Det gick töntigt lätt och fort att komma hem. Vi fick en bra taxi till flygplatsen och fastnade bara i en bilkö men det gjorde ju inget eftersom vi hade eoner av tid pga. hyresvärden. När vi checkade in hade vi visserligen drygt 30 kilos övervikt och fick böta en tusing men egentligen skulle det varit det dubbla. Killen i disken fick pengarna svart och satte på prioritetslappar på våra väskor som tack. Ett sätt att dryga ut lönen antar jag. Själva flygningen gick toksnabbt och Akira var en schysst bebis hela vägen.
När vi landade kl sju i morse fick vi våra väskor först pga. mutan och en snubbe stod redo med den förbeställda taxin (ÄNTLIGEN en skylt med mitt namn på när man kommer ut) och körde hem oss i raketfart. Vi drog i oss några mackor, däckade och vaknade kl 15.30. Nu är det pizzadags säger våra amerikamagar så det är väl bara att gå och hämta.
Några snabba reflektioner efter ett par månaders frånvaro:
Varför bor vi i en koja?
Vilken liten micro vi har.
Vad strävt toapappret är.
Vad gör vi här?
En sista bild på vår älskade Ludlow Street innan taxin kom. Man kan skymta Akiras barnstol till vänster i bild, när jag ställde ut den (precis innan vi drog) så var nästa alla de andra grejerna borta.
Undar om han kommer att bli lika rastlös som sin far?
Jo, vi hade det faktiskt såhär roligt hela vägen hem. Alla åtta timmarna.
Det var 11 grader och dimma när vi landade, precis som när vi drog härifrån för över två månader sedan. Skönt med lite svalka men va fan, det är ju juni!
Och så var vi plötsligt hemma igen. Det känns ärligt talat sådär.
