När jag inte har något speciellt att skriva om brukar jag antingen slänga upp en bild på Akira eller dra en lite skrytsam harang om hur bra det går. Akiratricket börjar bli lite förutsägbart så idag får det bli harangen.
Jag har inte fjortisbloggarnas besökarantal och kommer med största sannolikhet aldrig att få det heller, men i min värld är fyratusen träffar i månaden ganska mycket. Att ungefär 800 pers dessutom återkommer regelbundet känns fantastiskt kul. Många bloggare skulle säkert fnysa åt dessa patetiska siffror och aldrig mer skriva en rad om denna statistik drabbade dem men jag älskar varenda liten träff. Nästa år vid den här tiden ska siffrorna vara minst de dubbla. Se det som ett nyårslöfte.
Det skulle vara väldigt kul att veta vilka ni läsare är och om det finns några önskemål men är det något jag lärt mig under de år jag bloggat så är det att aldrig be om respons, kommentarsfälten är aldrig så tomma som då. Men bara så att ni vet - kommentarer och synpunkter uppskattas och jag svarar alltid.
Kräkelibraksjukan är i princip över. Maria mår ganska bra idag, Akira är helt återställd och min bakfylla utan föregående fylla berör mig inte längre. Mor, far och syster drog ifrån oss i morse så nu har vi hela stugan för oss själva. Lite tomt men ganska skönt. Nu väntar det lugnaste nyårsfirandet på minst tjugo år oss båda. Inte ens en liten raket har vi. Det måste ordnas (tillsammans med blöjor och mjölkersättning).
Vilket party.
