Sent igår kväll dog min farmor. Det kom inte som någon stor överraskning eftersom hon snart skulle fylla 97 men hon var en pigg och glasklar liten gumma så det kändes som hon lätt skulle kunna leva tio år till. Det finns dock två saker som gör att det inte känns så sorgligt just nu - dels har hon haft ett långt och lyckligt liv fullt med barn och kärlek och dels var hon djupt troende och längtade efter döden så att hon skulle få träffa sin skapare. Jag hoppas verkligen att hon fått göra det nu.
Sista gången jag träffade henne var för två år sedan på hennes 95-årsfest utanför Mariannelund, hon och farfar har befolkat halva Småland på egen hand och det finns många, många Milton därute tack vare dem. Som så ofta när man (jag) träffar någon riktigt gammal släkting så tänker man (jag) alltid att det där var antagligen sista gången vi sågs. Jag tänkte förstås sådär för två år sedan också men utan att det kändes ett dugg sorgligt, Karin Milton var en fantastiskt positiv person och det syntes så tydligt att hon tog allt med stor ro - livet och döden. Hon trodde starkt på ett liv efter detta och pratade ofta om att få komma hem så att hon nu "äntligen" fått göra det känns ganska naturligt. Jag är förstås ledsen men det är ju såhär det funkar. Man lever och sedan dör man.
Vi pratade i telefon några månader efter att Akira föddes, det är synd att han aldrig fick träffa henne men jag är glad att hon fick veta att hennes klan utökats med ännu en medlem. Akira ska få veta allt om sin gammelfarmor när han växer upp.
Ha det fint kära farmor, hälsa farfar!
