Jag har alltid varit en tuggare. Ända sedan jag fick tänder har jag gnagt på allt som kommit i min väg. Glasögonskalmar, fjärrkontroller, pennor, linjaler och typ allt. Så naturligtvis är mina penslar utsatta. Jag köper nya med jämna mellanrum men ibland går det lite för långt mellan gångerna. Bilden ovan säger väl allt, det är faktiskt samma märke och de har sett likadana ut. De ena köpte jag igår och de andra har hängt med mig i ateljén ett tag.
Det är en dålig vana, jag vet. Men om man målar med två olika penslar så är det självklara att ha den ena i munnen så att man har enkel och snabb tillgång till den. Jobbar jag med något knivigt så blir det gärna att jag tuggar lite extra. Faktiskt så mycket att en massör för något år sedan undrade om jag spände käkarna ofta (han kunde se det på en muskel i ryggen) när jag sov eller så. Det gör jag inte, men så kom jag på penselgrejen. Sjukt att han kunde se det.
Hur som helst. Nu har jag ett nytt set penslar och jag ska försöka hålla mig. Men jag vet att det kommer att gå åt skogen. Det gör det alltid.
ateljé, skapande,
