Jag tänkte komma med någon form av recension av 'Drömmen om Herrön' men är glad att jag inte har det som yrke. Det är svårt. Inte att ha en uppfattning om något eller berätta vad man sett, men att sätta in saker i ett sammanhang och komma med en analys är knepigare. Så det struntar jag i.
En konstig liten pjäs var det, ganska ojämn. Ibland briljant och ibland lite Stefan och Krister. Publiken verkade dock inte ha något emot Stefanokristerskämten för så fort Robert Gustavsson öppnade käften eller bara rörde på sig så kiknade halva publiken. Förbluffande. Ibland var det allvarligt på ett väldigt teatralt vis och ibland var det klassisk killinggängshumor. Det stojades en del och så blev de plötsligt arga. Ojämnt som sagt.
Jag tycker att artikeln om Killinggängets kris i tidningen Filter som kom några månader innan premiären var en stor nyckel. Att ha reportaget som bakgrund hjälper till att förklara mycket av det som utspelade sig på scenen - att allt som händer där har en slags verklighetsförankring. Utan artikeln i skallen hade det troligtvis känts tunnare och kanske lite krystat. Det blir förstås ganska mycket meta över pjäsen när man känner till detta eftersom föreställningen till största del handlar om gruppdynamik och skaparkris. Smart och bra att gräva där man står.
Eftersom biljetterna är slutsålda sedan länge så behöver du inte fundera så mycket på om du ska slå till på ett par plåtar eller ej. Men skulle nya släppas och du känner dig sugen på en konstig, ganska grabbig pjäs om krisande (män)niskor i grupp - gå.
