Den sista målningen inför utställningen

är på gång nu. Känns helt overkligt att jag jobbat med dessa verk sedan i januari. Triptyken är KLAR och jag lägger upp bild så snart jag fernissat och plåtat (på min fejjasida finns work-in-progressbilder och lite allmänt för den som gillar).

Längtar tills allt är hämtat och klart, då blir det penselpaus så in i helvete.

Längtar till måndag

Bildurvalet går oförskämt bra och jag har i princip redan valt ut vilka foton jag ska jobba vidare med det kommande året (januari 2013 ställer jag ut på Eskilstuna konstmuseum). Passande nog levererades de nya dukarna idag så på måndag kör jag igång och börjar måla. 

Det kommer bli bra det här.

Konstpaus

Jag tar lite julledigt från bloggen. Är trött på ateljén och allt runt omkring, nu vill jag bara till stugan och tända en riktig brasa.

God Jul!

Men det är ju såhär jag vill ha det

Var i ateljén midnatt igår och tillbaka kl. 09.30 idag. Det står dukar på tork överallt och lunchen hoppar jag över som vanligt. Tar fram ytterligare en duk och drömmer om en höst efter utställningen.

51 dagar till vernissage.

Om att dela kollektiv med tolvåringar

I morse frågade Maria mig om jag inte skulle ta med lasagnen hon gjorde igår och värma på jobbet. Jag svarade att jag äter lite frukt som vanligt och käkar när jag kommer hem istället. Men om 19 dagar kan jag promenera hem på 10 minuter och äta min lunch. Längta.

För tillbaka vi ska

Jag återkommer ständigt till tiden i New York, det var bara drygt två månader av mitt liv men det satte djupa spår och jag längtar ofta tillbaka. Jag var en roligare, bättre, snyggare och smartare person där.

Jag har bott utomlands kortare och längre perioder i mitt liv och min personlighet förändras helt klart när jag lämnar Sverige (det kan nog de flesta känna igen sig i) men inte på det där sättet som sker när man åker på sin första charter och är fri, fri, fri utan mer grundläggande personlighetsförändrande. Jag blir en mer öppen och sympatisk människa som istället för att gå runt och störa mig på andra - kan jag, hör och häpna - börja småprata med vem som helst (och t.o.m. vara den som tar initiativet). Jag trivs bättre med mig själv och då även med andra.

Men bara för att jag råkat haka upp mig lite på världens bästa stad så betyder ju inte det att livet i Stockholm är röven. Jag har allt jag kan önska mig här (men så snart jag får chansen tar jag med mig det över Atlanten, flyttar in i en svindyr lägenhet och småpratar öronen av alla som råkar komma i min väg), det är bara det att när man fått smak på något gott vill man gärna ha mer. Helst allt.

(Bilden är tagen en helt vanlig dag på Broadway, jag tror att Akira fyllde 7 månader och i varje givet ögonblick befann vi oss exakt där vi ville vara)

Fan vad jag saknar den där terrassen alltså

Det är verkligen hur skönt som helst här i stugan men jag har inte ett skit att berätta och är alldeles för förslappad för att tänka ut något intressant att blogga om. Så jag gör väl som vanligt när jag stöter på problem - smäller upp en bild från New York och låter det vara bra så.

Gott nytt år så länge.

Måste jobba ihop en ny hög med pengar

Jag längtar så obeskrivligt mycket till New York. Det var bland de bästa månaderna hittills i mitt liv och jag dör en liten smula varenda dag jag är här istället för där.

På väg över Williamsburg Bridge för att kolla konst i Brooklyn.

Bakom dörren vid röda lilla taket (över gården och fem våningar upp) bodde vi. Saknar.

Gator fyllda med visuell poesi.

Middag hemma på terrassen.

På ett flådigt tak en sjukt varm dag.

Världens vackraste bro - Brooklyn Bridge.

Sitter antagligen och bloggar eller letar gallerier. Har haft värre arbetsplatser.

Govenors Island, med Manhattan i bakgrunden. Vår sista utflykt.

Empire state of mind

Har precis suttit och gått igenom alla bilder jag tagit under 2010 och den som högg till mest är bilden ovan. Ett simpelt ögonblick en vanlig kväll i raden av vanliga kvällar. Att gå ut på terrassen och grilla lite med världens bästa stad tutande omkring en var inget konstigt. För vi bodde ju faktiskt där.

Satan vad jag längtar tillbaka.

It's (still) good to be me

En klar fördel med att vara ihop med världens bästa tjej (förutom att hon är världens bästa tjej) är henns braiga födelsedagspresenter. Maria har fixat White Stripes-konserter, gigantiska sushibrickor, spagrej på Hasseludden, häng med lemurer på Skansen och nu ikväll Ratatat och middag på Svejk. Bland annat (jag undrar om inte en hel jävla Japanresa för några år sedan var en födelsedagspresent också).

Jag fattar om ni är avundsjuka. Det skulle jag också vara.

Vi åt och drack så sjukt gott på Svejken och så kom Astrid Lindgren plötsligt in. Om hon suttit still hade det gått att se också.

Efter några timmar gick vi till Debaser Slussen där vi var äldst i hipsterträsket.

Men det gjorde inte ett smack för konserten var grym och vi började genast smida planer för hur vi skulle kunna dra från stan och flytta till Brooklyn. Vad i helvete har vi i denna håla att göra? Ja, så går det när man sticker till ett par stackars småbarnsföräldrar några timmars frihet, öl och musik (tack barnvakterna för att ni gjorde det möjligt).

Vi var alldeles upprymda av tanken på vägen hem, man väljer ju själv liksom. Livet är inget genrep, det är skarpt läge.

Lite mer Japan (Tokyo)

Det är lite bitterljuvt att gå igenom alla gamla japanbilder. Att sitta i ett tungt höstmörker i Stockholm och titta på en plats där man mycket hellre skulle befinna sig gör att det börjar klia i alla resnerver. Tyvärr är det inte möjligt just nu, både Maria och jag har mycket att göra här (som skulle vara omöjligt att göra där) och dessutom brände vi ju nästan alla våra pengar i New York.

Men det var roligt att det var så många som gillade mina bilder och jag hoppas att jag kan inspirera någon att åka dit så här kommer lite fler. Denna gång blir det enbart Tokyo. Vassego igen.

Om man är många måste man visa hänsyn. Det har japanerna fattat. Har aldrig varit med om att någon gått in i mig eller betett sig allmänt stockholmskt.

Om du ser en japan skratta och peka åt Stockholms tunnelbanekarta så vet du varför.

Harajuku - ett av mina favoritområden.

Jag älskar att man kan gå i dagar utan att se en enda västerlänning.

Japaner plåtar nästan lika mycket som jag.

Harajuku igen. Där cosplayfolket visar upp sig.

Nyfångat vid fiskmarknaden i Tokyo. Helt plötsligt smakar all annan sushi lite sämre.

Nästan vackrast är Tokyo i regn (Harajuku igen).

Ueno park i väntan på kvällens fest.

Vi filmade och filmade och alla var glada.

Fisk på pinne.

Det finns få platser i världen som låter så illa som en Pashinkohall. Eller är lika rökiga.

Inte rusningstid.

Barer, restauranger och caféer ligger inte bara i markplan. Bakom varje dörr finns 5-6 våningar fulla med allt. Internetcaféer t.ex. finns överallt men är nästan omöjliga att hitta om ingen vänlig själ förstår en och kan peka ut dem. För skyltarna ger inte så mycket vägledning.

Gamla japaner - you've gotta love them.

Om Japan

Ofta när jag ska lägga Akira så babblar jag lite viskande om Japan i hans öra tills han somnar. Om tågen, maten, djuren, människorna, bergen - allt. Jag vet inte varför det blivit så, antagligen för att jag längtar dit konstant och det ligger nära till hands i skallen. Akira bryr sig inte så noga, bara man slänger in en kossa i historien då och då. Eller en hund.

Maria och jag har varit i Japan två gånger, första gången var 2006 och då var vi i Tokyo i ett par veckor. Allt var konstigt, främmande och lite svårt men vi älskade alltihop. Två år senare åkte vi igen, tanken var att vi skulle göra en dokumentär om Hanamifirandet (körsbärsträdsgrejen) och sedan tågluffa i ett par veckor. Denna gång visste vi vad vi hade att vänta och det var som att komma hem.

Jag rekommenderar alla att åka dit, det är ett helt fantastiskt land med ett underbart folk (och om de bara slutade döda delfiner och jaga valar så skulle de växa ännu mer). Det är mäktigt att vara på en plats som är så konstig och främmande med en uråldrig kultur och samtidigt känna sig väldigt hemma. För det gör man.

Jag tänkte lägga ut ett tiotal bilder men det hade inte varit riktigt rättvist mot Japan, så här kommer ett gäng istället (som ändå bara visar en bråkdel av resan). Alla är från luffen 2008 och går att klicka på för större verisioner. Vassego.

Vi hade nyss landat och började genast fira hanami/filma med gigantisk jet lag. Vi mötte upp min Japanska vän Yuki i Tokyos bästa park.

Såhär soft kan det vara i Tokyo också. Kontrasternas stad.

Vi äter sushi/sashimi minst en gång om dan (om jag får välja). Här är favoritstället i Akasaka, rullband förstås.

Shibuya crossing (ni vet från Lost in translation) en regnig kväll.

I Japan finns de finaste taxibilarna. Både utanpå och inuti.

Filmar i Tokyo. Tyvärr har det inte blivit något av filmen ännu pga. en omfattande datorkrasch för ett par år sedan, men en dag ska jag/vi ta tag i det igen.

Våra bordsgrannar. Det finns inget gladare (eller generösare) än en japan som druckit sprit.

Folk paxar plats tidigt genom att lägga ut en presenning. Sedan dukar de upp och festar tills de stupar.

Jag väntar på tåget/rymdskeppet. I Japan går tågen i tid.

Två veckors tågluffande i 1:a klass kunde börja. Det kan jag rekommendera.

Vi bodde en natt uppe i bergen där det kryllade av apor.

Detta är vårt rum uppe på ett annat berg där vi bodde på ett munkkloster. Man blir alltid mottagen med te och roliga små rispaket eller kakor.

Kanske världens vackrast belägna tågstation?

Hiroshima är förstås ett måste.

Och så var vi på en ö i södra Japan där vi hyrde cyklar och hojade runt.

Där fanns det massor med tama rådjur.

Och det var nästan töntigt vackert.

Vi badade i varma källor så fort vi kom åt. Denna låg på en vulkanö och var nog den bästa av alla. Bakom ryggen på mig låg öppet hav bara meter från källan. Trädet är inte fejk.

Någon dag senare satt vi och tittade på samma ö när den plötsligt fick ett litet utbrott. Det var tydligen ganska vanligt.

Ibland är det overkligt vackert. Speciellt om man är där i april/maj när körsbärsblommorna kör sin grej.

På första resan hade vi mycket besvär med maten (vi äter inte kött & fågel och ingen förstår engelska) så till andra resan gjorde jag detta kort. Ett genidrag.

Japanerna jobbar hårt och sover när de kan.

Sushi och bärs i förstaklass på väg mot någon skön plats. Vad livet var enkelt.

När vi kom tillbaka till Tokyo var Jens där. Han gillar också Japan.

Allt är roligt och lite konstigt i Japan och precis när man tror man sett allt så dyker en sån här grej upp. Den perfekta bilden att avsluta med.