Jag återkommer ständigt till tiden i New York, det var bara drygt två månader av mitt liv men det satte djupa spår och jag längtar ofta tillbaka. Jag var en roligare, bättre, snyggare och smartare person där.
Jag har bott utomlands kortare och längre perioder i mitt liv och min personlighet förändras helt klart när jag lämnar Sverige (det kan nog de flesta känna igen sig i) men inte på det där sättet som sker när man åker på sin första charter och är fri, fri, fri utan mer grundläggande personlighetsförändrande. Jag blir en mer öppen och sympatisk människa som istället för att gå runt och störa mig på andra - kan jag, hör och häpna - börja småprata med vem som helst (och t.o.m. vara den som tar initiativet). Jag trivs bättre med mig själv och då även med andra.
Men bara för att jag råkat haka upp mig lite på världens bästa stad så betyder ju inte det att livet i Stockholm är röven. Jag har allt jag kan önska mig här (men så snart jag får chansen tar jag med mig det över Atlanten, flyttar in i en svindyr lägenhet och småpratar öronen av alla som råkar komma i min väg), det är bara det att när man fått smak på något gott vill man gärna ha mer. Helst allt.
(Bilden är tagen en helt vanlig dag på Broadway, jag tror att Akira fyllde 7 månader och i varje givet ögonblick befann vi oss exakt där vi ville vara)
