Två steg bakåt och ett steg framåt

Jag var precis på gång att göra ännu ett inlägg om porträtthelvetena men så kände jag mig bara illamående över hela grejen. Har stått och målat i flera timmar och det är ett steg framåt och två steg bakåt hela tiden och då behöver jag väl inte skriva om eländet heller? Jag är såhär >| nära att bara lägga ned hela skiten.

Istället tänkte jag ta en kopp kaffe och sätta ihop en pressmapp till utställningen på Eksjö Museum. Det kan omöjligt misslyckas.

Det ständiga bekymret över $$$$

Ibland är det segt att vara konstnär alltså. Pengar dräller in då och då men utan en stadig inkomst tar de förr eller senare slut. Har man dessutom dragit på sig en jävla massa kostnader i form av svindyr lägenhet och en ateljé som kostar drygt en hundring om dan (fan, jag har inte varit där på flera veckor) får man förr eller senare problem.

Nu är det verkligen kris och efter många år av privilegierat ateljéliv är det dags att kravla ut i verkligheten och dra strån igen. Jag kan tänka mig lite av varje men kundkontakt är inte min grej, hellre sitta och knappa på en dator eller nåt. Så är det någon där ute som har ett tråkigt och ensamt arbete åt mig ett par dagar i veckan - ring.

Jag gör alltid ett jävla bra jobb.

Ganska intressant men jag får inte mycket gjort

Idag pendlar jag lite mellan:

och:

Tur att man inte är den hispiga typen

Det är lite knapert rent ekonomiskt just nu så jag har downsizat lite i ateljén. Men såhär är det hela tiden, ibland är man rik och iblandare är man fattig. För att spä på det hela var jag hos tryckeriet idag och bokade in mig för tryck nästa vecka, då blir jag dessutom ganska rejält skuldsatt.

Tur att galleriet står för boende under dagarna vi är i Båstad, kolla vad fint vi ska bo.

Daniel går på examensutställning

Efter några timmar i ateljén mötte jag upp Maria idag för att gå på Mejanelevernas magister- och kandidatutställning på konstakedemin. Hur man upplever olika saker är ju högst personligt och subjektivt men låt mig säga såhär - det är svårt att tro att de haft fem år på sig (respektive tre) för att komma fram till vad de kommit fram till.

Allt var förstås inte mediokert, skitnödigt och intetsägande men det kändes som om väldigt många försökt att skapa "konst" och gått på varenda klyscha om hur en examensutställning på en konsthögskola "ska" se ut. Varför tar de inte chansen och gör något riktigt bra nu när de har allas ögon på sig? Prestationsångest? Eller hänger det på utbildningen? Alla får ju såklart göra som de vill men konstvärlden är stenhård och man får inte så många försök så det verkar ju dumt att schabbla bort det direkt.

Men även om det var snudd på pinsamt på sina ställen så fanns det såklart många bra grejer (fler än jag kan visa här) och här är några av mina favoriter.

Det började bra. Stort, ambitiöst, drömlikt. Osubtilt subtilt. Konstnären heter Linda Bäckström och jag är säker på att hon är en av dem man får se mer av.

Annars var det mest videokonst som var något att ha.

Och min absoluta favorit - ett videoverk av Johan Wik. Enkel, snudd på banal men poetisk, den kommer att hänga kvar.

Och jävligt stor. Dessutom välgjord (videokonstnärer tror allt för ofta att de kan komma undan med skakiga, taffliga bilder och dålig produktion därför att det är "konst"). Pah.

Och så Sonia Hedstrand. Maria har gått en dokumentärfilmsutbildning med henne och vi höll båda på att bli indragna i detta projekt. Det fanns hyfsat långtgående planer på att vi skulle följa med till Japan och hjälpa till med filmandet av de dykande Amakvinnorna. Fint presenterat och nästan hypnotiskt bra.

Sluta buda, ingen behöver den bättre än oss!

Sitter i ateljén och försöker jobba men det är svårt. Vi är mitt i en budgivning och om vi inte får denna lägenhet vet jag inte vad vi ska få. Den är dyr och konstig men ganska perfekt för oss. Fast som vanligt verkar det dra iväg och det är så jävla trist att hela tiden bli snuvad. Vad har två frilansare att sätta emot alla jävla medialöner som flyttar ut till Gröndal? Vi måste snart flytta, var ska vi bo?

Att det är töntigt fint väder ute och jag vet att jag måste sitta här i några timmar till innan jag får hänga i vitan, sippa på en öl och klappa vitabergskatten (bilden är från sommaren 2008) gör det inte lättare. Måste. Måla. Vidare.

Nu.

Två mot en

Jag vet inte hur länge denna målning har bråkat med mig men igår gav jag den en käftsmäll (möjligtvis inspirerad av samtida händelser) och jag tror att jag äntligen kan gå vidare och fortsätta på andra grejer som ligger och väntar. Inte för att jag inte kan måla på flera dukar parallellt utan för att det har gått troll i den här jävlen och jag har inte velat att det ska smitta av sig på något annat.

Men nu är den (typ) klar och jag är fri!

Nog för att det heter windows men detta är ju löjligt

Hatar det här värdelösa operativsystemet. Hatar pc. Måtte jag sälja riktigt jävla mycket i år så jag får råd att köpa mig en ordentlig dator. En mac.

Men jag kan leva med det

Jag lider av fruktansvärda lyxproblem. Jag har nu blivit erbjuden en separatutställning på det där konstmuseét som dessvärre krockar med utställningen på Thomassen i Göteborg i höst. Finns inte en chans att jag kan skaka fram verk till dem båda. Jag hoppas att museét kan ordna en ny tid (vilken då inte får krocka med utställningen på Eksjö konsthall, när nu den blir) men det känns INTE kul att behöva tacka nej till dem.

Antar att allt kommer att falla på plats men jag hoppas det gör det snart. Gillar inte att inte veta hur mycket/när/var/vad jag har framför mig. Mitt liv är snurrigt nog som det är.

För övrigt ser jag såhär nollad ut och målar på. Det går ganska bra.

Lyxproblem

Jämfört med typ vilket företag som helst är mina siffror inte så mycket att skryta med men om man kollar med många andra som försörjer sig som konstnärer så går min lilla business riktigt bra. Faktiskt så bra att när alla avgifter, hyror, inköp, resor och vad det nu är har dragits av så ligger jag fortfarande på plus. Detta lilla överskott är dock pengar som staten snor i form av skatt om jag inte omsätter dem i mitt företag så det är lika bra att bränna dem direkt. Frågan är bara på vad?

Hmm, Canon's 7D har jag ju sneglat på ett tag.

Eller ett Photoshop CS5?

Kanske en MacBook Pro?

Eller varför inte ett Lightroom 3 OCH blixtkit för studiofotografering?

Att bara redovisa ändlösa dagar med mer eller mindre menlöst innehåll på ett mer eller mindre skrytsamt sätt håller inte längre.

Ok, dags för lite självrannsakan. Den här bloggen är inte så himla kul va? Vad jag har för mig på dagarna och hur min "karriär" går är inte så intressant (förutom för de närmast sörjande) och jag måste göra något åt det. Eller lägga ned.

Nu hade jag t.ex. tänkt skriva ett inlägg om fotomässan jag var på idag och yada, yada när det slog mig att det är ju skittråkigt att både skriva och läsa (för att inte tala om vilka tråkiga bilder jag tänkte smälla upp). Om man ska hålla på att lägga ned en jävla massa timmar i veckan på att driva en blogg så är väl det minsta man kan göra att göra det bra, om inte annat med tanke på er som ändå läser. Och om jag ska vara helt ärlig så blir ni inte fler, det är lika många unika besökare nu som för ett år sedan (ett par hundra om dagen) och jag har - med all respekt till alla er - lite större ambitioner än så.

Jag måste fundera lite och ber om att få återkomma. Förhoppningsvis inom kort och med något gott. För detta håller inte.

Även solen har fläckar

Idag har jag fotat målningar och redigerat bilder, det var ett helvete att plåta i stormen (inomhus funkar inte). Och så köpte jag fem skivor klassisk musik men hann bara lyssna igenom tre för jag pallade inte spendera mer tid i ateljén med en krånglande dator. Gjorde klart bokföringen istället och drack alldeles för starkt kaffe. Känner mig trött och oinspirerad så det blir inte mer skrivet idag än såhär. Sorry.

152 Ludlow St. New York City - Brian Edwards

Are you thinking about renting apartment #6C on 152 Ludlow Street, Lower East Side, NYC? Think again, because the owner Brian Edwards* is not to trust. We're still waiting for our deposit ($1000) from when we stayed there april-june 2010. That was four months ago now and he doesn't answer the phone or e-mails when we try to get hold of him. Not even the agency we rented through can get him to pay us back.

At first he appears to be an all american nice guy but he's just a greedy, dishonest coward. So if you were looking for information about the apartment and ended up here - don't sign anything, find another place to rent and save a lot of money. There's a lot of scam artists out there and this is one of them.

You've been warned.

*Brian Edwards company is called Blue Hearth (located at 400 East 89th Street, New York) and this is his contact information (feel free to phone/spam and remind him about us):

Phone: 212 828 8626 (dial 001 outside USA)

Cell: 917 373 6350 (dial 001 outside USA)

E-mail: bedwardsny@gmail.com

Daniel Milton - hobbyfotograf?

Jag har förstått att risken att jag förväxlas med en medioker hobbyfotograf finns. Jag har inget emot mediokra hobbyfotografer överlag men denna råkar heta exakt samma sak som mig och har även knipit ett domännamn som gör att förväxlingen blir ännu större. Detta är inget stort problem (han har det nog värre i min skugga) men lite störigt är det.

Det är inte mycket jag kan göra åt det men nu vet ni. Daniel Milton och Daniel Milton är INTE samma person. Verkligen inte.

Tid, ett kungarike för lite mer tid

Jobbmässigt och kreativt har det varit en riktig rövdag. Kanske beror det på att jag visste att jag hade en hel dag i ateljén och att jag skulle hinna med sjukt mycket för att jag måste hinna med sjukt mycket för annars blir det kaos och så har jag varit (och är) förkyld och ligger redan efter men bara jag kommer igång nu och, och, och.

Men gnäll är rätt ocharmigt så jag skriver om något annat istället.

En bra grej med att ha ateljé i ett kollektiv som detta är att oväntade grejer kan ske. Idag knackade t.ex. Jens på och presenterade mig för en curator från Krakow som jag och några andra sedan hade ett möte med. Han gillade mina grejer och plåtade lite och vem vet vad det kan leda till. Kanske inget, kanske allt.

Nu måste jag jobbe.

Bara en kobåjsare i varje stad

Det är så varmt nu. Undrar hur Naked Cowboy har det borta på Times Square? Han hade visst problem med en Naked Cowgirl för ett tag sedan. Hoppas det löste sig.

Är det inte dags att börja jobba snart?

Ungefär vid den här tiden varje år brukar jag skriva något icke fördelaktigt om turisterna som besöker min stad. Det tänker jag göra nu också. Fast jag varit bortrest större delen av sommaren så är jag redan svintrött på alla hålögda, glassätande, fula turister som är i vägen, slöar sig och trängs. Vart åker alla roliga och snygga turister egentligen? De som är vana att röra sig i städer.

Jag förstår att Stockholm (och Sverige) tjänar en slant på dem men frågan är om det är värt det? Jag kommer iallfall hålla mig från city i fortsättningen - kolla bara på bilden här ovan som är tagen på Drottninggatan tidigare idag.

Åk hem med er.

Fan, jag deppar ihop

Det här kommer antagligen att bli mitt mest förutsägbara inlägg hittills men det måste skrivas. Jag vet att vi bara varit borta i ett par månader men det känns inte bra det här. Jag vet inte vad jag gör här och jag vill inte vara här. Visst kan det finnas något skönt med att komma hem och slänga sig på sin egen soffa men vi hade ju en utmärkt soffa i New York att slänga sig i. Jag hade kunnat slänga mig i den ett bra tag till.

Kanske var det fel dag att komma hem på? En grå och regnig söndag i ett stendött Stockholm kan man ju bli deppig av ändå. Eller var det kanske för att jag under min halvtimmespromenad nyss mötte 200 exakt likadana ansikten, alla klädda i svart eller grått. Alla! Inte en jävel som stack ut på det allra minsta sätt, inte ens en tjockis såg jag.

Det kommer säkert att lätta och kännas bättre snart men jag vet allvarligt talat inte om jag vill vänja mig vid att gå runt i den här slätstrukna sörjan. Varför nöja sig med halvbra? Men New York är för dyrt (och dessutom snudd på omöjligt att få greencard) och på landet (skulle gärna bo på Öland) blir man nog lappsjuk rätt snart. Så var ska man bo?

Och fan vad kallt det är förresten. Tur att vi har gasspis.

Vad är oflyt?

Jo, det är när man efter tre jobbiga nätter äntligen får sitt barn att sova hyfsat men den fjärde natten får barnet feber i några dagar och allt man har gjort raderas ut. När man sedan ska få tillbaka barnet i sömnvanorna man lärt det går det inte. Överhuvudtaget. Det har istället blivit värre. Ungefär som när han över en natt glömde bort hur man använder en nappflaska - livet blir onödigt jobbigt.

Maria får sova otroligt lite när han ska ha uppmärksamhet varje halvtimme natten igenom och själv blir jag förstås påverkad, men inte lika mycket. Vi har provat att jag ska ta honom under natten men det har funkat ännu sämre. Då får ingen av oss sova. Som det är nu kan jag åtminstone gå upp tidigt på morgonen så att Maria får sova ett par timmar efter helvetesnätterna.

Jag vet att det låter gnälligt och det gör inget om vi inte får sova så jättemycket jämt. Det som är så störigt är att vi hade honom ju och så hostar en ungjävel i hissen och vi hamnar på tio minus. Fan, fan, fan.

Det är så jävla segt det här.

I USA utan grill är som en man utan mustasch

Idag gick vi till K-Mart och köpte en grill. Vi är konstant grillsugna eftersom en kolgrillsrestaurang har sitt utblås på taket snett emot. Inte så mycket, bara lite lagom sådär. Grillkolen här är skittung och färdigpreparerad så den är bara att fjutta på. Vi köpte även en tändare och då frågade tjejen i kassan när jag var född, man var tvungen att vara 18 år för att få köpa den (jag är 35). Ibland är det här landet så konstigt, det är ungefär lika svårt att köpa ut en pistol som en tändare. Och igår fick jag visa leg när jag skulle köpa en öl i baren här bredvid, folk är så ängsliga att det låser sig i hjärnan.

Akira var guldpojke idag och blev inte skrämd eller nervös av något på stan, han börjar vänja sig vid att det låter och händer lite grejer här. Tuppade av efter affären och sov hela vägen hem. Tyvärr reagerar han på lite olika födoämnen och har fått lite eksem, just nu håller vi på och listar ut vad han tål eller ej och det är lite bökigt och jobbigt för alla. Mest för Akira förstås.

Extra svårt blir det av att han har känslig hy och man vet inte om det är en allergisk reaktion eller om han bara är lite torr eller nyss har kliat sig (och varför kliade han sig? Är det för han inte tål något och i så fall vad? Ja, ni fattar). Det är så tråkigt om han inte mår bra men han håller modet uppe och är sitt vanliga glada jag för det mesta. Och han charmar varenda människa, folk är som tokiga i honom.

"The land of the free" har många regler.

Ray's Pizza. Bra för oss, troligtvis mindre bra för Akki.

Gissa vem som hade den där mössan på 70-talet.

Är det här det ska ske?

En av mina favoritbilder hittills. Det är motiv ÖVERALLT.