Jag ser konst alltså lever jag

Går extremt sällan på vernissager nu för tiden men när de ligger inom krypavstånd hemifrån finns det inga ursäkter. Först var jag i mitt eget ateljéhus eventspace där mina ateljégrannar Humans Since 1982 visade sitt senaste verk, en slags testkörning inför en designmässa i Dubai i mars. De jobbar framförallt med olika komplicerade klockinstallationer och är sjukt skärpta. Kulturnyheterna gör ett inslag om dem nästa vecka, missa inte.

Sedan tog jag mig igenom vårt ruffa kvarter (inte parkera bilen här mer) till grannen Färgfabriken. Där visade Henrik Ekesiöö - The Propp Show. Nu en kväll i ateljén och låtsas att jag inte alls har panik över någonting alls.

Om att se det man ser och göra det man gör

Grundtanken jag hade med denna serie verk var att jag skulle utforska måleriet och se hur mycket man kan dekonstruera, förenkla och skala bort och fortfarande kunna missta slutresultatet för något annat än vad det är (dvs. ett foto istället för en målning). Jag har tidigare jobbat i en teknik där jag blandat foto och måleri och slutresultatet har alltid förvirrat många därför att det ofta är svårt att se var fotografiet slutar och målningen börjar. Jag började fundera; kan man skapa liknande förvirring genom enbart måleri? Kan fotografierna fortsätta vara fotografier även när de är målningar?

Men som så ofta utvidgades projektet ganska snart, för i och med att jag skulle välja ut foton att jobba med skiftade jag fokus något. I min bildbank bestående av många tusentals fotografier märkte jag vid urvalet att jag fastnade vid två typer av motiv. De väldigt befolkade och deras absoluta motsats. Men för mig var ändå känslan densamma, de handlar om utanförskap och i förlängningen – betraktande (det är ju ändå jag som tagit dem). Inga märkvärdiga bilder som snapshots betraktat men när jag skalade av dessa motiv och ställde dem emot varandra hände det i mina ögon något intressant.

Att verka och leva som konstnär är ett livsval där man ofta valt bort många saker (som vänner, pengar och sånt) för att istället föra en ganska ensam och fattig tillvaro utan t.ex. arbetskamrater eller något större socialt liv. Man hamnar automatiskt lite vid sidan av och betraktar därmed även allt därifrån. Det behöver inte vara något negativt utan är nog tvärtom en förutsättning för att se det man ser och göra det man gör. Men det är inte min verklighet jag är intresserad av att skildra eller problematisera (även om man får det på köpet) utan jag vill närma mig något större, mer allmängiltigt. Genom att upphöja dessa frusna, vardagliga motiv i vår tillvaro får de i och med de är avbildade en viktighet som annars skulle gå förlorad. Och förhoppningsvis säger någonting om oss, här och nu.

Så i slutändan får man nog säga att denna serie är en kombination av ett konceptuellt utforskande måleri och ett försök att hitta något om vår samtid i det subtila. Utställningens namn – Next to nothing - syftar förstås på de stora omålade fält som är en viktig del i dessa verk. Vad detta ”nothing” fylls med är upp till var och en att avgöra och att inte ge några ledtrådar genom titlar är högst medvetet och en viktig del av konceptet.

Se bilder från utställningen på Eskilstuna konstmuseum här.

Next to nothing - Eskilstuna konstmuseum

 

Eskilstuna konstmuseum 19 januari 2013

Ett års slit

och några månaders stress är över, nu är det bara vernissagen kvar (imorgon lördag kl. 13-16). Min gallerist ska invigningstala, någon ska sjunga och sedan är det middag med museifölket.

Och jag - jag ska bara njuta.

Mycket luft och högt i tak

Utställningen är hängd och klar och nu är det bara detaljer kvar. Imorgon åker jag till museet igen för pressvisning och på lördag den 19 januari är det vernissage. Välkomna!

Katalogen klar

och det betyder att precis allt är klart inför utställningen. Nästa vecka åker jag till Eskilstuna konstmuseum för hängning och pressvisning. Vernissage 19 januari 2013.

Min son och jag