När jag skrapade bilen var det så mycket is på rutan att skrapgrejen gick av på mitten. Perkele. När det blir vinter här blir det ordentligt. Jag växlade mellan att krypköra och Kenny Bräcka de två milen eller vad det nu kan vara till närmsta affär. Det finns en fördel med vinter - det är jävligt kul att sladda med bilen. Men oroa er icke, jag är en fantastisk förare.
Butiken som naturligtvis är den dyraste i hela Östergötland har även ett ganska begränsat utbud. Mjölkersättning? Nä. Resorb. Nä (vi hade förut men ingen köpte så vi slängde dem). Potatis. Nä (bara en bautasäck). The countryside - you've gotta love it. I frysdisken skar jag upp tummen på en liten glasbit som jag trodde var is. När jag skulle betala höll sig kassörskan på sin sida och ville nog inte riktigt ta i mina kräksjuka pengar. Jag skulle nog också vara på min vakt om någon kommer in och köper en årsförbrukning nyponsoppa, varma koppen och annat lättspytt.
När jag skulle därifrån kom jag knappt därifrån. Biljävlen som vi nyss lagt ut ytterligare pengar på tog örtio försök på sig innan den hostade igång. När den väl startade brände jag snabbt iväg genom orbanfallet så att den inte skulle hinna ångra sig. En hel kräksjuk klan väntade ju på mitt byte.
Akira är fortfarande lite tagen men håller ett väldigt gott humör uppe. Det känns skönt. Skulle läget förvärras för honom är det en bit att åka (Västervik, drygt fem mil). Men jag tror inte det kommer att behövas. När han ligger här bredvid mig och småkvittrar så går det verkligen upp vilken total och gränslös kärlek jag känner för detta knyte. Han är ett fantastiskt litet barn, stark, tuff och okinkig - inget ont får någonsin hända honom. Det ska jag se till.
Nu väntar ytterligare en natt av vakande. Det var inte riktigt såhär jag tänkt spendera tiden i stugan men man får väl se det som en erfarenhet. Jag har några bra böcker och om man tittar på den andra familjen som drabbades av samma skit så kommer detta att vara över i morgon.
Det ser jag verkligen fram emot.
