Igår när jag vaknade så kändes allt.... lite sådär. Jag var på sätt och vis beredd för det blir i princip alltid så efter utställningar för mig. Just därför blir det extra fånigt - jag vet ju om att det ska komma.
Det handlar förstås om någonslags postvernissagedepression, man har jobbat hårt under en längre tid med ett projekt och plötsligt är det över (även om utställningen fortsätter i en månad till) och den stora tomheten drabbar en. Vem är jag? Varför håller jag på med det här? Vad är allt bra för? Sådana klyshiga tankar blandat med en slags skuldkänsla över att folk betalar väldigt mycket pengar för att äga konst av mig. Jag borde vara glad och uppfylld av detta men det blir tvärtom.
Extra töntigt blev det eftersom solen sken och min promenad med lillen runt Tanto var precis sådär pre-vårskön som det kan vara när vinterhelvetet är på väg bort. Akira sov och flinade i sömnen, fåglarna kvittrade och jag var ett tomt svart hål.
Då är det tur att man kan ringa en vän. Extra bra är det om vännen ifråga är psykolog och kommer med de rätta svaren. Säger exakt vad man vill höra (tack Erik!). Jag promenerade hem, käkade en pizza med Maria, drack massor med läsk, gullade med lillen och sedan kändes allt mycket bättre. Man är bra fånig.
