Medan jag väntar på att dukarna

till triptyken ska levereras så jobbar jag vidare på det där fönstret som jag skickligt undvikit i flera veckor.

Jag är alltid sjukt trögstartad efter ett längre uppehåll men denna gång slog jag alla rekord. Och konstigt nog hade jag inte glömt bort hur man målar denna gång heller.

Döm om min förvåning

när Linn Fernström plötsligt hörde av sig och undrade om vi skulle "köra en samarbetsgrej". Hon verkar trevlig, är grymt begåvad och jag har absolut inget emot om mina målningar hoppar upp några hundra tusen i pris så jag tackade ja. Igår kom hon förbi och gick loss på min senaste.

Hade ju tänkt att den skulle vara monokrom, men va fan.

Och vips fick utställningen ett namn

Jag valde Sloth times som bild till affischen. 2 veckor kvar.

En positiv bieffekt av föräldraskapet

Jag söker Konstnärsnämndens arbetsstipendium varje år och sitter liksom resten av sveriges konstnärer och stressar kvällen innan deadline i deras förbannat sega databas. Men inte 2011 - framförhållningens år.

Detta är femte året jag söker och om de tittar i sina papper borde de se att det är min tur nu. På allvar.

23 mars 2011 - vilken dag!

Ni som känner mig och/eller har följt denna blogg ett tag vet att vår son åkte på en ganska rejäl allergichock orsakad av ägg bara ett par dagar innan vi skulle flytta till New York i några månader förra året. Sedan dess har vi förstås undvikit ägg och har ständigt med oss adrenalinsprutor om det skulle inträffa igen, men det har det inte och nu har det dessutom vuxit bort (vi har varit på barnsjukhus och äggmatat honom med jämna mellanrum hela dagen - noll reaktioner).

Detta kommer att göra saker så mycket enklare för honom (och oss) på alla sätt och vis men framförallt behöver han inte vara barnet som ska särbehandlas och bli snuvad på glass, bullar och pannkakor och vi behöver aldrig oroa oss för att någon ska klanta sig och utsätta honom för livsfara igen. Han är frisk!

En annan bra grej är att idag skrev den nya ägaren till vårt lilla hus under kontraktet vilket i praktiken innebär att vi är hemlösa (utflyttning 1 juni) men han fick det inte gratis så förhoppningsvis räcker det till den där Gröndalslägenheten vi vill ha. Äntligen är hela den där säljgrejen över, att hitta nytt boende och flytta känns som rena semestern.

Så - nu ska den där skumpan öppnas för vi har massor att fira (bilden är från tjuvfirandet lite tidigare idag). Och härmed är det slut på vardagsbloggandet för ett tag - ateljén väntar. Skål!

Om att omge sig med bra människor

Jag har just haft ett möte med min gallerist. Det är bra att stämma av ibland vad man gör och vart man är på väg. Speciellt eftersom vi inte setts sedan innan New York och det har hänt en del sedan dess. Efter alla år jag varit aktiv som konstnär så är det framför allt en ska jag lärt mig - jobba med en gallerist du är nöjd med och ha en öppen och transparent relation med denne. Känns det inte riktigt ok så är det inte heller det och då är det bara att dra. Det finns många skummisar där ute.

Jag har nästan allt att tacka min gallerist för vad som hänt de senaste åren. Förutom att han har en väldigt bra kundkrets (som håller mig flytande) så rekommenderar han mig för utställningar (den kommande Göteborgsutställningen t.ex), trycker upp kataloger och vidarebefordrar beställningsjobb. Konstvetaren med tillhörande publik som kommer på måndag är förstås hans verk också.

Vi hade ett bra och konstruktivt samtal och även om jag inte vet exakt vart jag är på väg (vet man någonsin det?) så gav det mycket. Jag visade förstås vad jag håller på med för tillfället och är glad att vi båda gillade samma verk mest (bilden ovan). Det känns positivt.

Nu måste jag jobbe.

Tåg eller kolera

Om någon timme sätter jag mig på tåget för att åka ned till stugan och hämta vår bil. Den har stått där sedan den vägrade starta när vi skulle hem för ett par månader sedan. Men tydligen har den plötsligt fått livslusten tillbaka.

Jag skulle absolut kunna åka ned dit någon gång när jag var mindre förkyld, Akira mer frisk och stjärnorna stod på ett gynsammare sätt. När både Maria och jag hade mindre att göra och kanske till och med stanna några dagar - men om jag tar tåget nu direkt så är nog chansen större att jag kommer fram i ett stycke. För vad är oddset att ett till tåg kraschar* på samma sträcka bara ett par dagar senare?

*Saker har visst en tendens att pajja i närheten av mig/oss - Aeroflotplan exploderar i luften, Long Island-färjor bränner in i kajer, bilar tappar livsgnistan och tåg fläks upp som konservburkar. Som tur händer det alltid någon dag före eller efter vi ger oss ut - annars vore vi rätt rökta.

Kom ihåg att du är dödlig

Ibland har man sån jäkla tur. Hur är det liksom möjligt att den perfekta tatueringsstudion ligger runt hörnet från oss och att tjejen som ska tatuera mig ratar min asfula skiss (som jag verkligen ville ha) och gör en ny grym istället? Att hon dessutom är typ expert på text och älskar att göra sådana tatueringar är ju nästan osannolikt. Hade jag gått till fel ställe kunde allt gått åt skogen.

Jag älskar när saker bara löser sig.