Välkomna hit Kobra!

Det finns ett enda tv-program jag aldrig missar. Och då menar jag aldrig. Jag har nog sett alla program sedan det började sändas 2007. Fatta då det stora i att de ska komma till min ateljé i övermorgon.

Någon kanske minns att jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan att "Maria träffade rätt människor och fick en öppning som kan leda till bra grejer" och så blev det. Kobra ska i ett kommande program ha "Tanten" som tema och eftersom Maria gjort flera dokumentärer som skildrar äldre kvinnor på ett okonventionellt sett så rekommenderade personen vi träffade Maria till Kobraredaktionen och sedan gick det snabbt.

Eftersom Maria sitter i min ateljé och jobbar då och då föll det sig naturligt att de kommer hit och filmar och det har jag förstås inget emot. Så idag har jag rensat, putsat, riggat och kanske även städat lite taktiskt. Jag skulle ju inte stämma någon om en målning råkade komma med i bild.

Men mest av allt hurra för Maria, det finns ingen som förtjänar det bättre och extra kul är det att SVT redan köpt in "Drömresan" så den kommer att få all uppmärksamhet den förtjänar!

Info om Marias filmer och pågående projekt finns här.

Bevara Slussen!

Idag gjorde jag äntligen något jag tänkt göra i säkert ett år men inte haft tid med - dokumentera en av Stockholms mest inspirerande platser. För mig är det helt stört att man på allvar tänker riva och byta ut denna miljö mot turistanpassade stråt, motorvägar och fler inglasade gallerior. Detta är en av väldigt få genuina storstadsmiljöer som finns kvar i den här stan.

Oavsett vad som händer så har jag nu några hundra bilder arkiverade därifrån så barn och barnbarn får se att Stockholm en gång i tiden var en stad som levde. På riktigt.

Ett par dagar på Moderna

Så fort jag kom hem från Göteborg så satt jag och skavde ett par dagar på ett seminarium på Moderna Museét som hette Agenda 2016. En slags branschdagar för bild och form. Det var en märklig blandning av högt och lågt där vissa föreläsare var helt åt skogen dåliga och andra brillianta.

En par saker kunde jag konstatera - (de flesta) konstnärer ska ägna sig åt konst, inte stå och tala. Och det behövs mer folk utifrån för att saker ska hända, KRO i all ära men det är mycket svammel och jävligt liten verkstad när det kommer till konstfolk. Och det är väl just därför vi konstnärer fortfarande förväntas att bara vara tacksamma och inte få betalt som alla andra som är involverade runt en utställning. Nu finns iofs MU-avtalet (där en av initiativtagarna är från näringslivet, annars hade det aldrig hänt...) och det är ett bra steg på vägen men det är inte så många som bryr sig så det går saaaaakta.

Jag vet inte riktigt säker på vad jag fick med mig från Agenda 2016 men det anordnas så få liknande grejer så jag är ändå glad att jag deltog. Om inte annat så var mackorna goda.

Ett av många rätt sömniga panelsamtal.

Hela seminariets höjdpunkt - Theo Jansen. Har sett hans märkliga skulpturer tidigare på nätet men det var en upplevelse att höra honom berätta om dem och se ett par live. Kolla här.

Passade också på att kolla in Turner, Monet & Twombly när jag ändå var i huset. Rätt intressant att se deras verk bredvid varandra och se hur de tagit vid där den förre slutade men överlag tycker jag att gammelkonst är rätt trist.

Cy Twombly hade nog lite större ateljé än mig.

De flesta som besökte utställningen levde även när Monet fortfarande andades.

Jag uppskattade istället fotoutställningen på koväggen utanför där svenska folket får skicka in sina bilder. Samtid.

danielmilton.se - inte en dag för tidigt

Efter alldeles för många år med min gamla hemsidesadress har jag äntligen lyckats köpa domänen som jag borde haft hela tiden. Trodde knappt det var sant när jag såg att jeppen som haft MIN adress i många år inte förnyat den, det som händer då är att den hamnar i karantän i några månader och sedan får vem som helst köpa namnet. Jag har bitit på naglarna i en månad.

Men klockan 06.00 i morse gick karantäntiden ut och någon minut senare var danielmilton.se min. Jag släpper den aldrig.

Här. Nu.

Men tänk ändå att jag får bo precis där jag vill och har min ateljé (pilen) bara några minuter därifrån. Med flera stora utställningar på gång och i mina bästa år (well, det är man väl alltid?).

Jag har sannerligen inget att klaga över.

Jag har för fan andra saker att göra

Jag skulle uppskatta att jag lagt ned ca. örtio timmar den senaste månaden på att plåta målningar och redigera bilder. Visst är det viktigt att dokumentera alla verk och visst tycker jag att det är tillfredställande att ha en mapp med perfekta bilder för alla behov fast nu börjar jag ruttna på det för den här gången.

Men såhär är det alltid innan utställningar för snart är de - förhoppningsvis - inte i min ägo längre och då är det för sent att komma på att man har slarvat med arkiven.

Efter bara ett års sökande

Här kommer ännu ett icke konstrelaterat inlägg men jag bara måste. VI FICK DEN!

Ingen havsutsikt från balkongen men sol hela dagen och kvällen.

Men vill man se hav är det bara att gå ut på gården. Föreningens bad och båtbrygga där nere och tydligen finns det lediga båtplatser så nu måste vi köpa båt. Någon som har ett bra extraknäck åt mig?

Och så en grillpaviljong i bästa solnedgångsläge. Dessutom finns det gym och bastu.

Och själva lägenheten är inte så dum den heller (måste bara fixa till väggarna lite).

Tar söndagsledigt

Är lite trött för vi har varit ute och tittat på lägenheter hela dagen och förhoppningsvis har vi - äntligen - hittat vårt framtida boende. Men det får vi inte veta förrän vi kastat overkliga summor mot anonyma fejjor i några dagar. Håll tummarna där ute.

Vardagsaspergare

Linköpingsgalleriet och jag fortsätter med våra snabba puckar. Jag gillar det, ser liksom ingen anledning att dra på saker som ändå ska bli gjorda och jag gillar när andra är likadana. Galleristen efterfrågade en lunta pressmaterial igår så jag la några timmar på att sätta ihop ett kit och dunkade iväg allt innan jag drog hem och la mig, nu när jag öppnade mejlen skriver hon att hemsidan är uppdaterad och klar.

Man kan jämföra med mitt gamla Helsingforsgalleri där det kunde ta en månad att få svar på den enklaste fråga (efter upprepade påtryckningar), tro fan att jag lämnade dem. Kanske inte supersmart eftersom de sålde helt ok man jag pallar helt enkelt inte med när det går saaaakta. För att inte tala om att bli behandlad som ett problem när jag i själva verket är tillgången deras verksamhet bygger på.

Dessutom var det Akiras ettårsdag

Missförstå mig inte nu. Jag är tacksam och glad att jag blev tillfrågad att vara en av några aktuella konstnärer som fick samtala med en konstvetare inför en intresserad och initierad publik. Det är förstås bra för min "karriär" att människor besöker min ateljé och att mitt namn syns i bra sammanhang.

Men.

Varför är det alltid så i konstvärlden att man som konstnär förväntas att ställa upp gratis (och oftast också gör det) när ingen skulle komma på tanken att be vem som helst annars att jobba utan lön? Det handlar inte om girighet och jag är inte bitter (det är ju bara att tacka nej om det inte passar) men lite förvånad blev jag när jag nyss såg informationen ovan och inte ens fick frågan vad ett par timmar av min tid skulle kosta (de som deltog i kursen har ju trots allt betalat ganska bra).

Visst är detta en speciell bransch och man får vara beredd att offra ganska mycket om man har något intresse av att "lyckas" (ja, typ allt faktiskt). Och även om just detta exempel är en struntsak så är det väl ändå dags att komma över förlegade strukturer och värdera konstnärers arbete genom att i framtiden visa oss uppskattning genom att.... knasiga tanke - betala oss?

Oj förlåt, förstörde jag lördagsmiddagen nu?

Detta kommer förstås att provocera vissa men då kan man fundera lite över varför man känner sig provocerad. Många kommer inte bry sig ett skvatt och det har man förstås rätt till, men nästa gång du sätter tänderna i något dött kan du ju tänka en sekund över hur det hamnade på din tallrik/smörgås och om det verkligen är ok. Jag och Leif Elggren (som skrivit texten nedan) tycker inte det.

När Auschwitz stängdes öppnades istället djurfabrikerna. Samma brutalitet, samma systematisering i det organiserade dödandet. Samma hänsynslösa effektivitet. I det första fallet med avsikt att utplåna en del av mänskligheten. I det andra fallet med avsikt att tjäna så mycket pengar som möjligt. Båda fenomenen grundar sig på avskyvärda och felaktiga tankegångar, ja hela mänskligheten borde skämmas och gemensamt be om ursäkt.

Men det systematiska dödandet fortsätter; kor, grisar och fjäderfän utsätts för det mest groteska lidande. Dock är människan inte skapelsens krona, allt på den här planeten hänger ihop på ett intrikat och subtilt sätt. Och djuren som behandlats så illa under så lång tid behöver inte köpa vapen för att försvara sig. Nej, som slår tillbaka på andra mer raffinerade sätt. Naturliga bundsförvanter som exempelvis olika virusgrupper kallas in och släpps lösa med uppdrag att slå tillbaka mot männikan. Fullt förståeligt.

Tänk galna kosjukan, fågelinfluensan och svininfluensan. Men tyvärr, då startar genast ett nytt helvete någon annanstans, för några andra. Den här nedåtgående spiralen måste brytas innan varenda tugga bär på ett gift, innan vartenda andetag innebär livsfara. Vi delar alla det här jordelivet och ingen har rätt att förtrycka någon annan. Låt nu djuren leva sitt eget liv så låter dom oss leva vårt.

En dag i raden av dagar

Var ute och långpromenerade med Akira igår. En soptunna med en bortriven affisch på för de flesta men för mig något som verkligen inspirerar. Även ett exempel på något som våra mörkblå politker vill rensa bort så fort som möjligt. Döda staden tycker de. Döda kulturen. Rensa bort alla spår av mänskligt liv. Ja, ni fattar.

Passade på att plåta lillen vid slussen för när han är gammal nog att minnas saker finns den inte där längre. Eller jo, det kommer den att göra men i form av en inglasad galleria. Vilket påminner mig om att jag måste dra dit och plåta snart.

Och så var jag ju bakis och slog till på en dubbel inbakad mozzarellapizza. Sånt kan man bara göra om man inte är bakis så ofta. Tack för det Akki!

Daniel Milton - hobbyfotograf?

Jag har förstått att risken att jag förväxlas med en medioker hobbyfotograf finns. Jag har inget emot mediokra hobbyfotografer överlag men denna råkar heta exakt samma sak som mig och har även knipit ett domännamn som gör att förväxlingen blir ännu större. Detta är inget stort problem (han har det nog värre i min skugga) men lite störigt är det.

Det är inte mycket jag kan göra åt det men nu vet ni. Daniel Milton och Daniel Milton är INTE samma person. Verkligen inte.

Du har fortfarande tre timmar på dig

Hos oss stod Jens Orback och delade ut röstsedlar men en kompis berättade att hon fick sina valsedlar av Maria Wetterstrand herself. Snäppet mäktigare.

Heja rött. Heja grönt. Heja alla som kan tänka sig att rösta utanför sitt ego.

Det är dags att bekänna färg

Jag tror inte att opinionsundersökningarna är tillförlitliga och jag tror att det är fler än jag som vill ha en ny regering och en kvinnlig stadsminister i morgon. Jag har till och med satt lite pengar på det. Att åka på fyra år till med hej-vi-privatiserar-hela-skiten-gänget skulle vara lika dumt och förvånande som att W Bush blev omvald i USA och fick gräva ned landet i en ännu djupare grop (vårt gäng startar iofs inga krig, men det är ju en klen tröst).

Jag hoppas att ni där ute tänker snäppet längre än alliansen vill få er att göra, att de kallar sig för arbetarparti är så dumt att man storknar men att gå på det vore ännu dummare. Gör inte det. Och vad är några hundringar hit eller dit, det handlar för fan om ett helt lands välmående!

Rösta. Rött eller grönt, så försöker vi glömma det som varit. Ok?

Sjukt tråkig blogg

Asså den här förkylningen. Vidrig. Jag blir extremt sällan sjuk men när det händer brukar det slå till rejält. Och det är väl ok, men att ta hand om ett sjukt, gnälligt barn SAMTIDIGT som man själv bara vill dö känns inte lika ok. Inte nog med att jag inte kan uträtta det jag tänkt göra under denna vecka* nu kan man inte ens gå till videobutiken, hyra tio filmer, bädda ned sig i soffan och glömma världen. För den lilla personen behöver mig/oss mer. Han gråter när han hostar stackarn.

Men det finns EN bra grej med att vara såhär förkyld (det är blöjrelaterat).

*Jag har fortfarande en konstvetare med stort släptåg på besök i ateljén den 27 september. Och jag har fortfarande inte något (färdigt) nytt att visa upp. Det får bli work in progress.

Vi städade bordet för två dagar sedan

Idag är det sista dagen i N.Y. Det känns rätt trist men vad fan, vi har varit här i över två månader och de flesta är ju glada om de får en vecka. Maria fick en rolig kommentar för ett tag sedan där någon undrade om "vi var här för att jobba eller helt enkelt gjorde det där alla snackar om, men aldrig gör". För mig är det en kombination av de båda men framförallt åkte vi hit för att det var något vi verkligen ville. Att bo i New York har länge varit en dröm för oss båda. Och drömmar är ju till för att uppfyllas.

Jag ska inte sitta och bli sentimental, men detta har lätt varit bland de bästa månaderna i mitt liv. Jag är så glad att vi hade möjligheten att göra detta. Fast som med allt annat så handlar det förstås om prioriteringar - någon annan hade säkert köpt en ny bil eller renoverat lägenheten istället. Jag gillar att lägga mina pengar på upplevelser och har inga planer på att ligga på dödsbädden och ångra saker jag aldrig gjorde. Memento Mori.

Allt faller på plats!

Det har hänt så mycket idag att jag inte vet var jag ska börja, det får bli i punktform.

Vi kom äntligen in på Guggan. Det var inget vidare, mycket navelludd på väggarna. Men byggnaden var mäktig förstås.

FN-skrapan var en stor besvikelse. Inte en flagga var hissad och var hade de gjort av den där ihopknutan pistolen? Men nu har jag varit där.

Vi käkade grym mat på Plump Dumpling efter att ha gått en miljon kvarter i cp-värme. Kineserna ville gulla och var högljudda men Akira har lärt sig det nu.

På kvällen gick vi på en vernissage bara några kvarter bort. Det var mest video och så lite performance. Jag har dissat stället lite när jag kollat upp gallerier men det verkade riktigt grymt så jag får nog omvärdera. Vi såg mer bra konst där under en halvtimme än vad vi gjorde på hela Guggenheim.

På väg hem från vernissagen gick vi förbi tatueringsstället som jag plåtade precis i början när vi kommit hit. Nu gick vi in och kollade och jag tror att jag hittat vad jag vill ha! Jag ville ju också att en tjej skulle göra den och det visade sig att tjejen som satt och gaddade hade gjort designen och kunde fixa en variant på den om jag kom tillbaka nästa vecka. Lätt jag ska.

Och kanske det bästa av allt - när vi satt på terrassen och kollade igenom dagens bilder kom ett mejl från hemnet. Maria har någonslags autobevakning på området vi är intresserade av. Och där var den plötsligt - lägenheten vi har letat efter! Visning samma dag som vi landar visserligen så det är lite att ordna om vi skulle ha en chans att få den. Lånelöften, värdering av vår nuvarande och sånt. Men va fan, det ska väl inte vara omöjligt. Den är helt perfekt med jättebalkong i kvällsol, nära vattnet och bara fem minuters promenad från min nya ateljé. Styrelsen funderar till och med på att köpa en båt till föreningen. Det blir inte bättre.

En stående bild till. Det får inte bli en vana det här.

En del tror att Akira är en tjej. Folk är så konstiga.

Okejrå, lite mäktigt var det. Men bara lite.

Tre svettiga laxar i en laxask.

Det var egentligen sovdags för lillen men han har hållt oss vakna så mycket att vi tyckte vi kunde ge igen lite. Han tyckte bara att det var kul dock. Akira vs. oss 100-0.

Det handlar om att prioritera

Nu har vi varit här så pass länge att jag börjar glömma bort var vi är. Inte så att jag inte uppskattar det men jag vaknar inte upp varje morgon och tänker - yes, New York! Det är mera - ahh, en ledig dag till, gött. Jag älskar att vara här och skulle inte vilja befinna mig någon annanstans med några andra personer. Att uppfylla drömmar är grejen.

Varje kväll när jag borstar tänderna går jag ut på terassen och tittar ut över stan. Sedan blickar jag upp mot himlen, inser vilken liten myra man är på det här klotet och drar mitt lilla mantra för mig själv - 'jag kan göra vad jag vill, när jag vill, om jag vill'. Jag skulle inte leva det liv jag lever utan de orden (prova själv, det funkar!).

Livet är inget genrep utan man får bara en chans, och jag tänker då inte slarva bort mitt på en massa strunt. Sällan Stellan.

Att jag blev väckt har inget med saken att göra

Påtryckningarna blev alldeles för stora. Hela internet var nära att krascha och världen slutade andas. Därför gick jag upp extra tidigt för att slänga upp bilderna på Akira och hans nya hoppgrunka. Nu känns det bättre va?