Jorå, det blev en ganska hård natt, men det är ju klart att han lackar till. Efter sju månaders dikterande sätter sig plötsligt fotfolket (vi) på tvären och vägrar honom det han älskar mest (bröst). Det var högljutt och ganska plågsamt för alla inblandade men det kunde absolut varit värre. När han vaknade på morgonen var han samma glada skit som vanligt och nu ligger han där igen och sover och vi har ingen aning om vad som kommer att ske. Vi kan bara hoppas att han är lättdresserad och fattar vinken. No more nattmjölk för kiddo.
Och ja, jag gick och köpte den där videokameran igår och den är en dröm att hantera. Jag har filmat en del men det blir lite bökigt när jag framförallt är här för att plåta. Det räcker med EN kamera att pillra på. Kommer nog mest att använda videokameran hemma för att filma Akira och om vi drar på några speciella grejer. Inte filma hela allt, hela tiden, som jag brukar.
Appropå foto förresten, jag bär ju ständigt runt på min stora systemkamera och plåtar runt ett hundratal bilder om dagen. Jag är liksom aldrig "ledig" men samtidigt är ju en av anledningarna till att jag är här att jag ska samla material till kommande projekt. En bra grej är att man ser stan lite på ett annat sätt genom linsen, man lägger märke till många saker som andra inte ser eller tar för givna. På så vis jobbar jag ständigt. Och även om jag hellre skulle göra något annat ibland på kvällarna så är ritualen att gå igenom minneskortet, rensa och backuppa väldigt tillfredställande.
En rolig sak är att vi så gott som dagligen blir stoppade av folk som frågar efter vägen - både av turister och folk som bor här - och i de flesta fall kan vi (ok, mest Maria) svara. Så vi måste smälta in rätt hyfsat. Jag börjar hitta bättre och bättre i våra kvarter och nu på kvällen när jag tog en promenad med Akira blev jag tillfrågad av en stor svart snubbe om var Aveny B låg. Det var en fråga på min nivå och svinnöjd med mig själv pekade jag ut vägen. Och inte på det japanska sättet där man bara drar till med något fast man inte riktigt vet (som jag gjorde häromdan). New York - och framför allt Lower East Side - börjar verkligen känns som hemma. Att bo här har varit en dröm i många år och nu är det precis vad vi gör. Jag älskar't.
Dagens första bild. En bra start på fotodagen.
En stad med "klotterpolicy" är en död stad. Här lever varenda vägg.
Vissa bilder vet jag nästan direkt att de kommer få en plats i kommande verk. På ett eller annat sätt.
Idag försökte en snubbe sälja på oss en barnvagn (stulen?) på Broadway för 25 dollar. Det var ju förstås lite frestande att alltid kunna gå i bredd eller bara ha en extravagn i lägenheten.
Maria godnattläser för Akira. Visst blev bordet fint förresten!
