Sov nästan inget inatt, snurrande fjant vaknade kl 06.45 men jag lyckades hålla kvar honom i sängen till 8. Han är förkyld, jag är förkyld. Han gnäller, jag är trött. Inte äta, knappt sova på dagen (därmer inte jag heller). Hostar. Klockan 17.30 lämnade jag över honom till Maria och flydde till ateljén, nu blir det jobb här till kl. 23.
Jag ångrar verkligen ingenting, livet skulle vara otänkbart fattigt utan Akira. Men. Vilket jävla glidarliv vi hade förut, nästan så att det är svårt att fatta nu. Kunde sova så länge man ville, gled i väg till ateljén och jobbade, kände man för att festa var det inga problem varken på kvällen eller morgonen därpå. Vi reste mycket och gjorde vad vi ville. Precis vad vi ville, hela tiden och det är jag så glad för. Teflonliv.
Tillvaron då och nu är två ganska olika saker, jag har inte ändrats som person (förutom att jag blivit lite blödigare när barn far illa i verkligheten och på film) men vissa grundförutsättningar har ändrats. Det gör inget, men ibland blir man jävligt trött.
