bor vi i en koja?
Vilken liten micro vi har.
Vad strävt toapappret är.
Vad gör vi här?


En sista bild på vår älskade Ludlow Street innan taxin kom. Man kan skymta Akiras barnstol till vänster i bild, när jag ställde ut den (precis innan vi drog) så var nästa alla de andra grejerna borta.


Undar om han kommer att bli lika rastlös som sin far?


Jo, vi hade det faktiskt såhär roligt hela vägen hem. Alla åtta timmarna.


Det var 11 grader och dimma när vi landade, precis som när vi drog härifrån för över två månader sedan. Skönt med lite svalka men va fan, det är ju juni!


Och så var vi plötsligt hemma igen. Det känns ärligt talat sådär.