De gröna kinapillren hjälpte inte och när mitt halsonda blev snäppet värre efter sex veckor så tyckte jag att det var dags att uppsöka läkarvård. Eller såhär var det - jag googlade mina symptom, blev skraj och sedan tyckte jag att det var dags att uppsöka läkarvård. Internet alltså.
Det var lite knepigt, jag hade ingen aning om var man skulle börja leta. Hamnade på mystiska sidor där läkarna hyllades så högt att man blev misstänksam. Är man SÅ jävla bra behöver man inte skriva det gång, på gång, på gång. Sedan pratade jag med sjukhus där man skulle få besöka akutavdelningen men det kändes inte heller som en dagsutflykt man ville göra. Och den svenska läkaren jag fick tips om hörde aldrig av sig.
Till sist såg jag att det fanns ett community healthcare center precis i kvarteret där vi bor (dit typ socialfall och fattiga går). Det såg inte så fancy ut men duger det åt våra grannar så duger det åt oss. Och jag tror faktiskt att vi valde precis rätt ställe. Alla var jätteschyssta och det var nästan ingen väntetid alls innan vi fick träffa varsin läkare (Maria har också haft ont i halsen ett bra tag). Det kostade visserligen 3.000 spänn för oss båda att bli undersökta men jag skulle lätt gå dit igen om det behövdes (vi förhoppningsvis tillbaka pengarna från försäkringsbolaget).
Maria hade tydligen något envist virus som inte behöver behandlas och vad jag hade kunde de inte riktigt säga, de testade för streps (vet inte vad det heter i Sverige) som kan vara allvarligt men min hals var fri från det. Helst hade jag velat ha en rejäl antibiotikakur och rensa rent en gång för alla men istället skrev de ut fjuttmedicin som man typ kunde plocka upp på apoteket själv. Tvivlar på att den kommer att hjälpa men nu vet jag iallafall att det inte är något allvarligt jag har.
Skönt.
