Om att mena vad man säger

Appropå mitt förra inlägg så kom jag att tänka på mina val i livet och mindes då ett gammalt omdöme en konstlärare skrev när jag gick ut min allra första grundutbildning i konst på en folkhögskola i Blekinge. Lite roligt att läsa såhär efteråt men jag VAR väldigt ambitiös, ingen annan var uppe hela nätterna och slet i ateljén, ingen annan gick in lika hårt för uppgifterna och vad jag vet är det ingen av mina klasskamrater som lever på sitt skapande idag heller. Läste någonstans där det undrades vem som blir konstnär? '

De som fortsätter' - var det korta svaret. Det ligger något i det.

Bilden ovan är tagen i min folkhöskoleateljé (den hade balkong!), jag har skrivit en hel blogg om mina tidigare ateljéer här.

Min lärares utlåtande (daterat 2003-05-15):

Få elever under mina tre år som lärarassistent har haft sådana ambitioner som Daniel. Första dagen på utbildningen fick eleverna svara på frågan - varför konst? Daniels svar var snabbt och direkt "därför att jag inte kan tänka mig att syssla med något annat". Kaxigt - visst, som ny elev, men hans beslutsamhet visar sig även i praktiken där orden "kill your darlings" förverkligas i varje målning.

Han arbetar fort och sökande och vägrar låta sig hämmas eller bli för feg för att göra om. Total närvaro både i ateljén och i dialog/analys.

Daniel har något personligt precis som alla, men få gräver och söker som han. Talang krävs alltid men envisheten blir avgörande för resultat och detta tycks stå alldeles klart för honom.

Ola Karlsson

Lärarassistent