Tur att mina tavlor målar sig självt

Om någon undrar så är jag hemma och vabbar den här pysen. Jag bloggar och han kollar japanska tågklipp på Youtube. Sen blir det väl lite mer cykel.

Konstpaus

Jag tar lite julledigt från bloggen. Är trött på ateljén och allt runt omkring, nu vill jag bara till stugan och tända en riktig brasa.

God Jul!

Istället för vakthund

Jag frågade Maria vilken målning jag skulle sätta upp i hallen och hon svarade: "välj en du".

Så då gjorde jag det.

Ateljébesök

Det roliga är att han har börjat säga "hemma" och kutar direkt till rätt dörr när vi kommer till ateljén. Mitt andra hem har tydligen även blivit hans.

Muuuu

Igår var jag och hämtade kossan i rambutiken. Vår alldeles egna Warhol. Vi testade lite olika väggar men märkligt nog gjorde hon sig bäst i köket (vilket är lite ironiskt för i och med att vi köpte trycket har vi inte råd att bygga om där som vi tänkt). Att den hänger uppe i taket har som synes sina skäl.

Som världens största balkong

Jag kommer inte att sakna att bo på söder (hej då hipsterjävlar!) och jag kommer inte att sakna vårt boende hur charmigt och mysigt det än må vara. Men jag kommer definitivt att sakna att bara kunna öppna dörren och duka upp frukost på gården.

Fast när jag tänker på vad vi ska byta till så känns det rätt ok ändå.

12 dagar kvar...

Efter bara ett års sökande

Här kommer ännu ett icke konstrelaterat inlägg men jag bara måste. VI FICK DEN!

Ingen havsutsikt från balkongen men sol hela dagen och kvällen.

Men vill man se hav är det bara att gå ut på gården. Föreningens bad och båtbrygga där nere och tydligen finns det lediga båtplatser så nu måste vi köpa båt. Någon som har ett bra extraknäck åt mig?

Och så en grillpaviljong i bästa solnedgångsläge. Dessutom finns det gym och bastu.

Och själva lägenheten är inte så dum den heller (måste bara fixa till väggarna lite).

Jag skryter om någon annan som omväxling

Jag vet (återigen). Detta är en konstblogg men jag är inte mer än människa så jag kan omöjligt låta bli att dela med mig av dessa bilder på kiddo. Och när jag ändå håller på så kan jag berätta att igår när jag läste Pippi för Akira så pekade han på en tavla på väggen i boken och sa "pappa". Han måste tro att jag haft fullt upp om jag målat varenda tavla i världen.

Och så har han börjat lära sig bokstäver, än så länge A, K & N. Tidigare idag pekade han på n:et i min Led Zeppelin-tisha och ba "nnnn". Jag har ingen större koll men det känns rätt tidigt för en 18 månaders. Måste bero på att vi bara trycker i honom fet fisk (att hans morsa har vunnit både SM och VM i copywriting kan ju också ha något med saken att göra). Och så kan han sju miljoner grejer till men det tar jag någon annan dag.

Här är microbert på vår gård för en liten stund sedan.

23 mars 2011 - vilken dag!

Ni som känner mig och/eller har följt denna blogg ett tag vet att vår son åkte på en ganska rejäl allergichock orsakad av ägg bara ett par dagar innan vi skulle flytta till New York i några månader förra året. Sedan dess har vi förstås undvikit ägg och har ständigt med oss adrenalinsprutor om det skulle inträffa igen, men det har det inte och nu har det dessutom vuxit bort (vi har varit på barnsjukhus och äggmatat honom med jämna mellanrum hela dagen - noll reaktioner).

Detta kommer att göra saker så mycket enklare för honom (och oss) på alla sätt och vis men framförallt behöver han inte vara barnet som ska särbehandlas och bli snuvad på glass, bullar och pannkakor och vi behöver aldrig oroa oss för att någon ska klanta sig och utsätta honom för livsfara igen. Han är frisk!

En annan bra grej är att idag skrev den nya ägaren till vårt lilla hus under kontraktet vilket i praktiken innebär att vi är hemlösa (utflyttning 1 juni) men han fick det inte gratis så förhoppningsvis räcker det till den där Gröndalslägenheten vi vill ha. Äntligen är hela den där säljgrejen över, att hitta nytt boende och flytta känns som rena semestern.

Så - nu ska den där skumpan öppnas för vi har massor att fira (bilden är från tjuvfirandet lite tidigare idag). Och härmed är det slut på vardagsbloggandet för ett tag - ateljén väntar. Skål!

Nu är Södermalms bästa gårdshus till salu!

Sorry om jag använder bloggen som anslagstavla men hela våra liv har snurrat runt detta med försäljningen i några veckor (well, i ett halvår egentligen) och kanske sitter det någon därute som kanske inte hade tänkt att flytta men efter detta inlägg känner sig tvungen.

Kom hit, titta och buda dig knasig för bättre än såhär kan man kan knappt bo (inte om man vill bo lantligt mitt i stan iallafall). Hela annonsen finns här.

Äntligen är allt i rullning.

På torsdag får alla gårdshusspekulanter sitt

Om jag fick välja på att åka Vasaloppet eller gå igenom de senaste dagarnas pärs igen skulle jag utan tvekan välja skidorna. Det kanske inte är så himla jobbigt att fixa till en lägenhet inför mäklarfotografering kan man tänka och det hade det nog inte varit om man fått sova ordentligt det senaste året, eller om man inte fått feber mitt i allt, eller om ens barn inte fått feber. Att sluppit illamående och magsjuka hade också varit skönt. Men det var inte så mycket mer att göra än att bara göra.

Nu är det bara hela visningskarusellen och budgivningsspektaklet kvar, sen ska jag vila (jag har fortfarande flera utställningar att jobba inför men det känns som rena semestern).

Södermalms minsta och bästa galleri

En bra grej med att ha mäklare på besök är att man får en god anledning att hänga om konsten. Om en månad säljer vi. Äntligen!

På jobbet

Vi har gjort ett slags schema. Det känns väldigt barnfamiljigt, vuxet och bra för trots att vi har tyckt att det funkat ok tidigare att köra lite på känn har vi med tiden märkt att Marias tid, min tid, Akiras tid, våra arbeten och fritid har flytit ihop till en soppa där ingen vet som är vad. Eller när.

Så sedan ett par veckor tillbaka kör vi att jag har två heldagar (9-17) i ateljén och övriga veckodagar kväll (17 - typ 23). Det kan vara lite segt ibland att åka till jobbet efter en intensiv dag med lillen - dessutom efter att ha gått upp vid sjutiden på morgonen - men sova kan man göra när man är död.

Bland det bästa Akira vet är att vinka i fönstret så varje gång jag (eller Maria) går hemifrån lyser ett litet ansikte i rutan.

Idag sjöng han till och med en stump.

Tröttish

Det tar på krafterna att hänga med raketen Akira när man är bakis (och det behövs inte supermycket kvällen innan för att må röven kl. sju på morgonen) så vi sov ett tretimmarspass tillsammans efter lunch. Nytt personligt rekord i eftermiddagssömn. Annars hade jag planer på Magasin 3 och lite allt möjligt men va fan, att bara vara inne en dag är underskattat och så snart lillgrisen har somnat blir det Apan, löjliga mängder chips och julmust.

Bilden till höger tog jag på Akki häromdan och den till vänster föreställer mig när jag var typ ett år. Akira är ju gulligare men vi tycks bada i samma genpool.

För det är jag värd

Igår lämnade jag inte huset och idag har jag mest fikat, slöat och sushilunchat med mor och syster som varit på besök över dagen. De senaste veckornas förkylning + sjukt barn + sena ateljékvällar har tagit på krafterna. Nu vilar jag lite.

Sjukt tråkig blogg

Asså den här förkylningen. Vidrig. Jag blir extremt sällan sjuk men när det händer brukar det slå till rejält. Och det är väl ok, men att ta hand om ett sjukt, gnälligt barn SAMTIDIGT som man själv bara vill dö känns inte lika ok. Inte nog med att jag inte kan uträtta det jag tänkt göra under denna vecka* nu kan man inte ens gå till videobutiken, hyra tio filmer, bädda ned sig i soffan och glömma världen. För den lilla personen behöver mig/oss mer. Han gråter när han hostar stackarn.

Men det finns EN bra grej med att vara såhär förkyld (det är blöjrelaterat).

*Jag har fortfarande en konstvetare med stort släptåg på besök i ateljén den 27 september. Och jag har fortfarande inte något (färdigt) nytt att visa upp. Det får bli work in progress.

Man är ensam. På både gott och ont.

En dålig sak med att vara egenföretagare är totalansvaret man alltid har för att allt ska gå ihop. Inte bara ekonomin utan även tiden. Det finns ingen projektledare eller chef som kliver in och berättar vad man ska göra och hur man ligger till. För mig skapar det en viss stress och önskan att alltid ligga extremt väl till. Jag löser det genom att planera och ligga före*.

Men det går ju förstås inte alltid. Nu t.ex. är jag hemma med ett sjukt barn och naturligtvis håller även jag själv på att bli sjuk också (jag blir typ aldrig sjuk) och det påverkar ju mitt jobb och vad jag tänkt få klart denna vecka. Det finns ingen att ringa in och om det fanns det skulle den personen inte ha en jävla aning ändå. Allt man kan göra är att försöka släppa vad man har i huvudet och försöka landa i situationen. Inte alltid så lätt.

* Man kan förstås köra sista-sekunden-metoden också - extra bra om man vill gå in i väggen.

Antiklimax

Gårdagens firande av utställningen i Göteborg hann inte så långt för plötsligt exploderade vårt barn i en snorbomb som snart övergick i rejäl feber. Istället för skumpa och tjohej blev det promenad till apotek och trugande med diverse febernedsättande. Mer snor och en ganska sömnlös natt.

Eftersom jag hade tänkt jobba i ateljén idag men inte varit utanför dörren så kan man väl säga att jag har gjort min första vabb. Vart ska jag skicka fakturan?

Man tager vad man haver

Jag har inte gjort ett vettigt smack idag så jag skriver om Maria istället. Hon håller på med ett nytt filmprojekt om vår gård och människorna som bor här. Det är en ganska speciell plats med alla möjliga karaktärer - ett par personer är födda i huset och har bott här i över femtio år och ganska många flyttade hit på 70-talet och fastnade. Som kvinnan här ovan t.ex. Jag ska inte avslöja så mycket mer, förhoppningsvis får ni se hela klabbet på SVT inom en inte allt för lång framtid. Hon brukar lyckas med grejerna hon tar sig för min tjej.

Just ikväll har en av grannarna 50-årsfest på gården så Maria kutar runt med kameran och jag hänger med Akira. Nu sjunger de. Och lillen kallar. Hej så länge.

Tolv minuter är väl inget?

Sorry att det är lite klent med uppdateringarna nu men jag har försökt hålla ett barn som gror tänder på gott humör och när jag inte gjort det har jag suttit och petat med ett sentimentalt New York-bildspel. Det kommer att bli lite tårdrypande och svinigt bra men tyvärr hinner jag inte klart med det ikväll för nu ska vi titta på dokumentärfilm - King of kong. God afton vänner.