Visar inlägg med etikett nostalgi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nostalgi. Visa alla inlägg

torsdag 23 februari 2012

Min ateljé



är min arbetsplats och andra hem. Det börjar bli lite trångt men ingen av mina tidigare ateljeér har varit speciellt stora så jag är van. Här är ett inlägg från 2009 där jag listar de jag haft dittills och på min fejjasida kryllar det av ateljébilder från min nuvarande.

Ja, om någon är intresserad alltså (det skulle jag vara för det finns typ inga konstnärsbloggar men om någon har ett tips - som inte står i listan här bredvid - blir jag glad).

tisdag 3 januari 2012

Fast sedan tog tekniken ett break på 25 år



Jag är inte så mycket för nostalgi men när jag satt med min son och rotade igenom mitt gamla lego som packades ned för länge, länge sedan så dök märket ovan upp. Det var nästan som att få en stöt. TV-piraterna sändes under jullovet 1983-1984, jag var 9 år och det är ett av mina tidigaste tv-minnen. För den som inte var född då eller knatade runt i blöjor så kan jag säga att det var banbrytande tv-underhållning - delar av programmet var i 3D och framtiden var här.

Shit vad jag är gammal.

tisdag 7 juni 2011

Som små oskyldiga lamm



Bilden ovan är tagen i juni nästan på dagen för sex år sedan. Maria och jag hade bara träffats i några veckor och vi sågs på en dejt i Fatbursparken (för säkerhets skull hade jag med mig min vän Björn som förkläde).

Där visste vi inget om någon Akira, stora separatutställningar (jag jobbade fortfarande deltid på SF i Kista, även om jag målade all ledig tid) eller att Maria snart skulle dumpa sitt välavlönade reklamjobb och börja dokumentärfilma istället (förresten kom hon som en av fyra personer in på magisterutbildningen på DI idag, hurra!).

Björn då? Jorå, han klipper fortfarande såporna ni tittar på men nu är han rik som ett troll och bor på Reimersholme (well, han var trollrik innan han köpte lägenheten). Och det är precis dit jag ska om fem minuter och dricka öl på en brygga - 36 år gammal, med ringar runt hela ögonen, grå stänk i skägget och grymt nöjd med allt.

tisdag 3 maj 2011

Fet nostalgitripp

Maria och jag träffades 2005 och en sak som vi fattade ganska snabbt var att vi båda gillar att resa. Så vi öppnade rätt hårt 2006 och sedan rullade det på i några år. Jag är lite osäker på hur vi hade tid och råd men Maria var ju välbetald reklammakare (med guldkort på flyget = vip-lounger överallt!) och jag bidrog väl med vad jag kunde. Kul vi hade.

Att vi inte reser fullt lika mycket nu beror förstås på att vi har ett litet barn, men omöjligt är det ju inte - vi tillbringade ju ändå 9 veckor i New York förra året med en sexmånadersbebis. Fast det är helt klart glesare mellan resorna nu.

Här är en radda bilder från de flesta av resorna och eftersom jag har en triljard foton har jag bara valt bilder där vi båda är med för annars hade jag suttit och velat halva natten mellan alla gyllene ögonblick. Jag förstår om detta är sanslöst ointressant för väldigt många men det är ok med mig.


Brooklyn Bridge i New York våren 2006. Vår första resa tillsammans.


Sedan drog vi direkt till Island. Magi.


Och så en liten fylleresa till Åland där det var helt dött men vi hade det kul ändå. Sommaren 06.


Vår första Japanresa, här i en broderad taxi precis som det ska vara. Fortfarande 2006.


På väg till Helsingfors för att lämna tavlor till mitt dåvarande galleri. Någongång 2007.


Uppe i bergen på Teneriffa vintern 2007.


Helsingfors igen. Denna gång någon utställning (jag har varit där tusen gånger pga. galleriet men två bilder får räcka). Detta var iaf 2008.


Tre veckor i Japan, varav två på tåg. Fantastisk resa våren 2008.


I djupaste Ryssland (Perm) på dokumentärfilmfestival där Marias film var med och tävlade. 2008.


I Schweiz på en annan dokumentärfilmsfestival där Marias film var med. Fortfarande 2008.


Bilar runt på Gotland sommaren 2008. Här Fårö.


På en strand i Thailand i januari 2009 får vi reda på att vi ska bli föräldrar. Tittar man noga ser man ett graviditetstest i Marias hand. Blev en speciell båtluff.


Central Park i NYC april 2010. Vi hyrde en grym lägenhet på Lower East och hade det fantastiskt.


Men platsen vi alltid återkommer till är stugan på landet. Här sommaren 2009, några månader innan Akira föddes.

fredag 15 april 2011

Om att uppfylla drömmar



Det har gått rövdåligt i ateljén i ett par dagar och igår när det var som värst så satte jag mig och rensade lite i mina pärmar istället. Där hittade jag bilden ovan som är från när jag bodde på Fuerteventura i slutet av 1900-talet. Jag var typ 24 och tillbringade dagarna på stranden, delade ut flyers och jobbade i bar på kvällarna. Och så surfade jag förstås. Dagen jag köpte brädan på bilden var en av mittt livs lyckligaste dagar och jävlar vad jag njöt av att äntligen få leva det liv jag önskat så länge. Vi hade till och med en egen surfjycke och drog runt på ön i en skraltig bil och letade bra surf.

Tyvärr blev jag aldrig något vidare på att surfa, men jag uppfyllde min dröm och det är ganska kul att titta tillbaka på nu (och våtdräkten på bilden har jag fortfarande kvar, klämmer ned min aningen fetare kropp i den varje sommar när jag utövar en annan brädsport). Nu lever jag ett annat liv som är en annan dröm och hur jävla klyschigt det än låter så tror jag att mina dagar på vågorna hjälper mig i ateljén. Jag glömmer bara bort det ibland.

Ok, tillbaka till staffliet.

tisdag 5 april 2011

Göteborg och jag

Det var tio år sedan jag bodde i Göteborg och nästan lika länge sedan jag var här sist, inte mycket har förändrats. Det är fortfarande grått, blåsigt och ganska klämkäckt. På Avenyn har inte en restaurang eller krog bytt plats eller försvunnit så det kändes lite som att åka tillbaka i tiden. Appropå det såg jag en hel del ironiska hipstermustascher och Paris Hiltonhundar - stuprörsjeans och flanellskjortor kommer väl om ett par år. Tillsammans med skäggen.

Men jag är ju inte här för att ta reda på exakt hur långt det är mellan våra städer utan för att kolla in galleriet jag ska ställa ut på i höst. Det kommer att bli grymt och det var inte så läskigt stort som jag fått för mig (utställningen på Uusitalo i Helsingfors för ett par år sedan var mycket större) så jag känner mig lugn. Sedan får vi se om jag ska utnyttja alla tre rum eller om någon annan ska in i det mindre "projektrummet", det är i princip upp till mig.

Nu ska jag zappa tv, dricka ett par öl och sova stock.


Trots att jag borde kommit ihåg hur det är här fick jag för mig att det skulle vara vår och hade på mig samma jacka jag haft de senaste veckorna. Har frusit hela dagen.


Här är det.


Precis den typen av galleri jag gillar. Bra konst, perfekta lokaler och döda papegojor på golvet.


Nu ställer Vanna Bowles ut, mer om henne här.


Jag ser verkligen fram emot oktober.


Sedan gick jag till konstmuseét.


Där fanns bl.a. verk av två konstnärer som jag delar gallerist med. Här till vänster Mari Rantanan och nedan:



Martin Gustavsson. Står jag på tur?

tisdag 1 februari 2011

Man kanske skulle skaffa en till?



Sov nästan inget inatt, snurrande fjant vaknade kl 06.45 men jag lyckades hålla kvar honom i sängen till 8. Han är förkyld, jag är förkyld. Han gnäller, jag är trött. Inte äta, knappt sova på dagen (därmer inte jag heller). Hostar. Klockan 17.30 lämnade jag över honom till Maria och flydde till ateljén, nu blir det jobb här till kl. 23.

Jag ångrar verkligen ingenting, livet skulle vara otänkbart fattigt utan Akira. Men. Vilket jävla glidarliv vi hade förut, nästan så att det är svårt att fatta nu. Kunde sova så länge man ville, gled i väg till ateljén och jobbade, kände man för att festa var det inga problem varken på kvällen eller morgonen därpå. Vi reste mycket och gjorde vad vi ville. Precis vad vi ville, hela tiden och det är jag så glad för. Teflonliv.

Tillvaron då och nu är två ganska olika saker, jag har inte ändrats som person (förutom att jag blivit lite blödigare när barn far illa i verkligheten och på film) men vissa grundförutsättningar har ändrats. Det gör inget, men ibland blir man jävligt trött.

måndag 24 januari 2011

Om att mena vad man säger



Appropå mitt förra inlägg så kom jag att tänka på mina val i livet och mindes då ett gammalt omdöme en konstlärare skrev när jag gick ut min allra första grundutbildning i konst på en folkhögskola i Blekinge. Lite roligt att läsa såhär efteråt men jag VAR väldigt ambitiös, ingen annan var uppe hela nätterna och slet i ateljén, ingen annan gick in lika hårt för uppgifterna och vad jag vet är det ingen av mina klasskamrater som lever på sitt skapande idag heller. Läste någonstans där det undrades vem som blir konstnär? '
De som fortsätter' - var det korta svaret. Det ligger något i det.

Bilden ovan är tagen i min folkhöskoleateljé (den hade balkong!), jag har skrivit en hel blogg om mina tidigare ateljéer här.

Min lärares utlåtande (daterat 2003-05-15):

Få elever under mina tre år som lärarassistent har haft sådana ambitioner som Daniel. Första dagen på utbildningen fick eleverna svara på frågan - varför konst? Daniels svar var snabbt och direkt "därför att jag inte kan tänka mig att syssla med något annat". Kaxigt - visst, som ny elev, men hans beslutsamhet visar sig även i praktiken där orden "kill your darlings" förverkligas i varje målning.

Han arbetar fort och sökande och vägrar låta sig hämmas eller bli för feg för att göra om. Total närvaro både i ateljén och i dialog/analys.

Daniel har något personligt precis som alla, men få gräver och söker som han. Talang krävs alltid men envisheten blir avgörande för resultat och detta tycks stå alldeles klart för honom.

Ola Karlsson
Lärarassistent

onsdag 29 december 2010

Fan vad jag saknar den där terrassen alltså



Det är verkligen hur skönt som helst här i stugan men jag har inte ett skit att berätta och är alldeles för förslappad för att tänka ut något intressant att blogga om. Så jag gör väl som vanligt när jag stöter på problem - smäller upp en bild från New York och låter det vara bra så.

Gott nytt år så länge.

fredag 5 november 2010

Jobba på en fredag?



Har haft lillen hela dagen och planen var att dra till ateljén och jobba nu men det verkar som det blir bira istället. Och det kan jag väl leva med. Men en ordentlig (fylle?)blogg kommer lite senare, jag lovar.

Den svettiga bilden är från i somras när jag och Akki testade ett av världens godaste öl på plats. Fan, nu längtar jag till New York. IGEN.

fredag 29 oktober 2010

Lite mer Japan (Tokyo)

Det är lite bitterljuvt att gå igenom alla gamla japanbilder. Att sitta i ett tungt höstmörker i Stockholm och titta på en plats där man mycket hellre skulle befinna sig gör att det börjar klia i alla resnerver. Tyvärr är det inte möjligt just nu, både Maria och jag har mycket att göra här (som skulle vara omöjligt att göra där) och dessutom brände vi ju nästan alla våra pengar i New York.

Men det var roligt att det var så många som gillade mina bilder och jag hoppas att jag kan inspirera någon att åka dit så här kommer lite fler. Denna gång blir det enbart Tokyo. Vassego igen.

Om man är många måste man visa hänsyn. Det har japanerna fattat. Har aldrig varit med om att någon gått in i mig eller betett sig allmänt stockholmskt.


Om du ser en japan skratta och peka åt Stockholms tunnelbanekarta så vet du varför.


Harajuku - ett av mina favoritområden.


Jag älskar att man kan gå i dagar utan att se en enda västerlänning.


Japaner plåtar nästan lika mycket som jag.


Harajuku igen. Där cosplayfolket visar upp sig.



Nyfångat vid fiskmarknaden i Tokyo. Helt plötsligt smakar all annan sushi lite sämre.


Nästan vackrast är Tokyo i regn (Harajuku igen).


Ueno park i väntan på kvällens fest.


Vi filmade och filmade och alla var glada.


Fisk på pinne.


Det finns få platser i världen som låter så illa som en Pashinkohall. Eller är lika rökiga.


Inte rusningstid.


Barer, restauranger och caféer ligger inte bara i markplan. Bakom varje dörr finns 5-6 våningar fulla med allt. Internetcaféer t.ex. finns överallt men är nästan omöjliga att hitta om ingen vänlig själ förstår en och kan peka ut dem. För skyltarna ger inte så mycket vägledning.



Gamla japaner - you've gotta love them.

onsdag 27 oktober 2010

Om Japan

Ofta när jag ska lägga Akira så babblar jag lite viskande om Japan i hans öra tills han somnar. Om tågen, maten, djuren, människorna, bergen - allt. Jag vet inte varför det blivit så, antagligen för att jag längtar dit konstant och det ligger nära till hands i skallen. Akira bryr sig inte så noga, bara man slänger in en kossa i historien då och då. Eller en hund.

Maria och jag har varit i Japan två gånger, första gången var 2006 och då var vi i Tokyo i ett par veckor. Allt var konstigt, främmande och lite svårt men vi älskade alltihop. Två år senare åkte vi igen, tanken var att vi skulle göra en dokumentär om Hanamifirandet (körsbärsträdsgrejen) och sedan tågluffa i ett par veckor. Denna gång visste vi vad vi hade att vänta och det var som att komma hem.

Jag rekommenderar alla att åka dit, det är ett helt fantastiskt land med ett underbart folk (och om de bara slutade döda delfiner och jaga valar så skulle de växa ännu mer). Det är mäktigt att vara på en plats som är så konstig och främmande med en uråldrig kultur och samtidigt känna sig väldigt hemma. För det gör man.

Jag tänkte lägga ut ett tiotal bilder men det hade inte varit riktigt rättvist mot Japan, så här kommer ett gäng istället (som ändå bara visar en bråkdel av resan). Alla är från luffen 2008 och går att klicka på för större verisioner. Vassego.


Vi hade nyss landat och började genast fira hanami/filma med gigantisk jet lag. Vi mötte upp min Japanska vän Yuki i Tokyos bästa park.


Såhär soft kan det vara i Tokyo också. Kontrasternas stad.


Vi äter sushi/sashimi minst en gång om dan (om jag får välja). Här är favoritstället i Akasaka, rullband förstås.


Shibuya crossing (ni vet från Lost in translation) en regnig kväll.


I Japan finns de finaste taxibilarna. Både utanpå och inuti.


Filmar i Tokyo. Tyvärr har det inte blivit något av filmen ännu pga. en omfattande datorkrasch för ett par år sedan, men en dag ska jag/vi ta tag i det igen.


Våra bordsgrannar. Det finns inget gladare (eller generösare) än en japan som druckit sprit.


Folk paxar plats tidigt genom att lägga ut en presenning. Sedan dukar de upp och festar tills de stupar.


Jag väntar på tåget/rymdskeppet. I Japan går tågen i tid.


Två veckors tågluffande i 1:a klass kunde börja. Det kan jag rekommendera.


Vi bodde en natt uppe i bergen där det kryllade av apor.


Detta är vårt rum uppe på ett annat berg där vi bodde på ett munkkloster. Man blir alltid mottagen med te och roliga små rispaket eller kakor.


Kanske världens vackrast belägna tågstation?


Hiroshima är förstås ett måste.


Och så var vi på en ö i södra Japan där vi hyrde cyklar och hojade runt.


Där fanns det massor med tama rådjur.


Och det var nästan töntigt vackert.


Vi badade i varma källor så fort vi kom åt. Denna låg på en vulkanö och var nog den bästa av alla. Bakom ryggen på mig låg öppet hav bara meter från källan. Trädet är inte fejk.


Någon dag senare satt vi och tittade på samma ö när den plötsligt fick ett litet utbrott. Det var tydligen ganska vanligt.


Ibland är det overkligt vackert. Speciellt om man är där i april/maj när körsbärsblommorna kör sin grej.


På första resan hade vi mycket besvär med maten (vi äter inte kött & fågel och ingen förstår engelska) så till andra resan gjorde jag detta kort. Ett genidrag.


Japanerna jobbar hårt och sover när de kan.


Sushi och bärs i förstaklass på väg mot någon skön plats. Vad livet var enkelt.


När vi kom tillbaka till Tokyo var Jens där. Han gillar också Japan.



Allt är roligt och lite konstigt i Japan och precis när man tror man sett allt så dyker en sån här grej upp. Den perfekta bilden att avsluta med.