Klockan sex imorse bestämde sig äntligen Marias kropp och Skrutten för att det börjar bli dags. Vi låg trötta en stund och njöt av detta innan Maria kontaktade BB. De ville förstås att vi skulle komma in för kontroll så jag tog tunnelbanan och hämtade bilen vid Skärmarbrink. Värkarna hade inte satt igång och Maria mådde bra så det var ingen brådska.
Bilen som stått parkerad i några veckor var lite bångstyrig. Först startade den, men hackade och hostade så jag brände snabbt iväg för att hålla den igång. Vid en korsning stannade den helt och ville inte starta igen. Fan. Fanfanfan. Batteriet verkade dött. Men plötsligt hostade den igång och jag kunde köra hem och hämta Maria. En halvtimme senare var vi på BB Stockholm i Danderyd.
Allt såg bra ut och de konstaterade att det var vattnet som gått, det betyder att vi garanterat kommer att få föda där. Skönt. Har inget hänt innan söndag så får vi åka in och så sätter de igång förlossningen. Just nu ligger Maria och snarkar och innan det hade hon lite småvärkar, jag ska ut och fylla på matförråden. Nu är det kolhydrater som gäller. En genomsnittsförlossning är ungefär samma ansträngning som att springa ett maratonlopp. Utvilad och mätt är målet.
Det känns grymt skönt att vara igång och utan att ha sett några andra förlossningsavdelningar i mitt liv så är jag mycket nöjd med vår än så länge. Shit vad alla var lugna och schyssta. Sammetsröster. Jag trodde att det skulle vara ett kaos av vrålande kvinnor, skrikande barn och stressade läkare. Tvärtom. Det är knäpptyst och lugnare än i kyrkan. Och jag som inte är så jätteförtjust i sjukhus gillar att rummen är som små lägenheter med soffor och grejer. Nu ser jag bara fram emot allt.
På ett totalt ospattigt sätt.
