För några timmar sedan upplevde jag det värsta jag varit med om. Vi har tydligen ett barn som är gravt allergiskt mot ägg. Ena minuten satt han och garvade med ägg runt hela käften och nästa började små blåsor dyka upp på hans händer och i ansiktet. När det var som värst hade han svullnat upp ganska mycket och hade svårt att andas, då är det jäkligt skönt att bo mitt i en stad nära en barnakut.
Jag ringde förstås 112 och de skickade direkt en akutbil och en ambulans men tiden innan de kom var inte roliga. Akira blev bara värre och värre och trots att det inte tog mer än 7-8 minuter innan de var här hann man tänka en del. Hur oviktigt det mesta är och hur viktiga andra saker är. De vidrigaste minuterna i mitt liv. Men vad tryggt det kändes att sitta där fram i ambulansen och se hur bilarna bara kastade sig undan när de hörde våra sirener, SÖS ligger som tur är bara några minuter från oss.
Väl framme fick tog ett team på fem pers emot oss. Han fick en adrenalinspruta och hämtade sig ganska fort, jäklar vad skönt det är att bo i ett land med en fungerande sjukvård. Nu ligger Maria och Akira kvar och även om jag helst skulle vilja vara där så skulle ingen av oss sova särskilt bra i den smala sängen, då är det bättre att jag kommer dit tidigt i morgon istället. Men knasigt känns det, jag vill ju vara där de är.
Det värsta är att skulle det hända igen kan det gå mycket, mycket värre. Det är visst så det funkar. Jobbigt bara att det är ägg i typ allt.
Japp. Det är ägg han har på tungan (dokumenterar honom åt sjukvårdspersonalen medan vi väntar på ambulansen, inte för mitt personliga nöje).
Börja piggna till efter sprutan. Rätt svullen i fejjan.
Vi fick sitta i ett akutrum för observation i någon timme.
Börjar hämta sig. Ganska tagen efter allt de proppat i honom.
