Kidsen i studio25

Onsdagen den 8 maj blev jag farsa igen

så om aktiviteten på bloggen sjunker ytterligare vet ni vad det beror på. Men jag fortsätter förstås att synas på Instagram, twitter och fb (där jag postade de senaste målningarna idag).

Hej så länge.

Som tur är har jag en halvfigur som får jobba också

Skissar för fullt och har ett tiotal grejer att jobba vidare med. Att jag själv dyker upp allt oftare i mina bilder är inte bara ett uttryck för min narcissism utan mest en brist på modell. Men jag är i gott sällskap, konsthistorien är full av fejjor som använde sina egna fejjor.

Gillar framförallt hans signatur

Får jag presentera Akiras och mitt första samarbete.

Segt i ateljé 332

Det står still i ateljén. Filmen är i stort sett klar och är på ljudläggning och allt är klart inför utställningen på Eksjö Museum i februari (!) men jag får ändå inget vettigt gjort. Sorterade pärmar häromdan, det är på den nivån liksom.

Visst skulle jag kunna gå ut och bara ta en day off men det skulle vara med ett skavande samvete att något viktigare borde göras. Egenföretagarens eviga dilemma. För det finns ALLTID saker att ta tag i och egentligen handlar det nog om att jag är rätt slutkörd. Att driva eget och bokstavligt talat skapa sina inkomster själv - med all stress det innebär - samtidigt som man är ständigt småförkyld av dagisbaciller och har en tvååring som inte sover på nätterna tär på en.

Men detta är livet jag valt och jag ångrar ingenting.

Right here, right now

Maria har en skrivbordsplats i ateljén och jobbar med ett filmprojekt, själv sitter jag och betalar fakturor och planerar för morgondagen. Vårt barn är på förskolan på andra sidan gatan och såhär ser vårt liv ut just nu.

Jag älskar det.

Bring it on

Ni fattar varför jag inte bloggat va? Vi balanserar för tillfället på en tunn, tunn tråd och att hålla en blogg uppdaterad är inte högsta prio för tillfället. MEN det flyter ändå på och jag känner ingen större oro inför Göteborgsutställningen (som iofs närmar sig overkligt fort). Jag har bra verk att visa och fick det dessutom bekräftat igår av min gallerist som kom förbi med några dukar som ska med ned. Känns bra.

Har just läst Murakamis bok om löpning och man kan - i teorin - jämföra upptakten inför en utställning med att genomföra ett maratonlopp. Men om man som jag dessutom måste bolla med krånglig inskolning, sjukt barn och tokstörd nattsömn så framstår maran som en promenad i parken - detta är utan konkurrens det jobbigaste jag varit med om.

Men jag är som ett jävla tåg, en skuta i storm, ett ateljémonster. Och när detta är över kommer jag att vara så sjukt härdad.

Ateljébesök

Det roliga är att han har börjat säga "hemma" och kutar direkt till rätt dörr när vi kommer till ateljén. Mitt andra hem har tydligen även blivit hans.

En dag i mitt liv

Gå upp och fixa gröt till barn kl 07.50.

Roa, hänga, handla, laga mat, byta, lägga, roa, mata, byta till kl.17.

Gå till ateljén och måla pixlar tills ögonen står i kors, ge upp kl. 23.30.

Skriva denna blogg kl. 23.35

Cykla hem och lägga sig kl. 00.00.

Sova tills man blir väckt av barn runt kl. 03.

Repeat.

Om att dela kollektiv med tolvåringar

I morse frågade Maria mig om jag inte skulle ta med lasagnen hon gjorde igår och värma på jobbet. Jag svarade att jag äter lite frukt som vanligt och käkar när jag kommer hem istället. Men om 19 dagar kan jag promenera hem på 10 minuter och äta min lunch. Längta.

Han har för korta ben

Var ute och gick med lillen i svinottan men ibland halkade han efter. Då är det smart med röda kläder.

Jag skryter om någon annan som omväxling

Jag vet (återigen). Detta är en konstblogg men jag är inte mer än människa så jag kan omöjligt låta bli att dela med mig av dessa bilder på kiddo. Och när jag ändå håller på så kan jag berätta att igår när jag läste Pippi för Akira så pekade han på en tavla på väggen i boken och sa "pappa". Han måste tro att jag haft fullt upp om jag målat varenda tavla i världen.

Och så har han börjat lära sig bokstäver, än så länge A, K & N. Tidigare idag pekade han på n:et i min Led Zeppelin-tisha och ba "nnnn". Jag har ingen större koll men det känns rätt tidigt för en 18 månaders. Måste bero på att vi bara trycker i honom fet fisk (att hans morsa har vunnit både SM och VM i copywriting kan ju också ha något med saken att göra). Och så kan han sju miljoner grejer till men det tar jag någon annan dag.

Här är microbert på vår gård för en liten stund sedan.

Och här är femte generationens Milton

Han fyller ett och ett halvt år idag och kommer att bli något stort.

23 mars 2011 - vilken dag!

Ni som känner mig och/eller har följt denna blogg ett tag vet att vår son åkte på en ganska rejäl allergichock orsakad av ägg bara ett par dagar innan vi skulle flytta till New York i några månader förra året. Sedan dess har vi förstås undvikit ägg och har ständigt med oss adrenalinsprutor om det skulle inträffa igen, men det har det inte och nu har det dessutom vuxit bort (vi har varit på barnsjukhus och äggmatat honom med jämna mellanrum hela dagen - noll reaktioner).

Detta kommer att göra saker så mycket enklare för honom (och oss) på alla sätt och vis men framförallt behöver han inte vara barnet som ska särbehandlas och bli snuvad på glass, bullar och pannkakor och vi behöver aldrig oroa oss för att någon ska klanta sig och utsätta honom för livsfara igen. Han är frisk!

En annan bra grej är att idag skrev den nya ägaren till vårt lilla hus under kontraktet vilket i praktiken innebär att vi är hemlösa (utflyttning 1 juni) men han fick det inte gratis så förhoppningsvis räcker det till den där Gröndalslägenheten vi vill ha. Äntligen är hela den där säljgrejen över, att hitta nytt boende och flytta känns som rena semestern.

Så - nu ska den där skumpan öppnas för vi har massor att fira (bilden är från tjuvfirandet lite tidigare idag). Och härmed är det slut på vardagsbloggandet för ett tag - ateljén väntar. Skål!

Jag har liksom inget val

Med tanke på omständigheterna (barn med 40-gradig feber, försäljning av lägenhet men framförallt allmän trötthet) så känns varje färdigställd målning som en seger. Och jag behöver många segrar - tro mig. Att som tidigare (innan barn) kunnat lägga all tid jag velat i ateljén känns som en ofattbar lyx och nästan fuskigt nu. Kan man verkligen ha det så?

All tid utanför hemmet går till ateljén så relationer, fritid och socialt liv i allmänhet blir förstås lidande men en stor fördel med min nuvarande situation är att jag blivit sjukt fokuserad och effektiv. Jag får saker gjorda - och om jag får säga det själv - på ett bättre sätt än någonsin. Detta är utan tvekan min bästa serie målningar hittills.

Arbetstiteln är Bless God's America och storleken är som vanligt 90x90 cm. Visas i sommar på Galleri Mårtenson & Persson.

Livet som småbarnsfar

Inatt ville Akira av någon anledning inte sova på övervåningen hos Maria utan blev inte lugn förrän han fick komma ned till mig i köket (japp, jag sover där sedan något halvår pga. Akiras sömnvanor). Trots att klockan var typ halv två på natten ville han liksom inte komma till ro nere hos mig heller utan satt upp och stirrade ut i mörkret och pekade ibland mot taket och gnällde. Han har gjort så förut och om man var lagd åt det hållet skulle man ju kunna tro att han ser spöken men jag är inte riktigt det så jag brydde mig inte så mycket utan försökte mest få honom att somna genom att berätta sjukt banala och repetiva historier om kaniner och grisar.

Men det funkade inte riktigt så efter ett tag var jag ändå tvungen att fråga vad som oroade honom så mycket och gissa om jag blev iskall när han direkt tog sitt lilla pekfinger och pekade på mitt ena öga och sedan det andra innan han vagt visade vägen mot taket med gravallvarlig min (han är ett och ett halvt). Här hade halva min familj ringt andeutdrivare, diverse medier och tveksamma tv4-produktioner men jag är lite coolare och låtsades inte om de stirrande ögonen i taket för det finns inga stirrande ögon i tak.

När rysningarna lagt sig frågade jag om det kanske var ett par av mina collage som hänger i köket han tyckte såg lite läskiga ut i dunklet? Jag tolkade svaret jag fick som ett ja och plockade ner dem och endast en timme senare somnade vi. Och sov i flera timmar.

Och nu då? Jo, jag dricker kaffe och målar.

We are all clutter

Jag är trött. Får väl skylla mig själv som går och lägger mig efter midnatt fast jag vet att jag ska upp med den där meterhöga figuren i ottan. Men för mig handlar det nog inte främst om sömnbristen utan mer det där med att gå upp i okristliga tider. Har aldrig varit min grej.

Som tur är påverkar det inte mitt skapande men man känner sig ofta som en halv människa. Den där personen som var full med energi och hade grejer på gång, kommer han tillbaka? Men vad fan, man kan ju ha det värre. Rent statistiskt måste jag tillhöra den lyckligaste procenten på jorden.

Och clownen då? Jo, den är klar nu.

Allt han tar i betalt är en banan

Idag har jag praoelev i ateljén så det blir inget måleri och inte mycket till bloggeri. Efter att han organiserat om lite fick han en ordentlig rundvandring på alla våningar och har hälsat på både hos tatuerarcarlos, målarcecilia och genierna snett emot. Akki var mycket nöjd med upplägget.

Man kanske skulle knalla dit med Akira?

På väg till tunnelbanan som tar mig till ateljén passerade jag ett upplyst fönster jag inte lagt märke till tidigare. Först trodde jag att en plastikkirurg flyttat in och att de visade en före/efterbild på ett barn som fötts med missbildningar men när jag tittade lite närmare såg jag att det bara var vårt kvarter som fått en ny konstnär.

Man kanske skulle skaffa en till?

Sov nästan inget inatt, snurrande fjant vaknade kl 06.45 men jag lyckades hålla kvar honom i sängen till 8. Han är förkyld, jag är förkyld. Han gnäller, jag är trött. Inte äta, knappt sova på dagen (därmer inte jag heller). Hostar. Klockan 17.30 lämnade jag över honom till Maria och flydde till ateljén, nu blir det jobb här till kl. 23.

Jag ångrar verkligen ingenting, livet skulle vara otänkbart fattigt utan Akira. Men. Vilket jävla glidarliv vi hade förut, nästan så att det är svårt att fatta nu. Kunde sova så länge man ville, gled i väg till ateljén och jobbade, kände man för att festa var det inga problem varken på kvällen eller morgonen därpå. Vi reste mycket och gjorde vad vi ville. Precis vad vi ville, hela tiden och det är jag så glad för. Teflonliv.

Tillvaron då och nu är två ganska olika saker, jag har inte ändrats som person (förutom att jag blivit lite blödigare när barn far illa i verkligheten och på film) men vissa grundförutsättningar har ändrats. Det gör inget, men ibland blir man jävligt trött.