Egentligen blev allt fel från början. I ett par veckor har jag sett fram emot att gå ut och festa loss lite ikväll eftersom Maria och Akira skulle åkt till Uppsala idag. Det betyder att jag skulle fått en sovmorgon i morgon (innan även jag skulle åka upp dit) och sedan skulle vi bo på hotell medan Marias mamma tog hand om lillen och vi hade fått en natt utan vaket barn och allt skulle varit så bra men så fick han feber igår och allt fick ställas in.
Så när jag kom till ateljén (kl. 18) kände jag mig dels lite blåst på kvällens fest + lite trött efter att ha varit med Akira hela dagen men eftersom det trots allt är fredag och jag hade byggt upp ett litet sug under veckan så knäppte jag en bärs och intalade mig att nu är det dags att jobba. Och så en till. Och en tredje. Alla som håller på med någon form av skapande vet att det sällan blir bättre av alkohol - ibland kan det funka men det är ganska sällsynt. Man behöver vara skärpt. Inte som en kirurg eller busschaufför men det är ändå finmotorik vi snackar om.
Det har med andra ord varit lite kämpigt. Motvindigt. Men jag välkomnar sånt, kom igen bara skriker jag! Jag har sett värrre! Det går inte skapa bra saker utan lite motvind, ibland blåser det mer, ibland mindre. Det är så man kommer över trösklar och tar sig vidare. Flyter allt på är det något som är jävligt skumt. Då har man fastnat.
När bilden ovan togs hade stormen bedarrat (man ställer sig inte och plåtar mitt i en process, inte ens jag) så nu är målningen på rätt väg. Därför slutar jag för idag, drickar upp burken i min hand, hoppar på tåget hem, läser en bok, släcker lampan och ser fram emot ännu en tidig lördagsmorgon med favoritbarnet. Precis som vanligt.
