Asså den här förkylningen. Vidrig. Jag blir extremt sällan sjuk men när det händer brukar det slå till rejält. Och det är väl ok, men att ta hand om ett sjukt, gnälligt barn SAMTIDIGT som man själv bara vill dö känns inte lika ok. Inte nog med att jag inte kan uträtta det jag tänkt göra under denna vecka* nu kan man inte ens gå till videobutiken, hyra tio filmer, bädda ned sig i soffan och glömma världen. För den lilla personen behöver mig/oss mer. Han gråter när han hostar stackarn.
Men det finns EN bra grej med att vara såhär förkyld (det är blöjrelaterat).
*Jag har fortfarande en konstvetare med stort släptåg på besök i ateljén den 27 september. Och jag har fortfarande inte något (färdigt) nytt att visa upp. Det får bli work in progress.
