Ofta när jag ska lägga Akira så babblar jag lite viskande om Japan i hans öra tills han somnar. Om tågen, maten, djuren, människorna, bergen - allt. Jag vet inte varför det blivit så, antagligen för att jag längtar dit konstant och det ligger nära till hands i skallen. Akira bryr sig inte så noga, bara man slänger in en kossa i historien då och då. Eller en hund.
Maria och jag har varit i Japan två gånger, första gången var 2006 och då var vi i Tokyo i ett par veckor. Allt var konstigt, främmande och lite svårt men vi älskade alltihop. Två år senare åkte vi igen, tanken var att vi skulle göra en dokumentär om Hanamifirandet (körsbärsträdsgrejen) och sedan tågluffa i ett par veckor. Denna gång visste vi vad vi hade att vänta och det var som att komma hem.
Jag rekommenderar alla att åka dit, det är ett helt fantastiskt land med ett underbart folk (och om de bara slutade döda delfiner och jaga valar så skulle de växa ännu mer). Det är mäktigt att vara på en plats som är så konstig och främmande med en uråldrig kultur och samtidigt känna sig väldigt hemma. För det gör man.
Jag tänkte lägga ut ett tiotal bilder men det hade inte varit riktigt rättvist mot Japan, så här kommer ett gäng istället (som ändå bara visar en bråkdel av resan). Alla är från luffen 2008 och går att klicka på för större verisioner. Vassego.
Vi hade nyss landat och började genast fira hanami/filma med gigantisk jet lag. Vi mötte upp min Japanska vän Yuki i Tokyos bästa park.
Såhär soft kan det vara i Tokyo också. Kontrasternas stad.
Vi äter sushi/sashimi minst en gång om dan (om jag får välja). Här är favoritstället i Akasaka, rullband förstås.
Shibuya crossing (ni vet från Lost in translation) en regnig kväll.
I Japan finns de finaste taxibilarna. Både utanpå och inuti.
Filmar i Tokyo. Tyvärr har det inte blivit något av filmen ännu pga. en omfattande datorkrasch för ett par år sedan, men en dag ska jag/vi ta tag i det igen.
Våra bordsgrannar. Det finns inget gladare (eller generösare) än en japan som druckit sprit.
Folk paxar plats tidigt genom att lägga ut en presenning. Sedan dukar de upp och festar tills de stupar.
Jag väntar på tåget/rymdskeppet. I Japan går tågen i tid.
Två veckors tågluffande i 1:a klass kunde börja. Det kan jag rekommendera.
Vi bodde en natt uppe i bergen där det kryllade av apor.
Detta är vårt rum uppe på ett annat berg där vi bodde på ett munkkloster. Man blir alltid mottagen med te och roliga små rispaket eller kakor.
Kanske världens vackrast belägna tågstation?
Hiroshima är förstås ett måste.
Och så var vi på en ö i södra Japan där vi hyrde cyklar och hojade runt.
Där fanns det massor med tama rådjur.
Och det var nästan töntigt vackert.
Vi badade i varma källor så fort vi kom åt. Denna låg på en vulkanö och var nog den bästa av alla. Bakom ryggen på mig låg öppet hav bara meter från källan. Trädet är inte fejk.
Någon dag senare satt vi och tittade på samma ö när den plötsligt fick ett litet utbrott. Det var tydligen ganska vanligt.
Ibland är det overkligt vackert. Speciellt om man är där i april/maj när körsbärsblommorna kör sin grej.
På första resan hade vi mycket besvär med maten (vi äter inte kött & fågel och ingen förstår engelska) så till andra resan gjorde jag detta kort. Ett genidrag.
Japanerna jobbar hårt och sover när de kan.
Sushi och bärs i förstaklass på väg mot någon skön plats. Vad livet var enkelt.
När vi kom tillbaka till Tokyo var Jens där. Han gillar också Japan.
Allt är roligt och lite konstigt i Japan och precis när man tror man sett allt så dyker en sån här grej upp. Den perfekta bilden att avsluta med.
