Inatt ville Akira av någon anledning inte sova på övervåningen hos Maria utan blev inte lugn förrän han fick komma ned till mig i köket (japp, jag sover där sedan något halvår pga. Akiras sömnvanor). Trots att klockan var typ halv två på natten ville han liksom inte komma till ro nere hos mig heller utan satt upp och stirrade ut i mörkret och pekade ibland mot taket och gnällde. Han har gjort så förut och om man var lagd åt det hållet skulle man ju kunna tro att han ser spöken men jag är inte riktigt det så jag brydde mig inte så mycket utan försökte mest få honom att somna genom att berätta sjukt banala och repetiva historier om kaniner och grisar.
Men det funkade inte riktigt så efter ett tag var jag ändå tvungen att fråga vad som oroade honom så mycket och gissa om jag blev iskall när han direkt tog sitt lilla pekfinger och pekade på mitt ena öga och sedan det andra innan han vagt visade vägen mot taket med gravallvarlig min (han är ett och ett halvt). Här hade halva min familj ringt andeutdrivare, diverse medier och tveksamma tv4-produktioner men jag är lite coolare och låtsades inte om de stirrande ögonen i taket för det finns inga stirrande ögon i tak.
När rysningarna lagt sig frågade jag om det kanske var ett par av mina collage som hänger i köket han tyckte såg lite läskiga ut i dunklet? Jag tolkade svaret jag fick som ett ja och plockade ner dem och endast en timme senare somnade vi. Och sov i flera timmar.
Och nu då? Jo, jag dricker kaffe och målar.
