söndag 31 januari 2010

Om jag velat gå hade det inte varit så långt



Det var inte så dumt med en liten eftermiddagsfest och trots att jag inte bryr mig om Depeche så kände jag mig ändå lite snuvad på karamellen när jag lämnade det glada förfestargänget. Fast jag slipper ju dricka overprized folköl i plastmugg och trängas med avdankade syntare, så jag ska inte gnälla.

Nu ska jag spamma fejan med bilder på Akira. Det gör jag varje söndag (idag fyller han 18 veckor).

The great danny milton



Jag kollade just statistiken för min hemsida och en funktion är att man kan se vad folk har sökt på för att komma till min sajt. Någon där ute har visst väldigt höga tankar om mig (och jag kan ju inte annat än att hålla med).

En rolig sak är att besökarna dit bara ökar och ökar utan att jag gör något speciellt (förutom att blogga här) och jag har dubbelt så många träffar nu som för bara några månader sedan. Sånt pushar en förstås och får mig att jobba hårdare. Sajten ska nog få sig ett litet lyft snart också tror jag.

Tyvärr verkar inte någon av er läsare vara så bevandrade inom film och teknik. Synd. Jag skulle verkligen behöva hjälp men jag får kanske göra som man gjorde förr - gå till en butik och snacka med någon som vet. Grejen är bara den att jag inte litar på säljare och det är så ofta någon äppelskalle kommer med råd som visar sig vara fel och så står man där med fel grejer och man kan inte göra ett dugg. Människor alltså. Men folket på Scandinavian Photo har jag fortfarande en viss tilltro till, får göra en utflykt till Kungsholmen någon dag och kolla med dem.

Nu har jag två saker att välja mellan - stanna hemma och dammsuga eller gå på en Depecheförfest vid Globen. Det känns lite sådär att gå på en fest och sedan bli snuvad på själva konserten, men att dammsuga suger ju som bekant. Det får bli en promme till Globen.

lördag 30 januari 2010

Hjälp!



Jag skulle behöva hjälp med en sak. Ska köpa HDV-kamera så vi slipper släpa runt på Marias superkamera i N.Y. men jag känner mig lite lost. Har alltid gillat att spela in på band och det har fungerat bra men det känns ju lite 1900-tal och därför har jag börjat titta lite på hårddisk- och minneskortkameror. Rent spontant känns minneskort bäst av dessa för då kan man ju bara trycka in ett nytt kort om man råkar fylla det man har. Och hårddiskar kraschar ju då och då. Anledningen till att band känns bra är ju att man alltid har en fysisk backup och jag trodde aldrig att jag skulle vara otrogen mot det formatet just därför, men nu är det kanske dags att testa nytt ändå.

Är det någon där ute som har erfarenhet och kan hjälpa mig? Det allra viktigaste är att det inte är struligt att föra över och redigera materialet i Final Cut Pro. Jag har förstått att formatet på det inspelade materialet på hårddisk och minneskort skiljer sig från "vanlig dv" men inte riktigt på vilket sätt. Pallar inte med att sitta och konvertera och greja. Enkelt ska det vara. Det är också very important att materialet från denna kamera går att redigera tillsammans med material från Marias HDV (på band) eftersom vi kommer att använda båda kamerorna i framtida projekt.

När det gäller kameran är det förstås viktigt att den är bra på alla sätt och vis. Mycket batteritid gillas. Den får kosta 5-8K. Typ. Länkar till olika forum har inte hjälpt mig hittills så kom gärna med tips från egna erfarenheter. Om ni har några vill säga.

Liljevalchs vid fotknölarna



Fredagen den 13 november 2009 - strax efter att jag blivit refuserad från vårsalongen på Liljevalchs - skrev jag följande rader i denna blogg:

Det handlar om Liljevalchs vårsalong. Jag börjar ruttna ordentligt på dem nu. Visst är jag medveten om att chansen att bli antagen är ganska liten (i år antogs 132 konstnärer av 2014) och det accepterar jag såklart. Men. Jag har sett några verk de har antagit för den kommande vårsalongen och det är inga vidare grejer. Det känns lite som det gjorde fram till i mitten av 2000-talet när vilken glad amatör som helst kunde komma med och samtida uttryck verkar inte vara årets ledord.

Nu har de första recensionerna börjat komma och man kan väl inte säga mer än att min känsla var rätt. Nu är jag faktiskt glad att jag inte blev antagen, för även om uppmärksamheten är enorm känns det inte som ett sammanhang man vill synas i. Expressen skriver bl.a.

"Folkligheten är på starkt återtåg på Liljevalchs vårsalong efter några svåra år under första delen av 2000-talet. Då försökte man vässa urvalet och mota amatörer och tovade ullfigurer redan vid Djurgårdsbron. Det gick inget vidare.
Så – folkligheten, alltså. Okomplicerat och muntert. Nånting glatt, nånting enkelt så att alla kan vara med."

och DN:

"Om förra årets Vårsalong mest av allt liknade Melodifestivalen, proffsigt genomförd men något identitetslös, så är årets upplaga snarast att jämföra med amatörernas afton. Nu är de tillbaka på Liljevalchs, söndagsmålarna och epigonerna."

Båda recensionerna i sin helhet: DN, Expressen.

Men självklart ska jag dit och bilda mig en egen uppfattning innan jag tar över sågandet helt.

Jag skulle ju bara zappa lite



Maria satt och mixtrade med en sajt och jag glodde på något meningslöst på tv. Vi öppnade en flaska rötjut och vips har jag satt i mig hela flaskan, spammat halva MySpace och nu är klockan är mitt i natten. Men ni är väl ute och dansar som vanligt förstås?

fredag 29 januari 2010

Nytt verk - The Bidder



Eftersom jag fortfarande inte har någon fotostudio är jag beroende av vädrets mäktiga makter och idag blev det äntligen en lucka i snöfallet så jag kunde plåta. Inte för att lite snö på linsen hade förändrat så mycket, men ändå.

Arbetstiteln är The Bidder, blandteknik på duk, 90x90 cm.

Killinggänget på Draaamaaten



Jag tänkte komma med någon form av recension av 'Drömmen om Herrön' men är glad att jag inte har det som yrke. Det är svårt. Inte att ha en uppfattning om något eller berätta vad man sett, men att sätta in saker i ett sammanhang och komma med en analys är knepigare. Så det struntar jag i.

En konstig liten pjäs var det, ganska ojämn. Ibland briljant och ibland lite Stefan och Krister. Publiken verkade dock inte ha något emot Stefanokristerskämten för så fort Robert Gustavsson öppnade käften eller bara rörde på sig så kiknade halva publiken. Förbluffande. Ibland var det allvarligt på ett väldigt teatralt vis och ibland var det klassisk killinggängshumor. Det stojades en del och så blev de plötsligt arga. Ojämnt som sagt.

Jag tycker att artikeln om Killinggängets kris i tidningen Filter som kom några månader innan premiären var en stor nyckel. Att ha reportaget som bakgrund hjälper till att förklara mycket av det som utspelade sig på scenen - att allt som händer där har en slags verklighetsförankring. Utan artikeln i skallen hade det troligtvis känts tunnare och kanske lite krystat. Det blir förstås ganska mycket meta över pjäsen när man känner till detta eftersom föreställningen till största del handlar om gruppdynamik och skaparkris. Smart och bra att gräva där man står.

Eftersom biljetterna är slutsålda sedan länge så behöver du inte fundera så mycket på om du ska slå till på ett par plåtar eller ej. Men skulle nya släppas och du känner dig sugen på en konstig, ganska grabbig pjäs om krisande (män)niskor i grupp - gå.

torsdag 28 januari 2010

Hur var det man gjorde utan internet nu igen?



Vi har eventuellt fått ett lägenhetsnapp i NYC, den ligger på Upper West Side (byggnaden till höger i bild) bara några kvarter från Central Park. Det är betydligt högre upp på Manhattan än vi tänkt oss eftersom vi vill gärna vara i Soho men va fan, lägenheten verkar schysst och det är ju gött att ha nära till parken. Inget är bestämt ännu men det kan mycket väl bli den.

Det fantastiska är ju att man kan kolla in kvarteren redan nu med google maps street view, vi knallade bort till parken och tittade, det var en trevlig liten promenad. Jag älskar internet.

Ikväll ska vi på Killinggänget på Dramaten, det ska bli kul. Hoppas jag.

onsdag 27 januari 2010

Ängsliga konstköpare på Moderna



Kom hem för en stund sedan
från en paneldebatt på Moderna museet. Det var 'moderna samlare' (precis vad det låter som) som anordnade debatten och det var ganska intressant att höra vad den superkommersiella delen av konstvärlden hade att säga om konstsamlande. Eller jag trodde att det skulle vara det iallafall.

Salongen var full till sista plats och bland minkpälsar och kostymer fanns även en del galleristfejor man kände igen (bl.a. min) och parfymdoften låg tät. I goodybagsen fanns både lyxig choklad och sprit, det var ett arrangemang av folk med stålar - för folk med stålar. Och en och annan konstnär.

Det visade sig att de som representerade samlarna denna kväll var några ganska ängsliga personer och kontentan av hela debatten var att ska man köpa konst bör man enbart rikta in sig på ett tjugotal toppgallerier och lita på dem. Inte gå på vad man gillar eller tror på - utan säkra kort. Även om galleriet jag representeras av platsar på denna lista så tycker jag ändå att det är lite fånigt (och fegt). Gallerister, recensenter och samlare kommer överens om vad som är god konst och vips ska alla äga en Gunnel Wåhlstrand eller en Karin Mamma och så är det inte mer med det. Snävt och trist tycker jag.

Intressant är att det stod i inbjudan att man skulle diskutera snobbism och osynliga barriärer inom konstvärlden - och så visade det sig att fullgoda representanter för dessa satt på scenen. Men jag tror inte att man ska ta dessa människors ord för sanningar, det var deras syn på saken helt enkelt. Marina Schiptjenko (supergallerist) avslutade allt genom att påpeka hur viktiga andra faktorer kan vara, som att man gillar konsten man köper t.ex. Det kändes lite som det glömdes bort och i mina anteckningar från kvällen står bl.a.

gubbar (med pengar)
hype
var finns konstintresset?

Det kändes faktist som om flera av dessa personer trots sitt gedigna konstintresse och mångåriga samlande var tvungna att ha någon som berättade för dem vad som var god konst. De verkade gå till samma gallerier, prata med samma gallerister och köpa samma konst. Jag tänkte fråga dem hur de skulle klara ett konstblindtest men bangade. Det ångrar jag lite nu. Kvällen som helhet var ändå ganska intressant, det är alltid kul att få inblick i andra världar och jag ser ännu mer fram emot att läsa 'Seven days in the art world' som jag beställde häromdan.

Men. Jag längtar verkligen efter att undersöka en annan konstvärld och lämna den här ankdammen ett tag. N.Y. kommer att bli sjukt spännande. Och lärorikt. Och kommer antagligen att förändra mitt liv.

Vinter bloody vinter


Men va faaaaan! Jag smäller av snart på det här vidriga vädret. Jag som tänkte plåta av mitt senaste shit som blev klart igår, det kan man ju glömma i den här snöstormen. Jävlavinterhelvetedrahärifrån!

Bilden ovan tog en granne från sitt fönster när det förra ovädret la sin äckliga snömatta över stan. Vad pluttig vår gård ser ut. Måste be honom ta en bild i sommar också när allt är som det ska.

tisdag 26 januari 2010

Mitt Södermalm



Jag är som många kanske förstått inte så himla nostalgisk av mig, det som har varit har varit och sånt. Men det finns ett tillfälle då jag kan bli det och det är när jag är på väg att lämna en plats. Jag blir liksom nostalgisk i förtid.

Nu har ju vi inte lämnat stan ännu men känslan som börjar komma över mig är densamma som jag fått när jag bott på andra platser som jag är på väg att flytta ifrån. Då får jag en plötslig lust att dokumentera min närmiljö extra mycket. Och så gör jag det. Liksom tar in allt och uppskattar vad man har. För sedan är det försent, då är man bara en gäst på besök.

Dessa bilder tog jag tidigare idag men området runt slussen ska jag dokumentera ordentligt med min braiga kamera så snart vädret blir lite människovänligare. Det ser jag fram emot.



En av mina favorittunnlar. Här kommer det bergis vara en liten steril och inglasad galleria om åtta år.



Vi var på lägenhetsvisning i en lägenhet i Coca-Colahuset (balkongen i mitten) för några år sedan. Den hade en märklig sovkabyss men priset drog iväg som fan.



Närmare New York än så här kommer man inte i Sverige.



Min bästa genväg om man är vid Slussen och ska till ateljén.

Varför göra något nu man kan göra imorgon?



Varför är det så sjukt tråkigt att skriva stipendieansökningar? Jag döööör. Tror jag går till ateljén och jobbar istället.

måndag 25 januari 2010

Inte ens om jag får jävligt bra betalt



Det var tydligen 20 år sedan jag gick ut högstadiet för häromdan kom en inbjudan från ett företag som vänligt nog kan tänka sig att ordna en fest för mig och mina fd. klasskamrater mot en smärre avgift. Jag har svårt att tänka mig något vidrigare än att åka de 25 milen till Örebro för att sitta på någon sunkig krog och betala 295 spänn för att käka tacobuffé tillsammans med ett gäng fejor jag inte sett på tjugo år. Kommer inte ens ihåg vilka de är.

Men hemsidan var ganska underhållande. Företaget berättar bl.a. lite kort om hur kvällen kommer att gå till (om man aldrig varit på en fest i hela sitt liv):

Hur går en återträff vanligtvis till?
(Obs! Detta är en generell beskrivning, specifik information om din fest och dess meny hittar du inloggad under festinfo eller på din inbjudan) När ni kommer fram till festlokalen möts ni av personal som serverar en välkomstdrink och prickar av er på gästlistan. Här uppstår självklart kvällens första roliga, spännande och ibland nervösa möten mellan alla gamla klass- och skolkompisar. Man har möjlighet att mingla runt och snacka allteftersom det fyller på med fler och fler gamla vänner. Då alla har kommit, kanske med undantag för en och annan eftersläntrare, och ni hunnit börja återbekanta er med varandra så börjar det bli dags att sätta sig till bords för en trevlig middag. Ni sitter tillsammans med era klasskompisar och vid borden runtomkring sitter parallellklasserna från er skola.

Ibland undrar våra gäster hur man bör klä sig för en återträff och vi kan bara svara att det finns ingen uttalad klädkod förutom att man ska känna sig bekväm och snygg.

Efter maten blir det ofta kaffe. Vid det här laget brukar volymen i rummet var hög och stämningen god, man har hittat tillbaka till gamla minnen och hunnit börja berätta om sitt nuvarande liv. Efter kaffe, samtal, skratt och minnen börjar det bli dags för dans och musik. Sedan fortsätter kvällen in i natten med dans, skratt och många glada minnen.

Om man även efter denna beskrivning känner att detta är något man vill göra men är lite osäker på vad man ska ha på sig så kan man klicka på 'Mode för killar' (se bilden ovan) och då kommer man till - King Magazine. Jisses. (tjejerna kommer till nelly.com men det vet jag inte riktigt vad det är).

Tack konstiga företag med fult namn men jag passar. Att jag dessutom blockade kontaktpersonen för vår klass från facebook för några månader sedan spär inte på min lust att delta. Jag är ofantligt ointresserad av vad de kan ha haft för sig de senaste decennierna. VARFÖR skulle jag vilja träffa de där människorna igen?

Less is (nästan) alltid more



Rikard från Galleri Mårtenson & Persson var just här. Vi gick igenom grejerna inför utställningen och flydde sedan min trånga, stökiga ateljé och gick till cafeét snett emot och fortsatte diskussionen över en fika. Jag fikar typ aldrig så nu är jag lite sockerchockad.

Jag övergav mina planer på att hitta på en egen -ism som titel. Den kändes pretto och tillkrånglad efter jag känt på den ett tag, alltså exakt vad jag inte ville att det skulle vara. Senaste titeln jag sugit på och som jag även presenterade för Rikard är kort och gott - 'cut' (alternativt 'AND=cut')*. Less is oftast more. Bilden som ska användas till vernissagekortet blir förstås verket ovan.

Allt känns väldigt bra och jag tror att det kommer att bli en riktigt schysst utställning. Ska bara få klart ett par grejer till. Den 4 mars smäller det.

*Kom gärna med respons på titelvarianterna.

söndag 24 januari 2010

90210



De flesta som läser min blogg är bosatta i Sverige men ni finns också utspridda lite över hela världen. Google translate gör det ju enklare för alla som inte kan svenska och för oss som inte pallar att skriva på engelska. Varje inlägg skulle ta en vecka.

Upptäckte häromdan på min statistiktjänst att någon från Beverly Hills varit inne och läst. Det är ju förstås bara en stadsdel, i en stad, i ett land. Men samtidigt känns det lite kittlande på något vis, och om man tittar längst upp på bilden (klicka på den) så ser man en liten del av Mullholland drive. Ganska tuffa kvarter, där skulle jag gärna sälja lite.

Jag har aldrig hört någon som varit i L.A. prata väl om den stan och det finns tjogtals platser jag skulle vilja besöka innan, men någon dag ska jag dit. Blåsa på med en cab längst Mullholland Drive, solen på väg ned, lillen tjoar i baksätet och Marias har Greta Garbobrillor och en sån där Thelma och Louise-scarf på huvudet. Själv nöjer jag mig med ett par gula pilotbrillor och gubbfrilla. Det blir perfekt.

Syns det att jag ler under masken?



Medan man väntar på att senaste lagret ska torka kan man lajja lite med Bendermasken. Nu är jag inne på typ fjärde övermålningen. Den sitter djupt inne den här målningen men jag ska dra ut fanskapet i ljuset. Vänta bara.

En klyscha i en klyschig stadsdel



Missförstå mig inte nu, jag gillar söder. Finns ingen annan del av stan jag hellre skulle vilja bo i (jag har även testat Östermalm och Vasastan) men ibland blir saker så påtagligt fåniga. Som nyss när jag knallade hit till ateljén med ett par tavlor under armen och såg mig själv med de förvirrade turisternas ögon.

Man ser vad de tänker - titta där går en riktigt söderkonstnär, precis vad man kunde förvänta sig i SoFo (det töntigaste namnet på en stadsdel någonsin). Jag vill inte vara en klyscha i en klyschig stadsdel och att jag snart packar ihop mitt pick och drar känns väldig rätt. Det har blivit alldeles för skitnödigt här.

Nu ska jag sätta igång och måla. Min gallerist från Mårtenson & Persson kommer förbi i morgon för att diskutera och välja ut grejer inför utställningen i mars. Städa pallar jag inte.

lördag 23 januari 2010

Cirkus Akira är i stan

Jag vet, jag kan inte låta bli. Någon gång i veckan måste jag bara slänga ut lite foton på det bästa som hänt sedan vi kravlade upp ur haven för några miljoner år sedan. Han är summan av allt och alla som levt på jorden hittills. Han är fulländning*.








*Ok, kanske inte helt fulländad då han spyr värre än en fjortis på sin första Hultsfredsfestival.

Gastronomisk afton

Om misosoppan är bra på japanska restauranger brukar även resten av maten vara bra. Soppan på Shogun var gudomlig. Vi satt i några timmar och petade i oss en grym fyrarättersmiddag, har inte ätit så bra japanskt sedan - ja, Japan. Att det var vår första stund tillsammans utan Akira tänkte vi inte så himla mycket på, vi bara njöt av maten och hade det gött.

Vi kommer lätt att gå dit igen så vårt favvoställe Kokyo på andra sidan stan har fått en seriös utmanare. Visserligen är detta ställe typ tre gånger så dyrt men det kan det vara värt ibland. Och nej, tyvärr får jag inga gratismiddagar för att skriva detta, men skulle jag få det skulle ni inte få höra om något annat. Så det är väl lika bra.

Nu är det lördag och jag har ingen aning om vad som ska hända idag. Precis som vanligt sedan vi fick barn. Ingen hör av sig längre. Tror folk att vi har dött eller gått under jorden bara för att vi är tre nu? Får vi inte vara med och leka längre? Ibland kan det vara ganska skönt med en helt oplanerad helg men just exakt nu känns det lite segt. Gårdagens öl gav mersmak.

Förrätterna. Knasigt gott.


Jag tog på min finaste japanska tröja men glömde visst att skrubba bort färgen från fingrarna. Sashimin smälte i käften.



Typ den bästa tempuran någonsin.

fredag 22 januari 2010

Jag späker mig



Idag blir det bara ett äpple till lunch så att jag är riktigt jävla laddad när vi ska ut och käka. Det kanske låter larvigt men jag är töntigt sugen på att gå och tippa i mig en massa japanskt käk, dricka nihonshu och bara umgås. Detta blir första gången på typ fyra månader som bara Maria och jag kommer att kunna hänga. Vi har inget emot lillen men ikväll slipper vi hans fjantande i några timmar.

Lita på att jag återkommer med bilder.

Exit through the gift shop

Nä, nu får det vara slutslöat för idag. Jag är ju inte ens bakis. Måste dra och måla några timmar för ikväll ska Maria och jag på vår första middag utan fjant. Mormor med man barnvaktar medan vi frossar japanskt på Shogun. Gött.

Här är en film som jag ser fram emot iallafall.


torsdag 21 januari 2010

Golv? Konst? Golvkonst? Konstgolv?



I min ateljé kan det ibland vara svårt att skilja på vad som är golv och vad som så småningom kommer att hänga på ett galleri. När jag flyttar härifrån ska jag ska klippa upp golvskyddet i småbitar, rama in och sälja skiten på e-bay till högstbjudande. Eller också mosar jag bara ihop golvet och slänger i grovsopen. Jag får se.

Verket ovan har jag dragit på länge att slutföra, det skiljer sig en del från vad jag gjort hittills (ja, förutom rinnandet och skvättandet förstås) och jag ser fram emot att visa det när jag är klar. Arbetstiteln är 82-foot-long sila men det säger dig antagligen inte så mycket.

Nu kan vi starta dagis



Någon kanske minns mitt inlägg om hatthyllan som Maria hittade för ett tag sedan? Idag kom hon hem med en till. En exakt likadan. Vilken återvinnare.

onsdag 20 januari 2010

Årets blogg 2010?



Någon skrev i en kommentar häromdan att internet är platsen där idioterna vann. Det ligger ganska mycket i det men det finns undantag - kolla in bloggen opinionsbildaren.blogspot.com t.ex (jag länkar här nere till höger också).

Personen som driver bloggen (jag känner henne väl...) skriver smarta, vassa och jävligt roliga 'arga brev' till personer och företag som förtjänar dem. De som får breven har på något vis gjort åtskillnad p.g.a. kön eller betett sig allmänt ojämnställt. Det skulle de aldrig gjort.

Klicka på länken ovan, du kommer att fastna där länge. Jag lovar.

Jag längtar till framtiden



Shit vad jag längtar till min framtida gigantiska ateljé med fullt utrustad fotostudio. Jag är trött på att sitta ute och frysa häcken av mig varje gång jag ska fota av mina grejer. Eller att de blåser omkull. Eller att det är för mycket sol. Det är bara att välja en årstid. Men nu är mitt senaste verk fotat och klart iallafall.

Ser ni förresten brunnen till höger om dörren? Den har Joey Tempest legat och spytt i någon gång på 80-talet. Jag har funderat på att sätta upp en liten mässingsskylt ovanför så att denna information aldrig går förlorad.


Some schuss (arbetstitel) 90x90 cm, blandteknik på duk

tisdag 19 januari 2010

Det finns åksjukepiller för sånt här



Gillar du att spela Tetris, bli frustrerad och lite illamående på samma gång? Då har jag spelet för dig.

En liten stund senare...



Ehh, nu känner jag mig lite dum här. Jag testade en annan lack och den fungerade perfekt. Dessutom är den billigare och finns i större burk. Att jag var en sån dramaqueen, vem hade kunnat ana det?

Så ni kan sluta leta burkar nu (precis som om någon skulle gjort det) jag kommer att klara mig.

Jag behöver din hjälp!



Var just hos min lokala järnhandlare för att fylla på förråden. Det svartnade nästan för ögonen när de berättade att klarlacken jag använder till alla mina verk gått ur sortimentet. Fan.

Jag har provat andra grejer och det funkar inte alls lika bra så nu behöver jag DIN hjälp. Nästa gång du strosar i en järn- eller färghandel och ser burken ovan - hör av dig till mig! Ring, skicka ett mejl eller skriv en kommentar i bloggen. Det bästa är förstås om butiken finns i Stockholm men jag flänger runt lite i Sverige så hör av dig oavsett var du bor.

Det är viktigt att burken ser ut exakt som på bilden ovan. Beckers decor klarlack halvmatt (15) som är vattenbaserad och säljs på halvlitersburk (Art. nr. 050009). Pris runt 150 spänn tror jag. Min tacksamhet kommer att vara oändlig.

Tur att de varnar



Vi har sagt åt lillen att han INTE får ligga under den gula skylten vid porten! Får man en sån där i ögat kan man ju bli blind.

måndag 18 januari 2010

Ingvar Oldsberg och jag



Veckan har börjat väldigt bra och det där med att måla är ju ingen konst (sorry, två år i Göteborg har satt sina spår). Det är märkligt det där att så fort jag är borta från ateljén en längre tid så tror jag att jag tappat förmågan/kraften/det men i själva verket är det tvärtom. Det finns inget bättre än att ta en paus - man kommer tillbaka med kraft, energi och ideér som troligtvis inte skulle födas om man aldrig stannade upp.

Det konstiga är att man glömmer det. Varenda. Jävla. Gång.

Tack, men nej tack



Jag blev just kontaktad av ett galleri i St. Tropez som ville att jag skulle skicka bilder på mina verk till dem. Det hade ju varit grymt att ställa ut där, glida runt i halmhatt med en White Russian i handen och slänga ur sig någon fransk fras då och då. Morgonrock dynget runt. Synd bara att galleriet inte hade en enda konstnär som tilltalade mig utan enbart visade trist måleri och menlösa skulpturer.

Kontexten. Kontexten. Kontexten.

Nu ska jag ta ned fötterna från skrivbordet och börja måla inför vårens utställning, jag har knappt rört penslarna sedan innan Akira föddes. Vad stört.

Det ska nog få tyst på honom



Akira har på sig brottarlinnet som jag hade i mitten av 70-talet. Undrar om han kommer att tvinga på mitt barnbarn samma plagg och sedan sitta och flina åt det oskyldiga livet? Då ska jag bläddra fram det här inlägget och visa för honom att han inte såg så jävla tuff ut själv när det begav sig. Ha!



Han försöker komma undan men vi bara skrattar.

söndag 17 januari 2010

Alex Schulmans galna läsare



Jag följer ett litet urval av bloggar och eftersom jag skriver själv funkar dessa även som inspiration och forum för dagligt utbyte med andra människor. Den största med överlägset flest läsare som jag följer är Alex Schulmans (länk finns längre ned på denna sida till höger). Han skriver oftast bra, roligt och begåvat om lite av varje. Lättuggat och lättspytt. Om man har en negativ bild av honom sedan tidigare kan man läsa några inlägg - han har humor, självinsikt och verkar inte alls vara den person han framstod (framställdes?) som ett tag. Ibland blir det lite slagsida på vad hans dotter pysslar med, men det är väl tanken med en 'pappablogg' antar jag. Som nybliven pappa har jag dock full förståelse.

En intressant sak är att han får löjligt mycket kommentarer och respons även om han bara skriver flaskhals. Folk verkar som besatta av hans dotter och deras liv i stort. En stor del av de som kommenterar ligger nog i klass med pojken här ovan när det handlar om IQ. Man baxnar över hur puckade folk är. Det spelar ingen roll hur ironiskt övertydligt han skriver - ett stort gäng läsare är genast där och kommenterar och avslöjar sin brist på intelligens. Man tror nästan inte att det är sant.

Själv har jag kommenterat där några gånger genom att skriva något skämtsamt och genast är det något pucko som går igång på det och flippar ur. Min tanke har varit att folk gärna får upptäcka min blogg via hans, men jag blir mer och mer tveksam om jag vill ha hans galna läsare. Jag vet iofs inte om de som kommer hit är IQ-koalapojke eller ej för kommentarslusten verkar släppa när de lämnar Alexland.

Min stilla undran är förstås: har Alex ovanligt besatta och korkade läsare eller är de ett tvärsnitt av befolkningen i stort? Och vad gjorde dessa människor innan det fanns kändisbloggar att leva ut sina liv genom? Stalkade?

lördag 16 januari 2010

Ta daaaa



Här är den, illustrationen jag gafflat om till och från i ett par månader. Det är inte så att jag jobbar efterblivet långsamt eller har haft en kreativ kris, lite annat har kommit i mellan bara. Och så är jag inte van att jobba mot kunder med en massa turer fram och tillbaka.

Men nu är den klar och jag är nöjd, hoppas att beställaren blir det också. Klicka på bilden för att se en större version.

Min grej



Sedan jag började blogga här för några månader sedan har jag skrivit ett par hundra inlägg och med tanke på bloggens namn så är det väl tur då att 'konst' kommer överst på listan. Att Akira är tvåa är kanske inte så förvånande och att 'bra dag' hamnat högt känns bra - visserligen tillsammans med 'knas' - men det säger väl något om min tillvaro antar jag. Resten av etiketterna ligger som vanligt till höger längre ned på denna sida.

Jag har länge funderat på en titel till utställningen i mars och tror att jag är något på spåren nu. Det är svårt det där. Man vill inte ha något som är för pretto, det får inte heller vara för simpelt eller intetsägande. Titeln får gärna se snygg ut tillsammans med mitt namn och naturligtvis ska den säga något om utställningen. Denna gång ville jag dessutom uppfinna en egen -ism för att ringa in vad jag håller på med, vilket spär på svårighetsgraden. Om några dagar får ni veta, ska bara kolla med galleriet och en smart person i min närhet först.

Så fort Maria och Akira vaknat ska jag till ateljén och slutföra illustrationen. Det har flutit på bra och den kommer definitivt bli klar idag. Känns skönt att kunna leverera väl innan deadline, men det gör jag i och för sig alltid. Det är min grej.

fredag 15 januari 2010

Akira the baby

Jag fattar att ni har väntat men nu är de här. Vårt normalsöta* barn har fastnat på bild igen. Jag är sjukt nöjd med min senaste leksak blixten. Varför väntade jag så länge med att köpa den?

*enligt anonym bloggkommentar.





Fredagskul



Ja, trevlig helg då. Kattdräkt på?

Sunkslussen



Jag tog en omväg via Slussen när jag promenerade till ateljén idag. Tunnlarna och gångarna där är hatade av många men enligt mig en av Stockholms mest inspirerande platser. Jag älskar miljön där. Däremot kommer jag inte att gråta när de ska riva detta fallfärdiga bygge - förändring är också bra - bara det inte blir en stor galleria av hela rasket. Men innan dess ska jag dokumentera platsen väl.

Några andra som dokumenterat Slussen ställer lägligt nog ut i gamla pappershandeln i Blå gången. Jag hade tänkt att gå på deras vernissage ikväll men eftersom jag redan sett utställningen genom fönstren kanske jag hoppar det. Får se. Men en bättre plats kunde de knappast valt. Precis så slussensunkigt som det ska vara.