Drar vidare

För drygt fyra år sedan fick jag tag på den här ateljén och tiden här har på många sätt varit den bästa i mitt liv. Tusentals timmar som lett till utställningar på museer, konsthallar och gallerier runt om i landet. Jag har inte njutit varje sekund men att gå till den här platsen har varit viktig, rolig och givande. Min sambo har klippt hyllade filmer här och haft Kobra på besök, min äldsta son älskar att vara här och ettåringen brukar lysa upp så fort han kommer in.

Men nu drar jag vidare och jag gör det helt utan vemod för när det är dags är det dags. Hej då, ateljé tre-tre-två.

Market & Supermarket 2013

Jag förstår att ni väntat, jag smackar ju alltid upp en liten rapport från årets konstmässor men i år kom lite grejer emellan så det tog ett par dagar extra. 

Ska som vanligt inte recensera men som vanligt kan man konstatera att det är två ganska olika mässor och som vanligt är den ena sval och den andra ganska yvig. Här är bilder från båda och var gränsen går mellan dem får ni räkna ut själva. Är man sugen på fler bilder kan man titta här. Sista fotot är från den vilda ateljéfesten.

Halvdag på östermalm

Besökte min gallerist igår och diskuterade nutiden och framtiden. Kom fram bl.a. fram till att jag ska ställa ut på på Mårtenson&Persson våren 2014. Det är ett bra tag tills dess men det känns bara bra, jag har ingen brådska med något och har andra saker på gång som kommer ta min tid så det räcker.

Efter vårt möte gick jag till Galleri Lars Bohman några hundra meter längre bort och kollade på Maria Miesenbergers första galleriutställning på åtta år. Gillade. Intressant att fler och fler (inkl. mig) helt plötsligt jobbar i svart/vit skala. Vad beror det på? Kolla bara här, och här, för att inte tala om det här. Hur som helst är jag glad att jag satte igång med mitt monokroma måleri långt innan jag sett någon annan göra något liknande (om någon missat ser det ut såhär).

Sist av allt var jag och käkade dumplings, de hade konst i taket.

Om att se det man ser och göra det man gör

Grundtanken jag hade med denna serie verk var att jag skulle utforska måleriet och se hur mycket man kan dekonstruera, förenkla och skala bort och fortfarande kunna missta slutresultatet för något annat än vad det är (dvs. ett foto istället för en målning). Jag har tidigare jobbat i en teknik där jag blandat foto och måleri och slutresultatet har alltid förvirrat många därför att det ofta är svårt att se var fotografiet slutar och målningen börjar. Jag började fundera; kan man skapa liknande förvirring genom enbart måleri? Kan fotografierna fortsätta vara fotografier även när de är målningar?

Men som så ofta utvidgades projektet ganska snart, för i och med att jag skulle välja ut foton att jobba med skiftade jag fokus något. I min bildbank bestående av många tusentals fotografier märkte jag vid urvalet att jag fastnade vid två typer av motiv. De väldigt befolkade och deras absoluta motsats. Men för mig var ändå känslan densamma, de handlar om utanförskap och i förlängningen – betraktande (det är ju ändå jag som tagit dem). Inga märkvärdiga bilder som snapshots betraktat men när jag skalade av dessa motiv och ställde dem emot varandra hände det i mina ögon något intressant.

Att verka och leva som konstnär är ett livsval där man ofta valt bort många saker (som vänner, pengar och sånt) för att istället föra en ganska ensam och fattig tillvaro utan t.ex. arbetskamrater eller något större socialt liv. Man hamnar automatiskt lite vid sidan av och betraktar därmed även allt därifrån. Det behöver inte vara något negativt utan är nog tvärtom en förutsättning för att se det man ser och göra det man gör. Men det är inte min verklighet jag är intresserad av att skildra eller problematisera (även om man får det på köpet) utan jag vill närma mig något större, mer allmängiltigt. Genom att upphöja dessa frusna, vardagliga motiv i vår tillvaro får de i och med de är avbildade en viktighet som annars skulle gå förlorad. Och förhoppningsvis säger någonting om oss, här och nu.

Så i slutändan får man nog säga att denna serie är en kombination av ett konceptuellt utforskande måleri och ett försök att hitta något om vår samtid i det subtila. Utställningens namn – Next to nothing - syftar förstås på de stora omålade fält som är en viktig del i dessa verk. Vad detta ”nothing” fylls med är upp till var och en att avgöra och att inte ge några ledtrådar genom titlar är högst medvetet och en viktig del av konceptet.

Se bilder från utställningen på Eskilstuna konstmuseum här.

Next to nothing - Eskilstuna konstmuseum

 

Eskilstuna konstmuseum 19 januari 2013

Årskrönika 2012

Det har varit ett ateljéår, bara ett par utställningar och inga makalösa framgångar att rapportera om. Men timmarna i atten har gett resultat och om exakt tre veckor kan man gå till Eskilstuna konstmuseum och se vad jag har slitit med.

Här är året i korthet:

Jag öppnade hårt med lätt hybris.

Ställde ut separat på Eksjö museum i januari.

Fick helsidor i lokalpressen. 

I ateljén påbörjade jag nya målningar i ny teknik.

Medan denna blev inköpt av museet ovan.

Sedan påbörjade jag mitt (nuvarande) stora projekt och började måla i enbart svart/vitt. I olja.

Jag målade.

Och målade.

Min tjej och hennes verksamhet flyttade in i ateljén på allvar.

Och så kom Kobras team och gjorde ett reportage. Om henne...

Jag målade vidare.

Och vidare.

Sedan ställde jag ut på Centralgalleriet i Gävle.

Kanske min bästa hängning hittills.

Och fick grym press.

I alla deras tidningar.

ALLA.

Men jag kröp in i ateljén och fortsatte måla.

Och så började jag på den där triptyken...

Mitt i allt hörde Singular Art Magazine av sig och gjorde en grej.

Typ ett halvår senare var triptyken klar. Ett litet helvete.

Fast en till målning hann jag med.

Innan allt skulle plåtas och hämtas av museet.

Och det var ungefär allt. Tack för i år alla läsare!