Man kan säga att mina målningar är en ständig utveckling av ett tema jag jobbat på sedan 2007 och för varje serie verk kommer jag närmare kärnan på det jag vill förmedla. Jag ska inte låtsas att detta tema stått klart för mig från början utan det är något som vuxit fram efterhand (och det vore väl fruktansvärt tråkigt att veta allt hela tiden) men att mina senare verk mer kritiserar än hyllar vår samtid är väl ingen överdrift att hävda. Och så har jag släppt lite på det glättiga.
Det kan finnas flera anledningar till dessa förändringar - och jag har absolut inte förnekat någon sida av mig själv tidigare - det är nog mer en kombination av mognad, ett större självförtroende i vad jag gör (i och med att konsthallar och museér börjar höra av sig) och en långtgående strävan efter att verkligen sätta avtryck och vara en av samtidskonstnär att räkna med. För mitt mål med allt detta knegande är knappast att "bara" ställa ut på något galleri då och då utan jag vill nå toppen, jag vill ha allt.
Hybris? Kanske det, men utan mål kommer man ingenstans.
Daniel Milton 2007 - Deja vu
