Tänk på döden

Som konstnär måste man varje dag uppfinna sig själv, dagen man lutar sig tillbaka och känner sig nöjd är det nog över. Det är livsfarligt att vara nöjd. VAR ALDRIG NÖJD!

Det känns på allvar tomt och lite sorgligt

Efter tusentals timmar av troget spelande dog hen plötsligt, min ateljévän och enda sällskap på dagarna. Jag stängde av i fredags och nu i morse så hände inget när jag tryckte igång, bara ett kryptiskt meddelandet visas på den släckta displayen - F6I. Vad kan det betyda? Kunde jag inte fått ett GOODBYE åtminstonde som jag får alla andra dagar när vi skils åt?

Jag köpte stereon för en av mina första konstförsäljningar typ 2002 och vi har hängt ihop sedan dess i diverse andrahandsboenden, på folkhögskola, sommarstugan, konstskolor och ett i antal ateljeér. Ibland tjurar hen och vill inte spela någon bränd skiva men då är det bara att ta en annan och försöka senare, då brukar det funka. Men mest har vi lyssnat på radio ihop, den senaste tiden mycket på Rockklassiker 106,7, kan det vara det som var droppen? För mycket dålig hårdrock på repeat. Eller är det för jag aldrig matade dig med några kassetter?

Jag kommer att sakna dig min kära vän. Rest in peace.

Känns bättre nu

För mig är denna årstid döden. Korta dagar, inget ljus, kallt. Röven. Jag förvandlas till en skugga av mig själv och mår ärligt talat sådär. Jobbet i ateljén blir definitivt lidande och idag försökte jag inte ens utan tog en långpromenad till Bonniers Konsthall.

Det var bra medicin.

Jag som Nedstämd Daniel Milton på Västerbron

Douglas Gordon, Every film Douglas Gordon has ever made.

Rosa Barba, Stage Archive.

Ryan Trecartin & Lizzie Fitch, The Re'Search

Marco Brambilla, Megaplex

Ming Wong, Persona Performa Panorama

Memento mori

Det är därför jag alltid har kamera med mig.

Och tittar man noga kan man se att vattnet är lite radioaktivt.

Igår när jag gick igenom foton så dök ovanstående bild upp, det är en målning från 2008 som jag gjorde om för några månader sedan och jag har haft så mycket att göra att jag nästan glömt bort den. Det läskiga är inte bara själva innebörden i målningen (det är japanska taxibilar bakom vågen) utan även titeln - Prey (byte). Nostradamusvarning.

Fejjatävlingen gäller fortfarande och jag tänker inte sluta tjata om den än på några dagar (eller tills målet är nått).

En odödlig frisyr

Precis som vanligt på Moderna Museets tisdagsklubb (igår) så sänkte jag medelåldern några snäpp, kvällens ämne och föreläsare var nya museichefen Daniel Birnbaum och han verkar inte helt otippat bli den perfekta personen och förnyaren för denna institution. Konstigare var att jag hamnade bakom Andy Warhol som tydligen återuppstått.

Oj förlåt, förstörde jag lördagsmiddagen nu?

Detta kommer förstås att provocera vissa men då kan man fundera lite över varför man känner sig provocerad. Många kommer inte bry sig ett skvatt och det har man förstås rätt till, men nästa gång du sätter tänderna i något dött kan du ju tänka en sekund över hur det hamnade på din tallrik/smörgås och om det verkligen är ok. Jag och Leif Elggren (som skrivit texten nedan) tycker inte det.

När Auschwitz stängdes öppnades istället djurfabrikerna. Samma brutalitet, samma systematisering i det organiserade dödandet. Samma hänsynslösa effektivitet. I det första fallet med avsikt att utplåna en del av mänskligheten. I det andra fallet med avsikt att tjäna så mycket pengar som möjligt. Båda fenomenen grundar sig på avskyvärda och felaktiga tankegångar, ja hela mänskligheten borde skämmas och gemensamt be om ursäkt.

Men det systematiska dödandet fortsätter; kor, grisar och fjäderfän utsätts för det mest groteska lidande. Dock är människan inte skapelsens krona, allt på den här planeten hänger ihop på ett intrikat och subtilt sätt. Och djuren som behandlats så illa under så lång tid behöver inte köpa vapen för att försvara sig. Nej, som slår tillbaka på andra mer raffinerade sätt. Naturliga bundsförvanter som exempelvis olika virusgrupper kallas in och släpps lösa med uppdrag att slå tillbaka mot männikan. Fullt förståeligt.

Tänk galna kosjukan, fågelinfluensan och svininfluensan. Men tyvärr, då startar genast ett nytt helvete någon annanstans, för några andra. Den här nedåtgående spiralen måste brytas innan varenda tugga bär på ett gift, innan vartenda andetag innebär livsfara. Vi delar alla det här jordelivet och ingen har rätt att förtrycka någon annan. Låt nu djuren leva sitt eget liv så låter dom oss leva vårt.

Tåg eller kolera

Om någon timme sätter jag mig på tåget för att åka ned till stugan och hämta vår bil. Den har stått där sedan den vägrade starta när vi skulle hem för ett par månader sedan. Men tydligen har den plötsligt fått livslusten tillbaka.

Jag skulle absolut kunna åka ned dit någon gång när jag var mindre förkyld, Akira mer frisk och stjärnorna stod på ett gynsammare sätt. När både Maria och jag hade mindre att göra och kanske till och med stanna några dagar - men om jag tar tåget nu direkt så är nog chansen större att jag kommer fram i ett stycke. För vad är oddset att ett till tåg kraschar* på samma sträcka bara ett par dagar senare?

*Saker har visst en tendens att pajja i närheten av mig/oss - Aeroflotplan exploderar i luften, Long Island-färjor bränner in i kajer, bilar tappar livsgnistan och tåg fläks upp som konservburkar. Som tur händer det alltid någon dag före eller efter vi ger oss ut - annars vore vi rätt rökta.

Men deras loppisar gillar vi

Vi gjorde vår årliga resa till Gamleby som ligger ett par mil bort och kollade secondhand-utbudet där. Det finns antagligen fler loppisar per capita där än någonstans i välden - inklusive Malmö. Men i övrigt är det en så fantastiskt tråkig plats att djur som råkar irra sig in i byn tappar livsgnistan och självdör.

På det sista stället hittade Akira en kompis. Vi sa att vi inte ville ha några hemsökta plastbarn hemma och att han kunde glömma det.

Sedan gick vi och gungade lite.

Hej då farmor

För bara några år sedan hade jag inte varit på en enda begravning och nu har jag just kommit hem från min tredje. Det var min lilla farmor som skulle ned i jorden och upp i himlen. Det är så det funkar förstår ni. Ja, enligt prästen alltså. Jag hoppas för farmors skull (och för oss allihop) att det verkligen är så. Well, dagen kommer när vi alla får veta.

Det är det enda som är riktigt, riktigt säkert.

Jag sa ju att vi är många i vår släkt.

Akira funderar lite över hålet i marken.

Sedan fick han träffa tusen släktingar. Här är hans favoritfaster.

Efter kaffet var vi tvungna att gå ut en sväng (jag åt otroliga mängder tårta) men vi sprang snart på en loppis. Allt var sjukt billigt och jag hittade en finfin stol till min nya ateljé.

På vägen hem stannade vi till i Vimmerby, förutom denna affär fanns inte mycket att se.

En dag på landet

Vi åkte till lilla affären för att handla, på vägen dit hittade vi lite hästar. De fick äppelskruttar och verkade gilla Akira.

Vi stannade vi den gamla kyrkoruinen.

Inne i den finns svingamla gravstenar, bl.a. denna som delar budskapet på min arm.

På kvällen drog vi ned till klipporna och kvällsbadade.

Det var svinkallt i vattnet idag.

Matriarken Milton är död

Sent igår kväll dog min farmor. Det kom inte som någon stor överraskning eftersom hon snart skulle fylla 97 men hon var en pigg och glasklar liten gumma så det kändes som hon lätt skulle kunna leva tio år till. Det finns dock två saker som gör att det inte känns så sorgligt just nu - dels har hon haft ett långt och lyckligt liv fullt med barn och kärlek och dels var hon djupt troende och längtade efter döden så att hon skulle få träffa sin skapare. Jag hoppas verkligen att hon fått göra det nu.

Sista gången jag träffade henne var för två år sedan på hennes 95-årsfest utanför Mariannelund, hon och farfar har befolkat halva Småland på egen hand och det finns många, många Milton därute tack vare dem. Som så ofta när man (jag) träffar någon riktigt gammal släkting så tänker man (jag) alltid att det där var antagligen sista gången vi sågs. Jag tänkte förstås sådär för två år sedan också men utan att det kändes ett dugg sorgligt, Karin Milton var en fantastiskt positiv person och det syntes så tydligt att hon tog allt med stor ro - livet och döden. Hon trodde starkt på ett liv efter detta och pratade ofta om att få komma hem så att hon nu "äntligen" fått göra det känns ganska naturligt. Jag är förstås ledsen men det är ju såhär det funkar. Man lever och sedan dör man.

Vi pratade i telefon några månader efter att Akira föddes, det är synd att han aldrig fick träffa henne men jag är glad att hon fick veta att hennes klan utökats med ännu en medlem. Akira ska få veta allt om sin gammelfarmor när han växer upp.

Ha det fint kära farmor, hälsa farfar!

Farmor fick 10 barn och 24 barnbarn och jag vet inte hur många barnbarnsbarn. Här är några av dem (plus respektive). Tänk att hon är enda anledningen till att vi alla satt där.

Ingen tvekan om att de har samma mamma, eller hur?

Hej då farmor, hoppas att din kära gud är allt du önskar.

Dagen outfit

Idag är det midsommarafton och jag ska ha på mig det finaste jag har - min nya tatuering. Och så kanske en tröja och ett par byxor.

Kom ihåg att du är dödlig

Ibland har man sån jäkla tur. Hur är det liksom möjligt att den perfekta tatueringsstudion ligger runt hörnet från oss och att tjejen som ska tatuera mig ratar min asfula skiss (som jag verkligen ville ha) och gör en ny grym istället? Att hon dessutom är typ expert på text och älskar att göra sådana tatueringar är ju nästan osannolikt. Hade jag gått till fel ställe kunde allt gått åt skogen.

Jag älskar när saker bara löser sig.

Nu blir det sightseeing i några dagar

Allt blev just klart med andrahandsuthyrningen av min ateljé. Det betyder att jag inte behöver betala typ 10.000 kr för ett rum jag inte kommer att utnyttja så det ska jag fira imorgon på lämpligt vis. Personen som hyr behövde något tillfälligt över sommaren och jag får tillbaka den i augusti, det blir perfekt.

Vi gick förstås inte till New Museum idag heller. Kanske ligger det för nära helt enkelt? Istället tog vi en tur runt China Town och drack vårt blaskiga kaffe i en park smockad med Kineser. Akira charmade brallorna av allihop (eller iallafall en av dem). Sedan skyndade vi oss hem för att möta morsan som flög hit idag men kom naturligtvis lite för sent. Hon stod i vår port och väntade med sin resväska så nu är hon här. Känns lite konstigt, vi satt ju och skajpade alldeles nyss.

Vi bor bara hundra meter från hörnet där bilden till Beastie Boys klassiska omslag "Paul's Boutiqe" togs. Miljön har förändrats lite sedan dess.

Vi misstänker att Akki är allergisk mot löv och gräs, det gör ju ingenting enklare på något vis.

Ok att vi inte är superschyssta mot våra grisar, kossor och kycklingar. Men vi låter dem iallafall inte ligga och självdö i en hink. Vad är det med kineser och djur egentligen?

Här är hon! Farmodern.

Vi åt middag på Bowery Bar - en oas mitt i stan. Akira är glad över det nya sällskapet.

Ok, nu räcker det

Den här värmen alltså, det är för mycket. Låter kanske som lyxgnäll för er som sitter och tittar på knoppar som inte brister men här är det så varmt att hjärnorna smälter. Och lillen gillar det inte. Vi tänkte att vi ger oss ut en sväng efter att solen gått ned men det spelade ingen roll - han höll sig någorlunda lugn i luftkonditionerade butiker men när de stängde kl. 20 var det bara att dra hemåt igen med ett extremt missnöjt barn. Hemma hade vi inte haft på ac:n på ett par timmar så det var över 30 grader i lägenheten. Detta är ju löjligt.

Videokameran då? Äh, det börjar bli lite farsartat. Jag drog dit tidigt imorse och kollade på den nya kameran jag bestämt mig för. Den kändes helt värdelös att hantera och jag vill inte lägga så mycket pengar på något man inte är nöjd med. Så nu verkar det som jag åker tillbaka dit IGEN för att köpa en variant av den första jag tittade på. Den är jäkligt ball den där affären men jag börjar bli hjärtligt trött på den. Måtte jag få med mig ett stycke teknik imorgon.

Om motorcyklar, landet och döda djur

Jag har just kommit hem från en långpromenad med lillen. En motorcyklist med ganska få timmar bakom styret svängde ut i en korsning och körde omkull två meter från Akira och mig. Den fina motorcykeln och killen gled på asfalten. Det lät dyrt. Killen flög genast upp och svor men verkade vara ok så vi gick vidare.

På ringvägen såg jag balkongen ovan. Inget konstig med en snodd skylt men det roliga är att jag bott på platsen den pekar på. Mosebacke ligger någon mil från Örebro och är en rad med hus mitt i ingenstans längs en slingrig grusväg. Där bodde vår familj under något år när jag var typ fem. Saker som jag kommer ihåg därifrån är att huset var rött med en stor granhäck runt, i ladan bredvid upptäckte jag att jag var allergisk mot hö och en gång blev jag jagad upp i ett träd av en tjur.

Trots tjurens agg mot mig så gillade jag den och senare när den slaktades och jag fick veta att det var min kompis som låg på min tallrik så grundlades min avsmak mot kött. Men det tog ytterligare tjugo år innan jag lade av helt. Jag tycker idag precis som då att det är något skevt med att äta djur. Speciellt när det finns så många alternativ. Men framförallt är det inte hållbart i längden, jorden pallar inte med det så länge till.

Ha ha, den vändningen såg du inte komma va?

Unite for women

Idag är det internationella kvinnodagen och RFSU genomförde en barnvagnsmarsch mot mödradödligheten. Det dör en morsa varje minut runt om i världen. Dygnet runt, året om. Varje minut! Och detta för att man i många länder inte anser att kvinnor är lika mycket värda (som män) och därmed inte får den vård som behövs.

Vi deltog förstås. Vi har ju både barn och barnvagn att spatsera runt med och även om vår medverkan inte räddade någon mamma just idag kanske det gör det i framtiden. Någonstans måste man ju börja. Sedan kan man ju liksom inte motstå tanken på att gå i fetbredd genom stan med en rosa vagn. Alla bilister var inte skitnöjda om man säger så.

Rena turen att man fortfarande lever

Mitt senaste trick för att smita undan målandet är att rensa i byrålådorna. Jag samlar på lite allt möjligt. Konstiga urklipp t.ex.

Allså, det här börjar ju bli larvigt

Planen var ju att vi skulle till Market idag men apan i huset höll oss lite vakna inatt så vi kom igång sent. Istället blev det en halvdan söderpromenad i miffoväder. Är det inte typiskt att just det år vi skaffar en kotte att putta runt på så bryter årtusendets helvetesvinter ut? Jag är så sne på den här snön och allt skit den för med sig. Tappar nästan livslusten.

Det får bli Market imorgon och Supermarket på söndag. Hittepåmässan på Anglais hoppar jag över. Den känns väldigt B. Nu ikväll är det fest. Och förutom att jag måste ut i helvetet igen känns just det väldigt bra.

Letade bra bilder att illustrera mina tankar om vintern men hittade inget fyndigt nog. Tar till mitt säkra kort istället - Akira the baby. Idag med sin sidekick Fassan.