Det goda livet

Vi har barnvakt extremt sällan men igår fick vi oss en helkväll. Filmen var jättebra (en rejäl uppgradering mot versionen jag sett tidigare) och efterfesten på en bar i närheten dignade av obegränsade mängder sushi och dryck. Mycket bekanta fejjor och hade någon släppt en bomb över stället skulle rätt stora delar av Sveriges kulturliv ha utplånats.

Maria träffade rätt människor och fick en öppning som kan leda till bra grejer men kvällens höjdpunkt för mig var när jag pratade lite med Lars Lerin (huvudpersonen i filmen och en av Sveriges främsta konstnärer) och vi kom naturligtvis in på ämnet..... konst. Jag nämnde att jag var konstnär och egentligen skulle ställt ut tillsammans med honom i höstas på Eskilstuna konstmuseum och beklagade mig lite att det inte blev så. Och då kom det (på bredast möjliga värmlänska):

...men..... är det du som är Daniel..... Milton?

Stort.

Applåderna.

Alla bar svart utom vi (och Lars).

Bevara Slussen!

Idag gjorde jag äntligen något jag tänkt göra i säkert ett år men inte haft tid med - dokumentera en av Stockholms mest inspirerande platser. För mig är det helt stört att man på allvar tänker riva och byta ut denna miljö mot turistanpassade stråt, motorvägar och fler inglasade gallerior. Detta är en av väldigt få genuina storstadsmiljöer som finns kvar i den här stan.

Oavsett vad som händer så har jag nu några hundra bilder arkiverade därifrån så barn och barnbarn får se att Stockholm en gång i tiden var en stad som levde. På riktigt.

Rapport från lejonkulan

Jag var på Fotografiska tidigare ikväll (någonslags ihopkok av releasefest för konsttidningen Paletten och kritikerförbundets årliga julglögg). Dessutom var det fritt inträde till utställningarna i övriga huset. Men. Att ensammingla är jävligt segt alltså, så jag messade lite med Maria istället:

17 dec 2010 17:34

Både Carl-Johan och Paggan är här.

Undrar om jag är på mingelhumör?

17 dec 2010 18:10

Oh no, Juha är här.*

17 dec 2010 18:25

Solomingel suger i Stockholm också.**

17 dec 2010 18:36

Fan, det är ju bara gubbar här. Jag sveper

glöggen, snor en tidning och kollar

in resten av huset istället. puss

*Min förra gallerist.

**Refererar till ensamma vernissager i New York.

Kritiker och konstmakt.

Carl-Johan verkar lite skeptisk till mig.

Utställningen var ärligt talat sådär.

Paggan får jobba lite på hållningen.

Jag blåste lite pengar på stora böcker. Dra av, dra av, dra av!

Den riktiga Hasselhoff

Ett av mina absoluta favoritprogram när jag var liten var Knight Rider. Så gammal är jag. Nu går det tidigt på mornarna på sexan (som vi av någon anledning har i stugan) och jag håller på att introducera denna fantastiska serie för lillen varje gång jag grötar honom på morgonen. Han verkar gilla det, men å andra sidan är han precis lika såld på reklamavbrotten.

För mig är det hur som helst en ypperlig start på dagen.

David Hasselhoff innan han kutade runt på beachen. Han snackar med bilen genom sin klocka, detta var långt innan mobiltelefonen fanns.

Bilen heter Kitt och är smart som attan.

Varje gång Kitt snackar så får man se den här panelen. Hightech.

I dagens avsnitt kunde bilen köra på vatten. Det har jag inte sett förut.

Hasselhoff slåss. Det är alltid en schysst fistfight i varje avsnitt.

Om dimma, burritos och årets bästa film

Det var någon som efterfrågade lite regnbilder från New York och det är klart jag fixade det. Jag älskar att plåta när det är dimmigt, allt blir väldigt magiskt och mystiskt. Som filmen "The mist" som är asläskig så länge det bara handlar om dimma, när vad det nu är kommer fram blir det genast sämre.

Jag och lilleman följde med Maria upp till Chelsea där hon skulle på något dokuseminarium och medan hon var där knallade vi runt lite. Alla gallerier var naturligtvis stängda - jag glömmer alltid bort att det är så på måndagar. Men det gjorde inte så mycket, vi gick runt lite planlöst och sen drog vi till en bar och tog en öl. Det var jag, Akira och tre till där inne. När vi suttit där i en stund kom typ chefen och sa att vi var tvungna att sätta oss längre in i lokalen vid ett bord - det är olagligt med småfolk i baren. Det här landet är så stört ibland.

När Maria var klar gick vi och käkade burritos på ett ställe vi hittade för ett tag sedan. Sjukt goda med fejkkyckling och smockade med ris, bönor och jalapenos. Enda kruxet är att det ligger typ 30 kvarter hemifrån. Men jag börjar bli ganska välmående runt midjan så det kanske är bäst så, spelar ingen roll att vi knatar runt hela dagarna.

På kvällen var jag och såg Exit through the giftshop på en biograf nära oss. Grymt skönt ställe och en helt fantastisk film. Jag vet inte om den har börjat gå i Sverige (eller om den kommer överhuvudtaget) men gå och se den om du får chansen. Jag är helt uppfylld, det var evigheter jag kände så efter en film. Inspirerande och så får konstvärlden en stor känga. Det är en bra sjuk business man håller på med. Allt är luft liksom och så bestämmer några att viss luft är värd mer - och då blir den det. Men jag ska inte klaga, jag bor ju i New York i ett par månader på grund av denna sjuka business.

Och helt appropå absolut ingenting såg jag just att Opinionsbildaren fått ut ett nytt inlägg. Läs det här.

Med några få undantag det bästa som finns

Någon tv4-hittepåkanal har börjat visa the office igen. Jag jublar. Såg nyss julspecialen för säkert tionde gången, det är inte många saker jag kan se så många gånger*. Att vi har exakt detta program här hemma på DVD spelar ingen som helst roll, jag fastnar direkt. Ricky Gervais är ett geni.

*Förutom: Seinfeld, Southpark, Familyguy, Fear and Loathing in Las Vegas och alla Tarantinos filmer förstås.

Exit through the gift shop

Nä, nu får det vara slutslöat för idag. Jag är ju inte ens bakis. Måste dra och måla några timmar för ikväll ska Maria och jag på vår första middag utan fjant. Mormor med man barnvaktar medan vi frossar japanskt på Shogun. Gött.

Här är en film som jag ser fram emot iallafall.

Ingen hybris här.

Om någon undrar så är det såhär den ser ut. Målningen som såldes alltså ('Zeitgeist' 120x80 cm). För ett par år sedan räckte det med tio papp om man vill äga ett verk av mig, nu kostar de tjugofem. Det är mycket pengar och man kan få en liten bil, en jättetv eller några veckor i Thailand för samma summa. Men i jämförelse med vad mina grejer kommer att kosta om ytterligare ett par år så är det peanuts.

Japp, så är det.

Arne Weise och jag.

Nu är det ett svårt läge här. Det går en dokumentär om en av mina husgudar - Hunter S. Thompson på svt men jag har även just kommit tillbaka från en ganska intressant kväll på Clarion och tänkte babbla om det. Jag får skriva och titta samtidigt. Man är väl en multitasker.

Jag har lärt mig två saker ikväll.

1. Orangutangerna på Borneo har det ganska risigt.

2. Ställ inte upp på välgörenhetsaktivieter.

Anledningen till att jag beslutade att skänka ett verk var att jag gillar apor och ville stödja en god sak (och naturligtvis hoppas jag även att det ska generera något för mig i förlängningen). Mitt verk drog dock endast in 3.000:- så man kan säga att köparen gjorde ett kap. Men det spelar ingen roll, det är tre papp direkt till deras verksamhet så jag bidrog med mer än de flesta ikväll. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad min gallerist sa häromdan om att be konstnärer att skänka verk till välgörenhetsauktioner för att sedan säljas till underpris. Varför förväntas det att en så fattig grupp i samhället som konstnärerna ska bidra helt gratis till liknande arrangemang? Och varför ställer vi upp på det? Vilket tar mig till nästa punkt:

Detta var min första och (troligtvis) sista välgörenhetsauktion. Många människor må ha lagt märke till min konst och mitt namn ikväll men fokus låg på Borneos orangutanger (med all rätt) och några gratis snittar och vin betalar knappast mina räkningar. Jag ångrar inte att jag var med och jag är glad att jag kunde bidra men i fortsättningen får folk betala om de vill ha min konst. Jag lämnar över till de som har gott om pengar att bedriva välgörenhet. När mitt namn är värt ordentligt med stålar kanske jag återkommer.

Kvällens stora behållning var att få en privat pratstund med Arne Weise. Tv-ikonen. Jag kan inte säga att jag var starstruck - det var mer som att prata med någons morfar - men samtidigt kunde man inte låta bli att tänka på att detta var mannen som stått för bakgrundsbabblet genom alla barndomsjular. Och där stod jag plötsligt och pratade med mysgubben jularne om att vissa apor sköter sina konflikter genom att ligga med varandra. Smått surrealistiskt.

Nåväl. Det var en helt ok kväll och jag har lärt mig en läxa.

Och läxor mina vänner:

de är till för att läras.

Lone Dröscher Nielsen (orangutangernas räddare) intervjuas.

Maria i baren.

Arne Weise - legenden (mitt verk i bakgrunden).

Akira var schysst hela kvällen. Som vanligt.

Mattias Klum visade foton innan auktionen.