måndag 30 november 2009

Arne Weise och jag.

Nu är det ett svårt läge här. Det går en dokumentär om en av mina husgudar - Hunter S. Thompson på svt men jag har även just kommit tillbaka från en ganska intressant kväll på Clarion och tänkte babbla om det. Jag får skriva och titta samtidigt. Man är väl en multitasker.

Jag har lärt mig två saker ikväll.

1. Orangutangerna på Borneo har det ganska risigt.
2. Ställ inte upp på välgörenhetsaktivieter.

Anledningen till att jag beslutade att skänka ett verk var att jag gillar apor och ville stödja en god sak (och naturligtvis hoppas jag även att det ska generera något för mig i förlängningen). Mitt verk drog dock endast in 3.000:- så man kan säga att köparen gjorde ett kap. Men det spelar ingen roll, det är tre papp direkt till deras verksamhet så jag bidrog med mer än de flesta ikväll. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad min gallerist sa häromdan om att be konstnärer att skänka verk till välgörenhetsauktioner för att sedan säljas till underpris. Varför förväntas det att en så fattig grupp i samhället som konstnärerna ska bidra helt gratis till liknande arrangemang? Och varför ställer vi upp på det? Vilket tar mig till nästa punkt:

Detta var min första och (troligtvis) sista välgörenhetsauktion. Många människor må ha lagt märke till min konst och mitt namn ikväll men fokus låg på Borneos orangutanger (med all rätt) och några gratis snittar och vin betalar knappast mina räkningar. Jag ångrar inte att jag var med och jag är glad att jag kunde bidra men i fortsättningen får folk betala om de vill ha min konst. Jag lämnar över till de som har gott om pengar att bedriva välgörenhet. När mitt namn är värt ordentligt med stålar kanske jag återkommer.

Kvällens stora behållning var att få en privat pratstund med Arne Weise. Tv-ikonen. Jag kan inte säga att jag var starstruck - det var mer som att prata med någons morfar - men samtidigt kunde man inte låta bli att tänka på att detta var mannen som stått för bakgrundsbabblet genom alla barndomsjular. Och där stod jag plötsligt och pratade med mysgubben jularne om att vissa apor sköter sina konflikter genom att ligga med varandra. Smått surrealistiskt.

Nåväl. Det var en helt ok kväll och jag har lärt mig en läxa.
Och läxor mina vänner:

de är till för att läras.


Lone Dröscher Nielsen (orangutangernas räddare) intervjuas.


Maria i baren.


Arne Weise - legenden (mitt verk i bakgrunden).


Akira var schysst hela kvällen. Som vanligt.


Mattias Klum visade foton innan auktionen.