Jag har skitmycket att säga

men jag orkar inte. Såhär går det med målningen.

En positiv bieffekt av föräldraskapet

Jag söker Konstnärsnämndens arbetsstipendium varje år och sitter liksom resten av sveriges konstnärer och stressar kvällen innan deadline i deras förbannat sega databas. Men inte 2011 - framförhållningens år.

Detta är femte året jag söker och om de tittar i sina papper borde de se att det är min tur nu. På allvar.

Jag hade ju inte tackat nej förstås

Jag fick ett glatt mejl idag från Konstnärsnämnden som avslog min ansökan om deras ettåriga arbetsstipendium på 100.000 kr. Men eftersom jag har gjort mig oberoende av allmosor och ändå inte gillar att gå på bidrag så är det helt ok. Dessutom finns det gott om konstnärer som behöver de där pengarna bättre.

Det är bra att inte ha några krav på sig

Idag är första riktiga arbetsdagen sedan någongång i mars när jag gjorde det sista inför utställningen på Galleri Mårtenson & Persson. Det känns lite svajigt. Minst sagt. Jag har ingen tydlig plan för vad jag ska åstadkomma i höst, bara att det ska bli svinigt bra och ta mig och min konst till nya nivåer. Utställningar i konsthallar och museér. Fina recensioner och guldregn. Dessutom förväntar jag mig i princip konstnärsnämndens arbetsstipendium OCH en tvåmånadersvistelse i KRO:s ateljé i Paris (våren 2011).

Men vad jag vet är att om ungefär en månad stövlar det in en konstvetare och 20 konstintresserade människor i min ateljé som förväntar sig något av mig. Och jag har inga planer på att göra någon besviken. Så för att komma igång har jag börjat gå igenom och katalogisera de 3500 bilderna jag plåtade i New York, hittills har jag valt ut ungefär 900 bilder och nu måste jag bara komma på vad jag ska använda dem till. En petitess.

Premiärtur, avslag och en gallerifunderingar

Idag var det premiärtur utomhus för det lilla barnet skulle till mvc. Visst kostade vagnen helt bisarrt mycket pengar men jävlar vad den är värd det. Den må se ut som något som mormor knallar runt med men det är en Rolls Royce. På mvc stack de så mycket i Skrutten att jag bleknade och fick gå ut en stund. Nålar och blod är inte min grej.

Jag fick det årliga avslaget från Konstnärsnämnden idag. Jag börjar ruttna på dem, ok jag har inte gått fem år i högskola för att lära mig hålla i en pensel men betyder verkligen det allt? Jag börjar lacka ur lite på den där jävla fucking skitnämnden. För mycket makt på en plats. Men jag kommer inte att ge mig. Nästa år söker jag igen. Och nästa. Och nästa. Jag ger dem en liten känga i DN på tisdag (ang. Liverpool). Ack ljuva hämnd.

Kvinnan i Göteborg som gillar min konst så mycket att hon gett sig ut på en undersökning av gallerivärlden där (åt mig) fick napp idag. De tyckte att min konst så intressant ut och ville ev. starta ett samarbete. Tyvärr var det inget galleri som föll mig i smaken. Det är jävligt komplicerat sånt där och jag skrev ett långt mejl till henne och förklarade varför jag inte kunde tänka mig att samarbeta med detta galleri. Jag har ingen aning om hur intressant detta är för någon som inte håller på med konst men jag tänkte återge mejlet här för att visa lite på vilken typ av problem man brottas med ibland. Allt man gör ger ju avtryck och förföljer en.

Hej!

Jag är oerhört tacksam för att du lägger ned så mycket jobb och vill hjälpa mig. Därför känns det tråkigt att tacka nej till en kontakt när du hållt på så mycket, men tyvärr måste jag göra det. Jag har noggrant tittat igenom Galleri Xxxxxxx hemsida och detta är ingen kontext jag vill synas i. Som konstnär har man egentligen bara en chans och då vore det ganska korkat att bränna den på fel galleri.

Det kanske verkar snobbigt, men konstvärlden är väldigt speciell och lever efter egna regler. Ens cv är nästan lika viktigt som ens verk och jag har gjort ett par missar tidigare som jag lärt mig av och inte vill upprepa.

Den största anledningen till att jag inte vill kontakta galleriet är förstås dess kontext. Konsten som visas där tilltalar mig inte överhuvud taget. Skulle jag ställa ut där (och ev. fortsätta jobba med det galleriet) så blir jag bedömd efter dess övriga konst.

Två. Jag gillar verkligen inte att det nästan inte finns några kvinnor där. Det behöver verkligen inte vara 50/50 men när fördelningen är så skev så är något annat oftast också det.

Tre. Skulle jag ändå jobba med detta galleri trots att det inte känns så bra så får jag det väldigt svårt att byta i framtiden. Det går, men jag skulle som sagt bli bedömd av var jag ställt ut tidigare och det talar till min nackdel. Då är det mycket bättre att vänta och ta ett galleri man känner sig hemma i från start.

Jag måste också tillägga att om detta varit för ett par år sedan så hade jag inte tvekat. I början måste man ta allt för att komma någon vart men nu känner jag att jag kan kosta på mig att vara lite kräsen.

Hoppas du förstår vad jag menar och inte tycker att jag är en snobbig fjant. Jag är som sagt tacksam och hoppas fortfarande att ställa ut i Göteborg om inte förr så senare.

Ha en bra dag!

/Daniel

barn, DN, konstnärsnämnden, galleri, 

Framtiden ser ljus ut.

Jag tror vi klarar det. Vi kommer att få vårt vågbarn. Pratade nyss med Maria, hon var ute och promenerade med en vän och allt var bra. Även om värkarbetet satte igång i denna sekund så skulle barnet med största sannolikhet ändå inte komma idag. För förstagångare ligger snittet på ungefär 17 timmar från start till mål. Så vi är ganska safe.

Tavlan blev klar sent igår och blev vad jag hoppats på och lite till. Arbetstiteln har varit "Would" och jag tror att jag håller fast vid den. Storlek 90x90 cm. Nu blir det nog inte så mycket målat på några veckor, dels för att mitt fokus kommer att ligga på blöjbyte och sånt ett tag men också för att det inte blir någon utställning i Liverpool för mig i höst. Jag fick besked tidigare idag att de inte hade möjlighet att stå för mina kostnade. Men det känns faktiskt helt ok.

Jag hade - som jag skrivit tidigare - gärna åkt dit och varit en del av en stor kulturfestival och fått den uppmärksamhet detta sammanhang hade givit. Snyggt i cv:t hade det varit också. Men det hade samtidigt inneburit en hel del jobb och mycket resor vid sämsta tänkbara tidpunkt. Det kommer fler tillfällen. De skrev till och med i dagens mejl att de ville hålla kontakten och ställa ut min konst i en nära framtid. Passar mig perfekt.

Trots att det emellanåt har varit ganska stressig är jag är ändå väldigt tacksam över allt som hänt den senaste tiden. Hade jag inte fått inbjudan från NICE09 så hade jag aldrig kommit igång så bra som jag har gjort med mina nya verk. De känns som en bra start på en bra serie. Jag har också fått se vad konstnärsnämnden går för och mitt namn har snurrat ett par varv i deras system - det kan jag säkert ha nytta av i framtiden. Min konst har även fått en viss uppmärksamhet internationellt pga. denna inbjudan. Säkert en av faktorerna till den ökade trafiken jag märkt den senaste tiden.

Eftersom jag väntar på hyfsade inkomster från Helsingforsutställningen så kan jag nu istället ha en lugn och skön höst med vår lilla familj och ta allt i min egen takt. Försäljningen på Konstbar går fortsatt bra och vill jag jobba inför vårens utställning på Galleri Mårtenson & Persson så gör jag det. Helt utan stress. Jag har även ett nytt kollageprojekt som väntar och som jag ser fram emot att ta tag i.

Framtiden ser ljus ut. Nästan bländande.

konst, konstbar, konstnärsnämnden, NICE09, barn,

En riktigt skabbig tacka

Det tog mig drygt 15 år av körkortsinnehav innan jag köpte min första bil. Vilka sköna 15 år det var. Jag har hört folk gnälla om hur dyrt och krångligt det är att ha bil men när vi hittade vårt perfekta fordon så trodde jag att vi skulle bli besparade problem (bara en ägare, en liten tant!). Det blev tvärtom. Bilskrället gör inget annat än krånglar.

Idag åkte svärfar från Uppsala för att hjälpa mig med bromsarna, vi möttes på en parkering i Solna. Det regnade inte och jag blev uppriktigt förvånad. Det hackades och skrapades och en ansenlig mängd rost och skruff lossnade. Nu skulle bilen bli bra! Det visade sig att den inte riktigt blev det, efter att jag kört genom stan och parkerat den vid globen så var bromsarna och fälgarna fortfarande varma. Dessutom upptäckte vi att ena däcket var väldigt snedslitet. Måste åtgärdas. Dyrt. Krångligt. Trist.

Jag är så sinnessjukt trött på Betty bil. Jag önskar nästan att vi aldrig hade mötts. Hon som var så fin till det yttre och spann så bra visade sig vara en riktigt skabbig tacka. Full med mystiska blemmor och plötsliga utbrott. Ibland helt utslagen men fjäskig emellanåt. Som ett fyllo. Jag hatar henne. Men när hon funkar är hon underbar.

Jag har försökt att få lite svar från konstnärsnämnden om avslaget. De svarar snabbt och korrekt men säger egentligen ingenting. Tomma fraser. Jag är så trött på att bli motarbetad, i två hela dagar satt jag med ansökan, en motivering vore väl det minsta man kunde begära. Att det är fyra A4-sidor med namn på deras hemsida som blivit beviljade känns inte som något annat än ett hån. De anser tydligen inte att det är värt att stödja mig som ensam representant för Sverige på detta stora evenemang medan de håvar ut pengar som stöd till små fjuttutställningar i Polen. Va fan.

Men det finns hopp. Tidigare idag fick jag följande mejl från Liverpool:

Dear Daniel

We are very sorry to hear your news. We are ok, but we would have loved to have you as part of our festival. After saying that, we are going to keep you on our website and we are not giving up just yet. We are still looking at sponsors and funders so if miracle happens we might be able to make it work. Lets cross fingers and hope for the best.

Hoppas mirakel uppstår för jag har jobbat rätt hårt hittills och har varit inställd på att åka sedan jag fick inbjudan i somras. Men jag ska inte hetsa upp mig mer över detta nu, jag kör på och hoppas på det bästa. Med början nu.