Ibland undrar jag om jag visar för mycket

men så tänker jag skit samma. De flesta som läser min blogg eller följer mig på facebook går antagligen inte på mina utställningar och då kan jag väl bjussa på det. Det är också ett bra arkiv för framtiden för jag har katastrofalt dåligt minne.

För den som är intresserad av ännu fler wip:ar finns jag på Instagram.

Anyone who lives will suffer

Uppstart. Lite ångestfyllt, ont i magen. Det är långt kvar till nästa års utställning men det är hög tid att planera. Det tar tid. Urval, förberedelser, beställa material. Och så själva utförandet, målningarna till min förra utställning på Eskilstuna Konstmuseum tog nästan all min tid i ett år. När människor frågar vad de kostar upplever många dem som rätt dyra men det ligger oerhört mycket arbete bakom. Egentligen är jag alldeles för billig, det är snudd på omöjligt att leva på detta.

Jag svamlar. Har inte skrivit något på mycket länge, det har varit skönt med paus och ingen bryr sig om bloggar ändå. Inte jag heller.

Hur som helst så ligger nästa utställning där någonstans på skärmen, det gäller bara att vaska fram den. Urvalet jag gjort såhär långt känns bra och jag har en titel, alltid en början. Men den där känslan i magen tyder inte på något annat än att detta inte blir enkelt, jag mår nästan illa. Varför sysslar jag med detta?

Jag har skitmycket att säga

men jag orkar inte. Såhär går det med målningen.

Tänk på döden

Som konstnär måste man varje dag uppfinna sig själv, dagen man lutar sig tillbaka och känner sig nöjd är det nog över. Det är livsfarligt att vara nöjd. VAR ALDRIG NÖJD!

Stannar man dör man

Efter att i princip sysslat med olika former av action painting i tio år är det sjukt givande att bara grotta in sig i detaljer och bara måla, måla, måla. Har aldrig haft intresse, lust eller tålamod att jobba såhär tidigare men nu vill jag inte göra något annat. Jag säger inte att jag helt övergivit tekniken jag jobbade i förut men att för att utvecklas måste man utforska nya vägar.

Annars är man inget annat än en dålig kopia av sig själv.

wip

C'est ma vie

Det är ett jävla konstigt yrke det här. Stå ensam hela dagarna och leva vid sidan av allt. Ha en extremt svajig ekonomi. Gneta. Iaktta. Analysera. Transformera.

Skulle aldrig rekommendera någon att bli konstnär men grejen är förstås att man med sina egna händer och de talanger man ev. plockat upp längs vägen vaknar varje morgon och skapar sig sin egen vardag, värld och lycka. Bestämmer själv arbetsuppgifter, tider, fikabröd och semester. Liv.

Måndagsångest existerar inte och att man någonsin skulle ha en chef igen känns som ett smaklöst skämt. Men om man har anlag för att oroa sig över världsliga ting, tycker att det verkar struligt att driva eget eller anser att regelbunden inkomst är viktigt ska man nog titta efter annat. Annars är det världen bästa jobb.

Man måste bara offra nästan allt (men så kan man bli odödlig också).

Hade jag satsat på bastuba hade jag varit grym nu

Det har varit en bra målardag och även om denna inte är klar än på ett tag har jag hunnit långt idag. Är faktiskt nästan lite förvånad över hur det flyter på men så kom jag på att det är drygt 10 år sedan jag på allvar satte mig ned med oljefärger och det tar ungefär så lång tid innan man verkligen behärskar vad man nu bestämt sig för att behärska.

Nu rullar hojen av sig själv.

Följ min blogg med Bloglovin

Reaktion och motreaktion

Det är nog ingen slump att en del konstnärer fastnar i monokromt måleri. Jag älskar det för tillfället. Det är jäkligt skönt att efter 10 års färgbad i starka kulörer skala ned och bara koncentrera mig på svart, vitt och några grå nyanser, och jag ska inte sticka under stol med det - fan vad mycket softare det är. Man behöver inte ta ställning till en massa jobbiga färgval utan det handlar om ljus och skuggor. Och man måste lita på form och innehåll på ett annat sätt, det gillar jag.

Dessutom är det jäkligt kul att utforska en helt ny del av måleriet där jag aldrig varit förut. Jag målar lungt och metodiskt utan några jobbiga utbrott av frustration och söndertuggade penslar, tar en paus då och då och fortsätter tills det är dags att gå hem. Låter kanske tråkigt men det är precis exakt på pricken vad jag behöver nu.

La la la la la lonely

Maria var i ateljén och jobbade ett par timmar i morse, även om hon satt och redigerade med lurar och jag målade kändes det ändå bra med lite sällskap. Jag brukar inte se det som att jag är ensam - mer att jag trivs med att få vara i fred - men innan hon gick sa hon att det verkade så ensamt för mig. Och sedan dess har jag känt mig väldigt

ensam.

Jag älskar solen

Ljus är viktigt. En förutsättning för allt. Jag kan inte för mitt liv förstå människor som "gillar vintern", vad finns att gilla liksom? Kylan? Mörkret? Bilolyckor? Förfrusna fingrar? Slask? Sjuka barn? Bortdomnade fötter? Fallande istappar? Inställda tåg? Brutna ben? Tjocka kläder? Kalla golv? Snöskottning? D-vitaminbristen? Höga elräkningar? Julångest? Förkylningar? Spyor?

Visst kan ett kvällsåk i backen vara vackert och härligt och det kan ju vara kul att bygga en snögubbe med ungen och en isvak efter bastubadet är ju gött men det spelar ingen roll hur många grejer man radar upp för det är aldrig värt priset man får betala - 4 månader av mörk köldångest, marinerad i diverse åkommor.

Men nu börjar skiten äntligen släppa och här är jag med sol i sinnet på väg till atten, det här blir en bra dag.

Just nu känns det lite som både och

Undrar hur jag kommer att tänka tillbaka på de här åren när jag sitter med en kull barnbarn i knät någongång runt 2043. Som ett ateljéfängelse eller den bästa tiden i mitt liv?

När länken mellan pensel och hjärna är total

Ibland har man saker kristallklart framför sig hur man vill att något ska bli. Ofta får man kämpa ganska hårt bara för att efter ett tag inse att det man först tänkte inte var något vidare men att platsen man till sist hamnade på var mycket bättre. Den processen är liksom grunden i allt konstnärligt skapande.

Men ibland kan det var trevligt när allt går precis som man tänkt sig och slutresultatet är en exakt kopia av bilden/känslan man hade i huvudet innan man började. Denna målning har inte varit enkel på något vis (den är inte ens klar) men den speglar precis vad jag tänkt mig innan det första penseldraget.

Hoppas det håller hela vägen.

Måste vi flytta ut på landet nu?

Nya dukarna har kommit och jag behöver en större ateljé. Gärna billigare också.

Och nu kommer inte du heller att kunna låta bli

Ok, när jag skrev att jag skulle ägna mig åt annat var det kanske inte bildgooglande jag hade i tanken. Men nu blev det så. För varje gång jag tittat på nyheterna den senaste tiden så har jag inte kunnat låta bli att se dessa kopplingar.

NU ska jag måla.

Egoboost

När jag satt och skrev ut recensioner och pressklipp så slog det mig att jag har hållit på med det här ett tag och började kolla igenom mina listor. Jag har sedan 2006 ställt ut - separat och i grupp - ett tjugotal gånger på gallerier, konsthallar och museér. Under denna tid har jag sålt konst för drygt en miljon kronor.

Det är ju helt sjukt.

Fel man på fel plats

Asså. Varför går jag hit överhuvudtaget? Jag behöver nya inputs, det här håller inte. Det är en jävla tur att allt är klart inför nästa utställning, annars skulle jag få panik på riktigt (eller skulle jag få en himla massa gjort?).

Hur som helst - att sitta såhär betalar inte hyran.

Segt i ateljé 332

Det står still i ateljén. Filmen är i stort sett klar och är på ljudläggning och allt är klart inför utställningen på Eksjö Museum i februari (!) men jag får ändå inget vettigt gjort. Sorterade pärmar häromdan, det är på den nivån liksom.

Visst skulle jag kunna gå ut och bara ta en day off men det skulle vara med ett skavande samvete att något viktigare borde göras. Egenföretagarens eviga dilemma. För det finns ALLTID saker att ta tag i och egentligen handlar det nog om att jag är rätt slutkörd. Att driva eget och bokstavligt talat skapa sina inkomster själv - med all stress det innebär - samtidigt som man är ständigt småförkyld av dagisbaciller och har en tvååring som inte sover på nätterna tär på en.

Men detta är livet jag valt och jag ångrar ingenting.

Detta inlägg tog 45 minuter att skriva

Det händer en massa roliga och bra saker nu. Utställningen på Galleri Thomassen har lett till en dialog med ett konstmuseum i Göteborgstrakten och på fredag åker jag till ett annat konstmuseum för att diskutera framtiden. Min gallerist berättar saker jag vill höra och om tre månader är det vernissage på Eksjö Konsthall.

Så varför sitter jag fortfarande här och är handlingsförlamad?

På väg

Jag gillar känslan av att vara på väg. Det kan möjligtvis ha att göra med min bitvis rastlösa uppväxt (vi flyttade sju gånger innan jag började skolan) eller att jag bara gillar när saker händer. Att sitta på ett tåg, i en buss, ett flygplan, båt eller bil och inte riktigt veta vad som ska komma är det bästa jag vet.

Men för tillfället står allt lite still och då stannar jag också upp. Jag gör saker som behöver göras och ordnar praktiska saker inför kommande utställningar och sånt men inte mycket mer. Och det är kanske lika bra, för en paus är nog vad jag behöver mest av allt.

Balans

Trots att jag hållt på med det här i tio år kommer alltid handlingsförlamningen och tomheten efter en vernissage som en överraskning. Nu sitter jag här och slokar istället för att glädjas åt vad jag har. Antar att alla reaktioner behöver en motreaktion.

Men om några veckor ska jag träffa chefen på ett stort konstmuseum för att diskutera framtiden och om tre månader ställer jag ut separat på Eksjö Museum. Så jag ska nog komma över svackan den här gången också.