Jag har haft en av mina vidrigaste nätter någonsin. En snuskig snor/var/kläggsoppa har tydligen byggts upp under min sjuveckorsförkylning och satt sig innanför mitt ansikte och därifrån tryckt på så att mitt huvud var på väg att explodera. Bihåleinflammation kallas det visst. Jag har ganska hög smärttröskel men har i princip aldrig varit med om en liknande smärta under de trettiofem år jag levt. Skallebangen som pockat på den senaste veckan fick under gårdagen och natten sitt crescendo. Det var hemskt.
Jag trodde jag visste vad huvudvärk var men det jag har haft hundratals gånger i mitt liv har tydligen varit en lightvariant. Fjantvärk. Smurfont. NU vet jag vad det innebär att ha ont i huvudet. Jag försökte alla möjliga trick under min sömnlösa natt som t.ex. välkomna smärtan för att på så sätt göra sig vän med den och upprepat mantrat 'pain don't hurt'. Funkade ej. Inte heller har någon av alla de tabletter jag har petat i mig har hjälpt mer än att The Verves låt 'The drugs dont work' har snurrat ytterligare ett varv i huvudet.
Ett tag distraherade jag mig själv genom att försöka bildsätta min smärta. Inte heller det hjälpte. Men om du någon gång skulle åka på detta helvete så tänkte jag förmedla bilderna jag fick fram så att du vet vad du har att vänta:
- Tänk dig att man tippar Emipre State Buildning så pass mycket att det får plats ett huvud i glipan som uppstår vid marken. Lägg sedan din skalle där och släpp tillbaka huset. Ligg kvar.
- Ni vet vid tågstationerna så finns det grejer som stoppar tågen så att de inte kör rakt in i perrongen. Lägg huvudet mot en sådan stoppgrej och pressa ett medelstort tåg mot kraniet (precis så hårt att det inte krossas). Gasa lätt och öka efterhand.
- Eller. Ta en buss, en rejäl buss med välpumpade däck och kör upp på huvudet. Stanna i tolv timmar.
- Och den sista. Kapa av toppen på huvudet, gröp ur hjärnan och vad som nu sitter bakom ansiktet och fyll istället på med smält bly. Sätt på locket igen och försök sova.
Ja, typ så har natten varit. När jag vid sextiden inte stod ut längre utan kände att jag var tvungen att åka till ett sjukhus för att få ordning på detta så blev jag kopplad till sjukvårdsupplysningen (eftersom varken sjukhus eller vårdcentraler på landet har telefontid före klockan åtta, speciellt inte på helgen) och de bad mig återkomma om en timme. Under denna timme hände något och den där vidriga soppan började rinna ur mig och trycket lättade. Jag ringde tillbaka för att kolla läget och fick prata med jordens pratgladaste lilla dam. Nu känns allt helt fantastiskt.
Men. Kommer skiten tillbaka drar jag till akuten direkt.
