onsdagen den 30:e september 2009

Vår vuxenkoja.



Vårt hem ser allt mer ut som en koja. En vuxenkoja med kuddar och filtar överallt som gjord för barnhantering. Vi har ju inte plats för något ordentligt skötbord där nere och på övervåningen finns inte en chans. Men fotöljen är helt perfekt. Förutom när han pissar. Men nu har jag täckt in ryggen med handduk. Bring it on kiddo.

Något namn har vi ännu inte men nu testar vi namn nr. 2 (av 3). Det känns bra men det gjorde ettan igår också. Kan ge mig på att trean passar toppen imorgon. Man har tre månader på sig sedan får man väl bara ett namn tilldelat. Nåt mesigt tioitoppnamn kanske? Då får det bli Jukka-Pekka istället. Jukka-Pekka Milton.

Jag har bestämt mig för att - om inte sluta skriva om mitt liv som nybliven förälder - iallafall tona ned det lite. Detta är främst en blogg om mitt skapande, inte hur många skitiga blöjor jag bytt eller hur trött jag är. Visst är detta med skrutten en stor grej men det får finnas gränser. Jag lovade mig själv för länge sedan att inte bli en sån där förälder som bara maler på om sitt barn. Inte till någon som inte vill lyssna iallafall och jag kan tänka mig att de flesta som följer en blogg som heter Förnamn Efternamn - KONSTNÄR inte främst läser den för att få amningstips.

Detta medförde dock ett problem. Vad ska jag skriva om när allt i mitt liv just nu snurrar runt ett knappt fyra kilo tungt, hungrigt knyte? Jag har liksom inte varit utanför dörren idag. Ateljén känns som den ligger en mil bort. Men det löste sig självt så vackert, inom loppet av ett par timmar så hände tre roliga konstrelaterade grejer idag.

Först blev jag kontaktad av Kulturstan som undrade om inte jag hade lust att blogga där under Kdebatt som de håller på att bygga upp. Klart jag ska göra det, jättebra exponering. Sedan får jag ett mejl från en kvinna i Göteborg som gillar min konst och har kollat upp utställningsmöjligheterna där åt mig. Hon hade kontaktat några gallerier hon tyckte verkade bra och rekommenderat mig. Stor komplimang. Vem vet, kanske leder det till något?

Och sist av allt. DN ringde och undrade om jag ville ställa upp på "DN Gratulerar" eftersom jag fyller 35 nästa vecka. Artikeln ska handla om min konst, kärleken och livet. Iallafall enligt reportern som ringde. Det är en ganska stor exponering i papperstidningen och när jag googlade såg jag att Karin Mamma Andersson var med för ett tag sedan. Kolla här. Då är det väl på tiden att jag också är det. En journalist kommer hit imorgon för att intervjua och plåta. Spännande.

Nu ska jag gå och lämna tillbaka en packe dvd:er vi inte hunnit kolla på. Japp, du läste rätt. Vi går fortfarande och hyr filmer. 1900-talet släpper vi inte så lätt.

tisdagen den 29:e september 2009

Sova kan man göra när man är död.





Hemma. Nu är vi hemma. Det är väldigt skönt. Maria ligger och vilar inför natten och lillen laddar inför densamma. Vivaldi i bakgrunden. Vi visste att det skulle handla om mat och sömn den första tiden men inte att de kunde vara SÅ hungriga. Det känns än en gång som att man blivit undanhållen information, men det är väl för att om sanningen kom fram så skulle ingen skaffa barn. Nätterna är en pärs. Och då har jag det soft jämfört med Maria.

Men.

Han är sjukt gullig där han ligger och sover under sin röda filt bredvid mig. Då spelar faktiskt ingenting annat någon roll. Sova kan man göra när man är död.

Fler bilder från dagen (och tidigare) finns här.


måndagen den 28:e september 2009

Vi är ett team nu









Vi har det så jäkla skönt här på BB Stockholm, vill nästan inte åka hem. Allt finns tillgängligt snabbt, sängarna går att justera på vilket sätt man vill, mat serveras med jämna mellanrum och solen skiner in genom fyra fönster med utsikt. Vi har det bra. Det enda smolket är väl att Skrutten fått igång sitt tarmsystem på allvar, jag som bara bytt en enda blöja tidigare i mitt liv är redan uppe i typ 15 stycken de senaste 20 timmarna. 

Det är ju förstås toppen att allt fungerar och är som det ska och som nybliven förälder har man förstås läst en del om vad som händer den första tiden. Att mojset som bildats i barnet under graviditeten ska ut. Barnbeck. Men jag hade fått för mig att det där första svarta kletet bara skulle komma ut en gång. En enda svart klibbig gång. Sedan skulle den biten vara klar. Men jag bytte nyss min sjuttiotolfte svartkletiga blöja. Känner mig lite lurad.

En bra och rolig grej är att vi fått en grym kontakt. Han lyssnar på min röst och blir lugn och tyst bara jag pratar med honom. Han kom skrikande ut ur Maria och verkade heligt förbannad på allt ända tills jag fick honom i min famn, då tystnade han direkt. Sedan har det fortsatt så. Eftersom jag står för de flesta av de jobbiga sakerna (för skrutten) så blir han ofta arg och ledsen på mig. Men han förlåter på en sekund. Maria och Skrutten är förstås tajtare än man kan förstå men när det kommer till att trösta och softa har jag mycket att komma med. 

Vi är ett team nu. Maria, Mini-me och jag.

, ,

söndagen den 27:e september 2009

Jag är en pappa.



Tidigt i morse förändrades mitt liv. Efter trettio timmar av värkar födde Maria vår son klockan 04.03  söndagen den 27 september. Vi fick vår våg. Han väger 3810 gram och är 52 cm lång, vi har inte spikat något namn ännu har ännu men känner på några olika. Man vill ju inte göra fel. 

Jag skulle kunna skriva en roman om förlossningen och hela upplevelsen men är alldeles för trött för det nu. Kanske återkommer jag senare. Just nu känns allt ganska surrealistiskt men det är helt fantastiskt att se honom ligga och amma precis bredvid mig. Lite av mig, lite av Maria och mycket av allt.

Jag älskar honom. Och mitt liv kommer aldrig att bli det samma.

fredagen den 25:e september 2009

Jävla moderatpåhitt.









Det må hända mycket i mitt liv just nu men det betyder inte att jag lägger ned allt annat. Tyckte det var dags med ett inlägg som inte innehåller något barnbabbel. Det har varit lite övervikt där ett tag.

På vägen hem från affären tidigare idag gick jag igenom vår lilla park och den ständigt pågående utställningen som finns där (och överallt). Många, för att inte säga de flesta, lägger nog inte ens märke till saker som jag stannar upp för. Eller också kanske man fnyser och muttrar något om att klottersaneringen inte gjort sitt jobb. För mig är det den bästa sortens gatukonst. Jag inspireras av allt som sprayats, klistrats, tejpats och målats på väggar, skåp, dörrar och stolpar. Både av spontant uppkomna grejer som dessa och smarta schabloner med budskap. Men bilderna ovan säger framförallt att här finns det liv. Staden lever och vägrar kuvas.

Om du inte funkar som mig så försök nästa gång du går förbi ett elskåp med sju lager gamla affischer och tre lager färg att se det vackra i det. Man behöver inte anstränga sig mycket för att hitta ett mönster eller en del som är extra fin. För mig är de fantastiska tavlor utplacerade av ett ständigt pågående konstnärskollektiv och jag hämtar mycket av min inspiration här. Stockholms "klotterpolicy" och affischförbud är döden mot en levande stad. Jävla moderatpåhitt.



"Vakna älskling, jag läcker".



Klockan sex imorse bestämde sig äntligen Marias kropp och Skrutten för att det börjar bli dags. Vi låg trötta en stund och njöt av detta innan Maria kontaktade BB. De ville förstås att vi skulle komma in för kontroll så jag tog tunnelbanan och hämtade bilen vid Skärmarbrink. Värkarna hade inte satt igång och Maria mådde bra så det var ingen brådska.

Bilen som stått parkerad i några veckor var lite bångstyrig. Först startade den, men hackade och hostade så jag brände snabbt iväg för att hålla den igång. Vid en korsning stannade den helt och ville inte starta igen. Fan. Fanfanfan. Batteriet verkade dött. Men plötsligt hostade den igång och jag kunde köra hem och hämta Maria. En halvtimme senare var vi på BB Stockholm i Danderyd.

Allt såg bra ut och de konstaterade att det var vattnet som gått, det betyder att vi garanterat kommer att få föda där. Skönt. Har inget hänt innan söndag så får vi åka in och så sätter de igång förlossningen. Just nu ligger Maria och snarkar och innan det hade hon lite småvärkar, jag ska ut och fylla på matförråden. Nu är det kolhydrater som gäller. En genomsnittsförlossning är ungefär samma ansträngning som att springa ett maratonlopp. Utvilad och mätt är målet.

Det känns grymt skönt att vara igång och utan att ha sett några andra förlossningsavdelningar i mitt liv så är jag mycket nöjd med vår än så länge. Shit vad alla var lugna och schyssta. Sammetsröster. Jag trodde att det skulle vara ett kaos av vrålande kvinnor, skrikande barn och stressade läkare. Tvärtom. Det är knäpptyst och lugnare än i kyrkan. Och jag som inte är så jätteförtjust i sjukhus gillar att rummen är som små lägenheter med soffor och grejer. Nu ser jag bara fram emot allt. 

På ett totalt ospattigt sätt.


torsdagen den 24:e september 2009

Är konstnärens tid också pengar?



Vi är så inställda på att något ska hända snart så jag kan inte göra någonting. Är alldeles för ofokuserad, inte ett dugg nervös utan mer förväntansfull. Jag MÅSTE ju inte göra något men det blir lite segt att bara vänta. Så efter att ha sorterat lite papper till bokföringen och svarat på ett par mejl så sitter jag här i ateljén och knapprar på bloggen. Jag kan inte förmå mig att göra något mer kreativt än så just nu. Precis som synes på bilden ovan.

Jag fick en inbjudan från KRO (konstnärernas riksorganisation) häromdan. Det ska hållas en workshop som heter "Vägen till avtal" på Moderna Museet i slutet av oktober. Enligt inbjudan "...en kreativ och tankeväckande workshop där deltagaren får reflektera över olika ställningstaganden och situationer man kan ställas för inför en utställning". Jag tyckte först att det lät ganska lökigt men när jag tittade närmare så kanske det kan vara bra att delta. Jag menar - snart är det väl dags att konsthallar och museer runt om i landet på allvar får upp ögonen för min konst och då ska de inte kunna komma dragandes med några lumpna avtal. Show me the money.

Under denna dag ska man få lära sig skriva avtal, hur man beräknar sina kostnader och värderar sin arbetstid. Workshopen bygger m.a.o. på att konstnärers tid också är pengar. Så har det inte varit historiskt. Alla får betalt för jobbet som läggs ned i samband med en utställning utom just konstnären. Det nya MU-avtalet (medverkans- och utställningsersättning) som började gälla 1 januari 2009 innebär att konstnären utöver utställningsersättning ska få medverkandeersättning för sitt arbete kring en utställning. Exempelvis för: mötestid, hängning av verk, arbete med katalog etc.

Bra tycker jag så jag tror jag anmäler mig och om inte annat så är det väl inte fel med en heldag på moderna med ett gäng andra konstnärer och utställningsarrangörer. Dessutom ingår det lunch.

, ,

onsdagen den 23:e september 2009

Babytalk



Jag förstår att många som läser/följer min blogg inte främst är intresserade av en massa barnsvammel. Det är ju en konstblogg. Men jag skriver om allt som berör mig och just nu ligger mitt fokus främst någonstans runt Marias magtrakter. Det är en stor grej i mitt liv så det får ta plats, hoppas ni står ut ett tag till

Idag var vi på undersökning på SÖS eftersom vi gått över tiden med drygt en vecka. Allt såg bra ut men det verkade inte vara något på gång ännu. Har det inte hänt något tills på måndag så blir Maria igångsatt. Som vanligt när det gäller sjukhus, läkare och sånt så var vi inbokade på en (för oss) alldeles för tidig tid. Eftersom ingen av oss sov speciellt mycket i natt så har dagens outfit varit ringar under ögonen. Och lite oklädsamt illamående. Efter undersökningen tog vi en lång promenad runt söder, gick och hyrde en bunt med filmer och hämtade indisk mat. Sedan trynade vi i flera timmar. Känns lite som att skolka. Skönt.

Jag fick ett roligt nyhetsbrev från Konstbar idag (klicka på "senaste nyhetsbrev"). Butiken firar ettårsjubileum i början av oktober och bjuder på lite fest. Ett bra tillfälle att gå dit om du inte varit där tidigare, där finns massor med bra konst och dessutom bjuder de på vin.

Nu gungade just hela rummet så jag lägger ned datandet. God afton.

(Om någon just tittade på Idol och lade märke till fraserna "Grattis du är sämst idag" och "Drömmen slutar här" så kan jag upplysa om att det är Maria som hittat på dem till reklamkampanjen. Juryn plockade tydligen upp det.)


tisdagen den 22:e september 2009

Framtiden ser ljus ut.



Jag tror vi klarar det. Vi kommer att få vårt vågbarn. Pratade nyss med Maria, hon var ute och promenerade med en vän och allt var bra. Även om värkarbetet satte igång i denna sekund så skulle barnet med största sannolikhet ändå inte komma idag. För förstagångare ligger snittet på ungefär 17 timmar från start till mål. Så vi är ganska safe.

Tavlan blev klar sent igår och blev vad jag hoppats på och lite till. Arbetstiteln har varit "Would" och jag tror att jag håller fast vid den. Storlek 90x90 cm. Nu blir det nog inte så mycket målat på några veckor, dels för att mitt fokus kommer att ligga på blöjbyte och sånt ett tag men också för att det inte blir någon utställning i Liverpool för mig i höst. Jag fick besked tidigare idag att de inte hade möjlighet att stå för mina kostnade. Men det känns faktiskt helt ok.

Jag hade - som jag skrivit tidigare - gärna åkt dit och varit en del av en stor kulturfestival och fått den uppmärksamhet detta sammanhang hade givit. Snyggt i cv:t hade det varit också. Men det hade samtidigt inneburit en hel del jobb och mycket resor vid sämsta tänkbara tidpunkt. Det kommer fler tillfällen. De skrev till och med i dagens mejl att de ville hålla kontakten och ställa ut min konst i en nära framtid. Passar mig perfekt.

Trots att det emellanåt har varit ganska stressig är jag är ändå väldigt tacksam över allt som hänt den senaste tiden. Hade jag inte fått inbjudan från NICE09 så hade jag aldrig kommit igång så bra som jag har gjort med mina nya verk. De känns som en bra start på en bra serie. Jag har också fått se vad konstnärsnämnden går för och mitt namn har snurrat ett par varv i deras system - det kan jag säkert ha nytta av i framtiden. Min konst har även fått en viss uppmärksamhet internationellt pga. denna inbjudan. Säkert en av faktorerna till den ökade trafiken jag märkt den senaste tiden.

Eftersom jag väntar på hyfsade inkomster från Helsingforsutställningen så kan jag nu istället ha en lugn och skön höst med vår lilla familj och ta allt i min egen takt. Försäljningen på Konstbar går fortsatt bra och vill jag jobba inför vårens utställning på Galleri Mårtenson & Persson så gör jag det. Helt utan stress. Jag har även ett nytt kollageprojekt som väntar och som jag ser fram emot att ta tag i.

Framtiden ser ljus ut. Nästan bländande.

, , , , ,

måndagen den 21:e september 2009

Du röstade väl?



Jag jobbar vidare = inget barn idag heller. Skulle verkligen vilja bli klar med målningen jag håller på med innan skrutt kommer. Gillar inte att ha oavslutade grejer stående. Det gäller förresten det mesta när det kommer till mig. Påbörjar något vill jag avsluta det också. Dels för att det är skönt att bocka av och vara klar så att man kan gå vidare men också för att slippa ha grejer hängande över sig. Sådant tynger bara.

Var det någon som tänkte på att det var mycket pensionärer ute och snurrade igår? Anledningen var inte en landsomfattande utförsäljning av fotriktiga skor eller såna där hårrullar - utan kyrkovalet. I våra kvarter var det små tanter överallt. Gubbarna har väl dött eller bryr sig inte.

Jag gick ur kyrkan för många år sedan för jag pallar inte med deras hyckleri och skulle helst önska att både kyrka och religion bara självdog. Men om man är med tycker jag att det är ens förbannade skyldighet att rösta på något demokratiskt parti så att inte SD och KD får för stort utrymme. De är livsfarliga.

Jag ska inte spä på ytterligare i Anna Anka-farsen, men är det bara jag som blev förvånad över hennes ålder? Trodde hon var runt 60.

Nu jobbar jag vidare.

, ,

söndagen den 20:e september 2009

Heja internet. Igen.



Fortfarande inget barn. Helt enligt planen. Däremot jobbar jag på i ateljén, min tanke är att tavlan ovan ska hinna bli klar innan lille skrutt kommer. Det är en del kvar att måla, mest detaljer dock.

Vi har utökat namnlistan ganska rejält idag och börjar få ihop en bra hög med namn. Det är töntigt svårt. Vi vill inte att barnet ska heta något som ligger på namntopplistorna, det ska vara internationellt, får inte rimma på något jobbigt, inte vara pretto, ska inte kunna associeras med något dåligt, måste ligga bra i munnen, ska kunna förkortas till bra smeknamn, passa bra ihop med efternamn och sist av allt vara helt klockrent. Knepigt.

Det löjliga är att om det blev trillingtjejer så skulle vi inte ha några problem alls. Vi har tre perfekta namn redo. Varför ska pojknamn vara så svårt? Vi vet iofs ingenting om barnets kön, men jag är nästan säker på att det blir en kille. Jag har dock haft fel förut (men bara en gång).

En rolig sak är att trafiken till både min hemsida och denna blogg har ökat rejält den senaste veckan. Jag är fortfarande en bit ifrån blondinbloggarna men i min värld är allt över 100 träffar per dag jättebra. Det är superkul och jag är väldigt tacksam för alla som läser mitt dravvel och på olika sätt länkar till mig och min konst. Speciellt roligt är det när man plötsligt upptäcker att någon har skrivit något bra om mina grejer utan att ens meddela mig. Som The Post Family i Chicago gjorde häromdan.

Heja internet. Igen.

, , ,

lördagen den 19:e september 2009

Skända flaggan


Nu hänger den där. Hemma hos oss. Ett stycke konsthistoria som jag alltid velat äga men jag aldrig trodde skulle hända. Men tack vare Marias kontakter, snabbhet och lite tur så gör den det. Jag är extra glad att vi kunde få den inramad och klar innan barnet kommit. I Skruttens värld ska den alltid ha funnits på våra väggar. Jag älskar den.

En sympatisk sak är att konstnären (Carl Johan De Geer) inte försökt att göra sig en hacka på detta genom att trycka upp en jätteserie utan den finns bara i så många ex som det var tänkt från början (40 st). Av orginalserien från 1967 finns det bara ett fåtal kvar eftersom polisen förstörde dem. Dessa orginal går för runt 40.000:- på auktioner. Vår signerade och numrerade seriegrafi är från 2004 och kostade naturligtvis inte så mycket men för mig är den värd en miljon.

Känner du inte till historien bakom bilden så finns det lite info här. Behöver jag skriva att jag tycker att nationalism, värnplikt och firande av nationaldagar bara är dumheter? Jag står bakom varenda bokstav på verket. För övrigt är Carl Johan ett geni och jag är mycket stolt att att äga något som han har skapat.

Gårdagen vid staffliet var magisk. Jag jobbade på i ett galet flow och allt gick min väg, helt omöjligt att beskriva om man inte varit med om det. Jag vill stanna i den den känslan ett tag till och därför tar jag ledigt från ateljén idag. Jag känner mig värd det. 

fredagen den 18:e september 2009

I helgen eller på onsdag?



Fortfarande inget barn men Ove-san ville gärna prova lite av kläderna vi fått. Mvc trodde det kanske var dags till helgen, vi hoppas på onsdag. Någon kanske undrar varför?

JUNGFRUN Solteckenperioden infaller 24/8-22/9. Nyckelord:Tjänstvillig/Noggran.

Jungfrun är arbetsmyran framför andra-flitig, ambitiös, effektiv och hjälpsam. Hon är en medkännande och omtänksam natur som trivs bäst när hon kan vara till stöd och hjälp för andra. Just hjälpsamhet är en av tecknets allra finaste tillgångar. Man kan till och med säga att Jungfruns livsuppgift är att tjäna-att bistå andra med sina resurser.

Denna pålitliga karaktär är alltid grundlig, noggrann och systematisk. Här finns inget slarv utan allt går med samma eftertänksamhet. Jungfrun har ett utpräglat ordnings-och detaljsinne och ställer höga estetiska krav. God stilkänsla samt utmärkt urskillnings-och iakttagelseförmåga är kännetecknande. Baksidan med detta noggranna tecken är ett överdrivet pedanteri och svårigheter med att se till helheten. Den som är född i detta försiktiga jordtecken föredrar att arbeta bakom kulisserna. Alla arbeten som fordrar ordnings-och detaljsinne är väl lämpade.


VÅGEN Solteckenperioden infaller 23/9-23/10. Nyckelord: Diplomatisk/Sällskaplig.

Den typiska Vågen är vänlig och diplomatisk och förordar rättvisa framför allt. Balans och harmoni har hög prioritet, varför Vågen lägger ner mycket energi på att skapa jämvikt i omgivningen. Den som är präglad av detta diplomatiska tecken tycker inte om stridigheter utan försöker alltid mildra och ställa till rätta.

Som de övriga lufttecknen är Vågen en sällskapsmänniska, med stort behov av att känna gemenskap och samhörighet. Denna flexibla natur har god förmåga att knyta kontakter och att smälta in i olika miljöer. Det stora behovet av omväxling och sällskap resulterar i att Vågen lätt blir rastlös och uttråkad av den grå vardagen. Baksidan med detta sociala tecken är tendenser till osjälvständighet samt svårigheter med att fatta beslut. De flesta Vågar har en välutvecklad känsla för färg och form och uppskattar det vackra och sköna i tillvaron. Vi finner många framgångsrika fotografer, skådespelare, musiker, konstnärer och formgivare i tecknet.

Några frågor på det?

,

Jag och mina penslar.



Jag har alltid varit en tuggare. Ända sedan jag fick tänder har jag gnagt på allt som kommit i min väg. Glasögonskalmar, fjärrkontroller, pennor, linjaler och typ allt. Så naturligtvis är mina penslar utsatta. Jag köper nya med jämna mellanrum men ibland går det lite för långt mellan gångerna. Bilden ovan säger väl allt, det är faktiskt samma märke och de har sett likadana ut. De ena köpte jag igår och de andra har hängt med mig i ateljén ett tag.

Det är en dålig vana, jag vet. Men om man målar med två olika penslar så är det självklara att ha den ena i munnen så att man har enkel och snabb tillgång till den. Jobbar jag med något knivigt så blir det gärna att jag tuggar lite extra. Faktiskt så mycket att en massör för något år sedan undrade om jag spände käkarna ofta (han kunde se det på en muskel i ryggen) när jag sov eller så. Det gör jag inte, men så kom jag på penselgrejen. Sjukt att han kunde se det.

Hur som helst. Nu har jag ett nytt set penslar och jag ska försöka hålla mig. Men jag vet att det kommer att gå åt skogen. Det gör det alltid.

, ,

torsdagen den 17:e september 2009

Gallerirunda och lunchtårar.


Efter mötet på mvc imorse (som gick bra) så bestämde vi oss för att ta en liten galleritur och lunch på stan. Jag hade missuppfattat tiden för vernissagen av kollageutställningen på KG52 men Marias mage fixade in oss på en privat förvisning. Den är som en stor nyckel.

Utställningen täckte den mesta inom kollagetekniken och bäst var nog ryssen nedan. Inte helt olikt mina små analoga kollage. Min kollega i Norrköping - Mia Mäkila - deltog också med några grejer. Bra som alltid.



Sedan gick vi till Milliken Gallery och tittade på Matti Kallioniens senaste utställning. Vi har tänkt göra det ett tag så det var grymt att vi hann med det innan hela den där föda-barn-grejen. Skrutten var helt lugn i magen trots alla ljud, h*n ska få gå på många, många utställningar så det är lika bra att vänja sig.

Själva utställningen var helt magisk men är svår att beskriva. Lite som att befinna sig i ett rymdskepp eller på en annan planet. Bilderna ger kanske ett hum men den måste definitivt upplevas på plats. Som tur är pågår den till den 10 oktober så det finns fortfarande gott om tid. Gå dit, du kommer inte att ångra det. 










Fler bilder finns på facebook.

Som avslutning gick vi till vår favoritrestaurang och käkade lunch. Det var så jävla gott. Det är nästan tur att den ligger i en del av stan där man sällan är annars skulle hela veckopengen gå dit. Maria började till och med att gråta av gyozalycka.

Sedan var det nog med promenerande för denna dag och vi tog grisflunsabanan hem. Jag har dragits med en envis huvudvärk hela dagen (som dock försvann efter den fantastiska maten) och bestämde mig för att ta ledigt från ateljén. Intensiva arbetsperioder kräver sina pauser. 

Men imorgon kör jag igen.



Maria gråter av lycka.


onsdagen den 16:e september 2009

Heja internet.



Knallade över bron till Skärmarbrink för att titta till bilen. Vi kan ju behöva den när som helst så det är ju bra om den står där den ska och att den startar ordentligt. Det gjorde den. På tillbakavägen tittade jag in på East Street Tattoo men hittade inget jag fastnade för. Ibland har de japanska gästtatuerare där, man kanske skulle försöka pricka in en sådan.

Nu sitter jag i ateljén och funderar på om jag ska börja jobba på nästa tavla direkt eller om jag ska hem och äta lunch först. Det lutar åt lunchen, jag har slarvat ganska mycket ett tag. Står och målar och glömmer bort tiden och plötsligt har man inte ätit på sju timmar. Sen när man käkar blir man mätt och matt och pallar inte fortsätta. Dåligt.

Fick just ett mejl från Konstbar. De hade skickat en tavla till en kund i Holland. Det är lite roligt eftersom jag har haft en del trafik därifrån på min hemsida de senaste veckorna. Skulle vara intressant att veta hur holländarna plötsligt hittat till mig. Heja internet.

Appropå det så är det hyfsad snurr på bloggen redan, räknaren på sidan visar dock något helt annat statistiken jag får från olika bloggportaler. Jag ångrar inte en sekund att jag bytte plats och är jätteglad över den respons jag fått. Tack alla ni som läser och heja Blogger!

,

Hos oss.



Maria ligger och dunar så jag tog platsen vid datorn en stund. Hon somnar alltid bäst till en avslappningsskiva där en barnmorska berättar hur man ska göra vid förlossningen. Det är nog inte meningen att man ska somna till den. Jag börjar kunna den utantill.

Bilden är från lite tidigare ikväll och som synes så gillar jag att ta med nya tavlor hem. De flesta av mina verk har vid något tillfälle hängt på våra väggar. Dels är skönt att få ut dem från röran i ateljén för att se dem ordentligt och dels så gillar jag att "äga" dem ett tag innan någon annan ska göra det. När någon väl köper dem sedan så saknar jag dem oftast inte. Skulle jag göra det så går det över snabbt, jag målar ju nya hela tiden.

Jag har fortfarande inte hört något från Liverpool och vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet inte ens vad som är bra eller dåligt. Jag blir såklart glad om de kan ta mina kostnader så att jag kan åka men det skulle också innebära väldigt mycket jobb. Massor. Det skulle säkert vara jättekul och bra för "karriären" att vara en del av NICE09 men det är ju ganska dåligt tajming. Jag kanske bara vill vara hemma och gulla med skrutten? Inte måla och flänga runt med tavlor. 

Hur som helst så blir det som det blir. Jag tänker inte tacka nej till något och jag jobbar på som om det blir av. Allt brukar lösa sig till det bästa. Tur att det är så.

Va, hur blev klockan två? Gonatt från mig.

tisdagen den 15:e september 2009

Nytt verk.



Sådär ja. Klar. Ryggarna och shortsen fick sig en omgång och så var det lite småfix här och där men nu är den klar. Jag är nöjd, mycket nöjd.

Imorse var jag hos revisorn för att gå igenom bokföringen jag lämnade förra veckan. Förutom att jag driver en konkursmässig verksamhet så såg allt bra ut. Men jag är ganska säker på att jag kommer hamna på plus innan året är slut. Det är bra att få alla siffror framför sig men samtidigt lite läskigt att se att mitt företag haft utgifter på ungefär 80.000:- i år. Mycket pengar.

För att fira alla siffror och minustecken så gick jag och köpte ett objektiv till kameran. Ett fast 50 mm för att ta så bra bilder som möjligt på mina verk till reproduktioner och liknande. Efter ett första test är jag mycket nöjd och firman fick lite moms att dra av. Jag råkade titta på ett annat objektiv också så nu vet jag vad jag ska ha när nästa faktura trillar in. Kameran är ju faktiskt ett av mina viktigaste arbetsredskap.

Nu ska jag hem och laga lunch till hungrig och gravid kvinna. Magen blir allt mer kännbar och vi båda får sova allt mindre, någonting börjar närma sig men det drar nog ut på tiden ett tag till. Hoppas vi iallafall.

, , ,
Jag har placerat min blogg i Stockholmbloggkartan.se!

måndagen den 14:e september 2009

I ateljén.



Den är inte riktigt klar men på god väg. Ibland är det bra att ta en paus i ett par dagar så att man inte gör något förhastat. I fredags var jag helt inne på att jag skulle måla om ryggarna, nu är jag inte lika säker längre. Kanske får den vila ett tag till.

Jag tog en massa bilder på min lilla ateljé när jag ändå fotade. Det var länge sedan jag växte ur detta utrymme men eftersom den ligger så sjukt bra (det tar en kvart att promenera hit hemifrån) och den har funkat fint så har jag inte riktigt tagit tag i letandet efter ny plats. Men nu har jag varit här i över tre år. Det är nog dags att flytta. Jag kvävs.


söndagen den 13:e september 2009

Höst, bloody höst.



Jaha, då var hösten här. Man har ju anat ett tag att den var på gång men när den plötsligt ligger där framför dig på grusgången så går den inte att ignorera. Vackert - visst, men också ett tecken på att den vidriga vintern är ett steg närmare. Nu är de glada ljusa dagarna slut för i år. Jävlar vad fort det gick. Nytt rekord tror jag.

En sån här dag är det tur att man har tv-4-någonting så att man kan titta på hela veckans idolidioter i ett svep. Jag älskar att dessa puckade och helt insiktslösa människor ställer sig där och gör bort sig så att jag ska få en trevlig stund. Jag är lika förundrad som vanligt över att raden av kids som vill förnedra sig aldrig tar slut, men oj vad jag uppskattar deras insats. En rolig grej är att premiäravsnittet hade flest tittare någonsin - gissa vem som tog fram reklamkampanjen?

Hon står förresten i köket i detta nu och bakar den kladdkaka som hon gått runt och mumlat om i några dagar. En gravidgrej misstänker jag. Något barn har alltså inte blivit fött och nu behöver vi (hon) bara hålla ut i tio dagar till så får vi vår våg. Spännande.

lördagen den 12:e september 2009

Att vara redo men ändå inte


Det blev ingen skrutt idag, istället kom en stor låda full med kläder från den blivande farmodern. En del var grejer jag hade när jag var nyfödd men det mesta var nytt. Allt i storlek 50. Det betyder att de går att använda hela den första månaden. Vi får byta kläder ofta.

Det känns lite konstigt att vara så redo och ändå inte ha en aning. I teorin kan vi det mesta efter alla timmar i föräldrautbildning och profylaxkurs men egentligen vet vi ingenting. Jag har nog aldrig varit så förberedd inför något så abstrakt och ändå känner jag mig lugn och fin. Min plan är vara mr.cool när värkarna startar också och jag ser fram emot allt, men det känns helt overkligt. Inom max två veckor är vi tre personer som bor här. Konstigt.


fredagen den 11:e september 2009

Mer w.i.p.



Skrutten är ju beräknad att komma imorgon men vi var på mvc tidigare idag och barnmorskan trodde att det skulle dröja ett tag till. Vi hoppas ju på en våg och då måste den bakas till den 23:e. Vi får se vad skrutten bestämmer sig för. Vi har fortfarande inte bestämt något namn (om det blir en kille) och har inte speciellt många att välja bland. Ett problem vi måste ta tag i snart.

Jag har på min revisors begäran suttit och skrivit reseräkningar idag. Varje resa med övernattning som jag gör i konstens namn får jag traktamente för. Visst har jag hört talas om att det funkar så men det finns inte en chans att jag själv skulle sitta och räkna ihop sådant inför deklarationen. Jag behöver bara hålla reda på var och när jag har rest och hur många nätter jag var borta. Hon fixar resten. Det är ju fantastiskt.

Annars har jag målat vidare idag, det flyter fortfarande på bra. Bilden ovan är en detalj och det är fortfarande en hel del kvar att göra. Men efter helgen har jag säkert något att visa. Ikväll ska vi på vernissage, AD:n och formgivaren Greger Ulf Nilsson ställer ut uppförstorade reproduktioner av klassiska konsertbiljetter. Mer om utställningen finns att läsa här (om man bläddrar ned lite finns ett annat bekant namn med).

Jag ser fram emot en lugn helg med Maria. Eftersom jag är chaufför på stand by dygnet runt så behöver jag inte oroa mig om vad jag ska hitta på eller vilka fester jag ska gå på. Det är bara att koncentrera sig på att jag och Maria är mätta, glada och utvilade. Det lär behövas när det sätter igång. Sägs det.

, , ,

torsdagen den 10:e september 2009

Work in progress



Det flyter på fint nu. Jag behöver flyt. Ovanstående verk är inte klart än på ett tag men har fått en bra start. Man ska sluta på topp så jag knallar hem nu. God kväll.

, , ,

Färdig målning - "Flash"



Mötet hos revisorn var helt odramatiskt, hon verkade snäll och det känns väldigt skönt att någon annan har en övergripande koll på mina räkneskaper. Jag är lite förundrad men väldigt tacksam att det finns de som väljer att jobba med papper och siffror. Själv är jag lost. Får ångest bara av tanken på att fylla i blanketter, kolla upp siffror och räkna samman. Däremot är jag jättebra på att sätta in saker i rätt ordning i en pärm. Så vi kompletterar varandra.

Idag har jag avslutat den första tavlan, det känns skönt att vara igång. Det är alltid en tröskel i början som man måste över. Innan jag hamnar vid stafflitet så brukar jag vela, göra massor med hittepågrejer och skjuta upp starten så mycket jag kan. Det verkar vara en process som jag måste igenom. Mental förberedelse.

Så nu är det bara att köra på. Utställningen i Liverpool (NICE09) närmar sig och så länge jag inte fått ett negativt besked från dem så jobbar jag som om jag ska delta. Jag blir förstås glad om de får ihop sponsorpengar så att jag kan åka men skulle det inte bli så är det absolut ingen katastrof. Jag har annat att göra i höst och det kommer fler utställningar.

, , , ,

onsdagen den 9:e september 2009

If it ain't broke, don't fix it.



Det finns nästan inget bättre än när det flyter på i ateljén. När penseln och hjärnan är ihopkopplade och armen är bara länken som utför jobbet. Jag antar att alla års nötande har gjort sitt men ibland känns det som det är något mer. Att planeterna står rätt eller nåt. Jag bryr mig inte om anledningen och tänker inte forska i ämnet så länge det funkar. If it ain't broke, don't fix it.

Tidigare idag ringde jag för första gången i mitt liv en revisor. Vi bokade in ett möte kl. 10.00 imorgon och jag ser faktiskt fram emot det. Jag skulle säkert mycket väl kunna göra allt bokföringsjobb själv men jag har blankettskräck och vill inte gå runt och ha ångest över deklarationer och skattegrejer. Visst kostar denna tjänst en del men det tror jag man lätt får igen i form av god nattsömn, fiffiga avdrag och prylar som jag inte har koll på. Dessutom är det avdragsgillt.

Jag pratade precis med Galleri Uusitalo i Helsingfors. Intresset för mina grejer var fortfarande stort (trots att utställningen är över sedan ett par veckor) och jag hade visst blivit lite omskriven. De hade även sålt ytterligare ett av mina verk och hade ev. flera försäljningar på gång. Goda nyheter som måste firas!

Nu måste jag gå hem och fixa mat åt min gravida kvinna. Fisk tror jag det blir. Plattfisk.


, , , ,

tisdagen den 8:e september 2009

Work in progress



Filmen ("Man tänker sitt") var helt ok men långt ifrån den 5:a som DN gav. Det finns betydligt bättre filmer i denna genre. t.ex. Ruben Östlunds "Gitarrmongot" och "De ofrivilliga", eller "Farväl Falkenberg" av Jesper Ganslandt. Men för att vara en svensk film så håller den hög nivå. Den får en 3:a, en konstig en.

Jag har kommit igång med målandet. Det känns både skönt och lite darrigt. Värst är det innan. Men när man väl står där vid staffliet så märks det inte att det gått månader sedan sist. Tur det, för jag har massor att göra.

Nu verkar senaste lagret ha torkat så jag kör väl vidare. Hej så länge.

, ,

Ingen grisflunsa



Vi passar på att gå mycket på bio nu medan vi har chansen och bara är två. Idag blir det "Man tänker sitt". Älskar dagbio, inget prassel, inget snack, ingen grisflunsa. Inga jävla människor helt enkelt.

måndagen den 7:e september 2009

Som en Formel1.



Vi bytte ett däck lite tidigare idag, man behöver inte vara mekaniker/polis/besiktningsman för att fatta att det var dags. Inte konstigt att det har varit lite bökigt att köra när det regnat mycket. En formel1-bil har mer mönsterdjup. Men nu är det bytt och det finns inte längre någon överhängande risk för punkteringar på väg till BB. Skönt.

Eftersom dagen blivit så uppbruten så var det ingen idé att börja måla, jag spände upp och grundlackade resten av dukarna istället. Satte upp en hylla som trillat ned. Kollade igenom siffrorna. Och sånt. Nu finns det inget som hindrar mig från att köra igång - imorgon är det dags. Jävlar vad jag ska måla.

Idag har jag sett tre blinda personer med käpp. Det är nästan så jag börjar gråta när jag ser dem picka runt med sina pinnar. Ensamma. Mörkt. Fy vilket hemskt öde att inte ha någon syn, jag vet inte om jag skulle orka leva vidare om jag blev av med min. Jag blir lätt hellre döv, fast då torskar man ju på musiken förstås... Ok, jag väljer att bli av med ena örat och ena ögat. Men bara om jag absolut måste.

Nu drar jag hem till Maria och Skrutten, tror det är lite dags för lite andningsövningar. God afton.

Flera bilder på konstbar.



Jag har visst skrivit lite långa och svamliga bloggar den senaste tiden. Ska försöka att hålla mig lite kortare. På twitter är det ju inga problem att fatta sig kort. Det borde det inte vara här heller.

Har just varit på Konstbar idag igen. Mina grejer är så populära att vi bestämde att lägga till ytterligare en bild, så nu finns det fem olika att välja på. Det är ju jätteroligt att så många vill ha mina verk i sina hem och vi tänker inte sätta oss emot det. Speciellt dyrt är det inte heller. Man får en numrerad reproduktion (ca 80x80 cm inkl. ram, upplaga 20 ex.) monterad och klar för under 3000 kr. När de är monterade i ram och glas ser de verkligen jättebra ut. Vem vet, kanske en bra pensionsförsäkring?

Lite bilfix blir det idag också. Ett slitet däck ska bytas och vänlig svärfar är i detta nu på väg med ett bättre begagnat. Hoppas det blir bra, det kan vara skönt att ha en bil som inte riskerar att punkteras när man ska köra till och från BB inom kort.

Bilden ovan tog jag på Hötorget häromdan. Jag gillar duvor, till skillnad från många andra. Och ja, jag vet att de sprider sjukdomar men man behöver ju inte ha dem i munnen. Tanten med rollator som fes på mig idag tycker jag känns värre. Äckelpäckelgumma.

söndagen den 6:e september 2009

Det är ju ändå konstnär jag är.




Jag tror (ok, vet) att många har en ganska romantisk syn på konstnärsyrket. Att konstnärer inte har några strukturer, kliver ur sängen mitt på dan, dricker rödtjut och skapar halva natten. Såsar runt och luktar på blommor. Släng in lite dämoooner och konstant vimsighet också. Lever på bidrag gör de också.

Det finns säkert en hel del människor som uppfyller alla ovanstående punkter (några är kanske till och med konstnärer) men jag lever inte riktigt så. Visst - jag gillar rödvin och kan skapa intensivit i perioder, men jag gillar även bärs och att jobba på förmiddagen kan vara det bästa av allt ibland.

Om inte jag hade ramar (he he) och strukturer att hålla mig inom så skulle det vara mycket svårare att få något gjort. Jag får ju inte lön varje månad utan är helt beroende av vad jag själv åstadkommer. Gör jag inget får jag inget. Därför går jag upp varje morgon och går till ateljén. Att vara konstnär är ingen hobby, det är ett jobb. Det betalar mina räkningar och fixar mat på bordet. Ganska oromantiskt. Att jag sedan kan välja när jag vill sätta upp dessa ramar och bestämma relativt fritt över min egen tid är en annan sak (och även en stor anledning till varför jag valt detta yrke). Och självklart brinner jag för att skapa, det är mitt liv. Men det är en annan blogg.

Listan här ovanför råkar vara dagens men det skulle lika gärna kunna ha varit nästa veckas eller för ett halvår sedan. Punkterna varierar men många är återkommande. Fakturapunkterna är roligast. Jag älskar att skicka fakturor. Bokföring är inte lika roligt och uppdateringar kan vara töntigt tidskrävande. Men som synes så är det inte mycket som har med konstnärligt skapande att göra på dagens lista. Det skulle väl vara monterandet av kilramar då.

Jag lägger säkert 50% av min tid på saker som inte har direkt med mitt skapande att göra. Men det är saker som måste göras, speciellt sådant som är kopplat till företagandet. Att marknadsföra sig och synas i olika sammanhang är också viktigt. Det tar mycket tid men det är värt det. Jag blir varje vecka kontaktad av människor som är intresserade av att köpa, ställa ut eller skriva om min konst. Ofta leder det inte till något men ibland smäller det till och rätt person har sett min konst eller en text om mig, utan internet hade sådana kontakter varit omöjliga. Jag fattar inte hur konstnärer klarade sig förut?

Men när jag går in i skaparperioder är det förstås mindre punkter på listan. Då gör jag lite smågrejer medan jag väntar på att något ska torka eller jag behöver en paus. Det är skönt att slippa leka kontor ett tag och istället koncentrara sig på skapandet.

Det är ju ändå konstnär jag är.