Flera gånger den senaste tiden har jag drömt om ödehus. Att all min utrustning jag har i ateljén finns i ett rum i ett ödehus och jag kan inte komma åt grejerna för det är låst. Jag kämpar mig genom nätterna för att hitta en lösning. Antar att det säger en del om min situation just nu.
Där jag växte upp fanns det ett ruckel i skogen som inte är helt olikt det på bilden. När vi var små var vi rädda för att ens gå in, lite senare blev det ett perfekt ställe att testa sina första skakiga grafittimålningar på. Men lite läskigt var det, på vissa ställen var det hål i golvet mellan våningarna och källaren använde vi som någonslags test för nya ungar hur tuff man var. Gick man i in där själv var man tillräckligt modig för att få vara med och tjuvröka och slå sönder grejer. Eller vad vi nu gjorde.
I de tidiga tonåren när alla väggar var täckta med medioker grafitti och all respekt för huset var borta så intog vi vinden istället (där man aldrig skulle satt sin fot tidigare) och renoverade på barns vis upp den till någonslags lägenhet. Monterade upp väggar, platsbyggde lite möbler och satte in en dörr med lås på. Har man ingen ungdomsgård får man bygga en själv. Tjuvrökandet kunde fortsätta.
Sådär var det med ganska mycket och om jag ska generalisera så tror jag att barn som växer upp på landet (eller i mindre orter) blir lite driftigare än kids från städer. Mer självgående och inte så beroende av andra. Kanske till och med lite tuffare (men definitivt töntigare). Självklart finns det fördelar med att växa upp i en större stad också och jag skulle någonstans i högstadieåldern gett mycket för att slippa min uppväxt i ett ett hus vid en å. Jag löste det genom att flytta hemifrån relativt tidigt och mörka vilken lantis jag var så gott jag kunde. Nu i efterhand är jag bara glad och tacksam att jag fått den uppväxt jag fick.
Annars hade ju inte jag blivit jag.
