Min morfar har blivit väldigt sjuk. Läkarna ger honom en vecka att leva och sånt har jag lite svårt att hantera. Döden är något naturligt och inget jag är rädd för men när det blir så kalkylerat händer något. Jag vill inte ha sådan information, när man dör så dör man. Men nu vet jag. Något ostoppbart håller på att ske.
De flesta skulle väl kasta sig i bilen/tåget/flyget direkt för att ta avsked medan tid är, men för mig är tanken på att åka och hälsa på honom en sista gång inte lika självklar. Jag vill inte säga farväl åt någon som fortfarande lever. Veta att detta är sist gången jag ser min morfar i livet, då har jag hellre kvar min senaste bild av honom. Men det är ju jag. Är han vid medvetande och vill att jag ska komma så gör jag självklart det. Fast det skulle vara jobbigt. Hårt.
När farfar dog för några år sedan så valde jag att inte hälsa på honom på slutet. Det är inget beslut jag ångrar. Min sista bild av honom är ljus och positiv. Det är så jag minns honom. Jag hoppas att oavsett om jag åker eller ej att även min sista bild av morfar blir positiv och att han inte behöver lida eller ha det jobbigt. Just nu är mamma och stora delar av släkten där dygnet runt och det känns skönt att veta. Jag är med honom härifrån, hoppas han vet och känner det.
Kanske är jag feg och detta är bara ett sätt att fly från något jobbigt. Slippa känna alla dessa känslor. Men jag har i så många år tänkt tanken varje gång jag sagt hej då till honom att detta kanske var sista gången. Jag avskyr farväl. Jag vill inte ha ett till.
Bilden då, vad har den med allt att göra? Inte ett dugg. Och allting. Jag ville illustrera bloggen med något positivt och för mig finns det inget mer positivt än sommaren på landet. Och på sommaren åker jag wakeboard. Dessutom är mormor och morfar där varje år och så har det alltid varit. Men nu sitter jag på information att det med största sannolikhet inte kommer att bli så nästa år.
Det känns så fel.
