Jag har funderat sedan igår om jag verkligen ska skriva inlägget du just börjat läsa. Texten kommer antagligen att balansera mellan hybris och bitterhet och därför jag tvekade lite, men så tänkte jag - vafan. Jag kan ju inte sitta här och mesa.
Det handlar om Liljevalchs vårsalong. Jag börjar ruttna ordentligt på dem nu. Visst är jag medveten om att chansen att bli antagen är ganska liten (i år antogs 132 konstnärer av 2014) och det accepterar jag såklart. Men. Jag har sett några verk de har antagit för den kommande vårsalongen och det är inga vidare grejer. Det känns lite som det gjorde fram till i mitten av 2000-talet när vilken glad amatör som helst kunde komma med och samtida uttryck verkar inte vara årets ledord.
Nu ska jag inte döma ut en hel utställning efter några få verk men visst tycker jag att mina grejer borde ha en självklar plats. Och kanske sitter jag här och är lite extra bitterförbannad eftersom jag är inne på sjätte dagen av ihållande huvudvärk. Det kan vara så.
Men. Jag har sökt min sista vårsalong på Liljevalchs. De vill inte ha mig och jag klarar mig fint utan dem, dessutom är jag trött på att betala 250 spänn för att få ett simpelt nej. Jag blir bara starkare av motgångar och min revanschlust blir större för varje avslag. Jag ska visa de jävlarna. Vänta bara.
Men min bitterhet kommer inte att hålla i sig (hybrisen är svårare att bli av med...) och hur skulle jag kunna lägga mer energi på detta när jag har Akira liggande bredvid mig och en knastrande brasa i ryggen? Nu ska jag kurera mitt huvud, laga lite frukost åt familjen och ta en höstpromenad. Ha en bra dag!
