lördagen den 30:e oktober 2010

Mission accomplished

Idag var jag på vernissage på Edsviks konsthall. Juryns urval speglar kanske inte det senaste inom samtidskonsten men min oro att hamna bland tovade dockor och hobbymåleri var visst obefogad. Men förutom några skulpturer, två (inkvoterade?) installationer, ett videoverk och några blandteknikare är utställningen mest en uppvisning av figurativt oljemåleri. Tekniskt skickligt överlag men i de flesta fall ganska ointressant och intetsägande. Edsviks konsthall är tydligen Sveriges näst största (bara Liljevalchs är större) så man blir ju onekligen lite nyfiken på vad som valts bort.

Men på det stora hela är det helt klart värt att åka dit. Det roliga med grupputställningar är ju att det finns något för alla, och om inte annat är det väldigt vackert där ute. Och jag är nöjd, jag fick ju en konsthall i cv:t under 2010. Det var det viktigaste.


Jo förstår ni, här är den där dörren igen.


Enda gången jag gillar mycket folk på en gång är när jag ställer ut.


Något av det bättre som visades. Ja, förutom mitt då.


Jag hängde på första plan, där var det lite luftigare och inte så mycket mässhall över det hela.


Och något som blev tydligt för mig idag är att jag definitivt föredrar större format, är inte van vid att visa pluttgrejer. Men jag gillar dem verkligen ändå och hoppas nästan att ingen köper.

fredagen den 29:e oktober 2010

Lite mer Japan (Tokyo)

Det är lite bitterljuvt att gå igenom alla gamla japanbilder. Att sitta i ett tungt höstmörker i Stockholm och titta på en plats där man mycket hellre skulle befinna sig gör att det börjar klia i alla resnerver. Tyvärr är det inte möjligt just nu, både Maria och jag har mycket att göra här (som skulle vara omöjligt att göra där) och dessutom brände vi ju nästan alla våra pengar i New York.

Men det var roligt att det var så många som gillade mina bilder och jag hoppas att jag kan inspirera någon att åka dit så här kommer lite fler. Denna gång blir det enbart Tokyo. Vassego igen.

Om man är många måste man visa hänsyn. Det har japanerna fattat. Har aldrig varit med om att någon gått in i mig eller betett sig allmänt stockholmskt.


Om du ser en japan skratta och peka åt Stockholms tunnelbanekarta så vet du varför.


Harajuku - ett av mina favoritområden.


Jag älskar att man kan gå i dagar utan att se en enda västerlänning.


Japaner plåtar nästan lika mycket som jag.


Harajuku igen. Där cosplayfolket visar upp sig.



Nyfångat vid fiskmarknaden i Tokyo. Helt plötsligt smakar all annan sushi lite sämre.


Nästan vackrast är Tokyo i regn (Harajuku igen).


Ueno park i väntan på kvällens fest.


Vi filmade och filmade och alla var glada.


Fisk på pinne.


Det finns få platser i världen som låter så illa som en Pashinkohall. Eller är lika rökiga.


Inte rusningstid.


Barer, restauranger och caféer ligger inte bara i markplan. Bakom varje dörr finns 5-6 våningar fulla med allt. Internetcaféer t.ex. finns överallt men är nästan omöjliga att hitta om ingen vänlig själ förstår en och kan peka ut dem. För skyltarna ger inte så mycket vägledning.



Gamla japaner - you've gotta love them.

torsdagen den 28:e oktober 2010

Konst åt folket!



Det både har och har inte hänt så mycket idag. Jag har lite nyheter om kommande utställningar och sånt men jag väntar lite med att berätta tills allt är hårdspikat. Var i ateljén några timmar och fick en del gjort, har börjat jobba på New York-sviten som har lossnat bra. De blir lite av ett mellanting av vad jag gjort tidigare och det jag skissat på hittills i år, men om jag blandat bilder från hela världen hejvilt tidigare så blir det bara från N.Y. denna gång. Det är ramen.

Och så finns det tre nya bilder tillgängliga på konstbar nu. Fick ett mejl från ägaren tidigare idag där han skrev att jag slagit hastighetsrekord på webshoppen - bara någon timme efter de lagts ut kom den första beställningen. Gött. Jag gillar verkligen att de som tycker om mina grejer kan gå dit och köpa ett inramat tryck i hög kvalitet för väldigt rimliga pengar, alla har ju inte råd eller intresse av att lägga tiotusentals kronor på konst. Har jag hört.

onsdagen den 27:e oktober 2010

Om Japan

Ofta när jag ska lägga Akira så babblar jag lite viskande om Japan i hans öra tills han somnar. Om tågen, maten, djuren, människorna, bergen - allt. Jag vet inte varför det blivit så, antagligen för att jag längtar dit konstant och det ligger nära till hands i skallen. Akira bryr sig inte så noga, bara man slänger in en kossa i historien då och då. Eller en hund.

Maria och jag har varit i Japan två gånger, första gången var 2006 och då var vi i Tokyo i ett par veckor. Allt var konstigt, främmande och lite svårt men vi älskade alltihop. Två år senare åkte vi igen, tanken var att vi skulle göra en dokumentär om Hanamifirandet (körsbärsträdsgrejen) och sedan tågluffa i ett par veckor. Denna gång visste vi vad vi hade att vänta och det var som att komma hem.

Jag rekommenderar alla att åka dit, det är ett helt fantastiskt land med ett underbart folk (och om de bara slutade döda delfiner och jaga valar så skulle de växa ännu mer). Det är mäktigt att vara på en plats som är så konstig och främmande med en uråldrig kultur och samtidigt känna sig väldigt hemma. För det gör man.

Jag tänkte lägga ut ett tiotal bilder men det hade inte varit riktigt rättvist mot Japan, så här kommer ett gäng istället (som ändå bara visar en bråkdel av resan). Alla är från luffen 2008 och går att klicka på för större verisioner. Vassego.


Vi hade nyss landat och började genast fira hanami/filma med gigantisk jet lag. Vi mötte upp min Japanska vän Yuki i Tokyos bästa park.


Såhär soft kan det vara i Tokyo också. Kontrasternas stad.


Vi äter sushi/sashimi minst en gång om dan (om jag får välja). Här är favoritstället i Akasaka, rullband förstås.


Shibuya crossing (ni vet från Lost in translation) en regnig kväll.


I Japan finns de finaste taxibilarna. Både utanpå och inuti.


Filmar i Tokyo. Tyvärr har det inte blivit något av filmen ännu pga. en omfattande datorkrasch för ett par år sedan, men en dag ska jag/vi ta tag i det igen.


Våra bordsgrannar. Det finns inget gladare (eller generösare) än en japan som druckit sprit.


Folk paxar plats tidigt genom att lägga ut en presenning. Sedan dukar de upp och festar tills de stupar.


Jag väntar på tåget/rymdskeppet. I Japan går tågen i tid.


Två veckors tågluffande i 1:a klass kunde börja. Det kan jag rekommendera.


Vi bodde en natt uppe i bergen där det kryllade av apor.


Detta är vårt rum uppe på ett annat berg där vi bodde på ett munkkloster. Man blir alltid mottagen med te och roliga små rispaket eller kakor.


Kanske världens vackrast belägna tågstation?


Hiroshima är förstås ett måste.


Och så var vi på en ö i södra Japan där vi hyrde cyklar och hojade runt.


Där fanns det massor med tama rådjur.


Och det var nästan töntigt vackert.


Vi badade i varma källor så fort vi kom åt. Denna låg på en vulkanö och var nog den bästa av alla. Bakom ryggen på mig låg öppet hav bara meter från källan. Trädet är inte fejk.


Någon dag senare satt vi och tittade på samma ö när den plötsligt fick ett litet utbrott. Det var tydligen ganska vanligt.


Ibland är det overkligt vackert. Speciellt om man är där i april/maj när körsbärsblommorna kör sin grej.


På första resan hade vi mycket besvär med maten (vi äter inte kött & fågel och ingen förstår engelska) så till andra resan gjorde jag detta kort. Ett genidrag.


Japanerna jobbar hårt och sover när de kan.


Sushi och bärs i förstaklass på väg mot någon skön plats. Vad livet var enkelt.


När vi kom tillbaka till Tokyo var Jens där. Han gillar också Japan.



Allt är roligt och lite konstigt i Japan och precis när man tror man sett allt så dyker en sån här grej upp. Den perfekta bilden att avsluta med.

tisdagen den 26:e oktober 2010

I brist på annat

så visar jag lite mer av mitt plejs. Har fått förvånandsvärt mycket gjort idag med tanke på hur seg jag var när jag drog hit vid sjuttontiden. Gå upp tidigt på morgnarna är inte min grej trots att jag tränat på det i ett år nu.


Jag har det bästa rummet på den bästa våningen.


I entrén sitter det ofta lappar om utställningar och grejer. Och så är det många som vill in i huset (jag skulle gärna ha Joanna på min våning men har inte riktigt plats).


Närmast mig sitter Kristina Bength, hon är sjukt begåvad. Och så är det Jens som dragit igång hela kollektivet. Vi var ateljégrannar på Ölands konstskola och trivs båda två med att ha hittat tillbaka till varandra igen. Och så är det en jävla massa dörrar jag inte har någon koll på än.


Välkommen in till mig.



Just nu är jag inne i den digitala processen av mina arbeten så det blir mycket skärmstirrande och P1-lyssnande. Det händer att jag tar en bira när jag jobbar (och det är helt ok med chefen). En mac som reserv är ett måste när man jobbar med PC.