Efter en heldag på köksgolvet med galen ettåring drog jag till ateljén i pissmörkret. Datorn är inne i en dålig period så jobbandet går ganska trögt men jag får saker gjort och det är det viktigaste. Visst är det frustrerande med ett handikappat arbetsredskap (som att gräva en husgrund med en leksaksgrävskopa) men på ett vis är det bra - att stirra på saker länge öppnar nya dörrar. Och det behövs för serien bilder jag håller på med nu måste/ska/kommer knäcka allt jag gjort tidigare.
