På väg

Jag gillar känslan av att vara på väg. Det kan möjligtvis ha att göra med min bitvis rastlösa uppväxt (vi flyttade sju gånger innan jag började skolan) eller att jag bara gillar när saker händer. Att sitta på ett tåg, i en buss, ett flygplan, båt eller bil och inte riktigt veta vad som ska komma är det bästa jag vet.

Men för tillfället står allt lite still och då stannar jag också upp. Jag gör saker som behöver göras och ordnar praktiska saker inför kommande utställningar och sånt men inte mycket mer. Och det är kanske lika bra, för en paus är nog vad jag behöver mest av allt.

Business as usual

Utställningen i Båstad är över och merparten av målningarna jag visade där såldes. Nu kan jag jobba på inför höstens utställning på Galleri Thomassen och den i Eksjö Konsthall (våren 2012) utan att behöva oroa mig allt för mycket om världsliga problem.

Men jag behöver inte krypa in i ateljén riktigt än för min semester räcker i ett par veckor till och nästa vecka ska jag dra ned till mina målarvänner i Nybro och se hur det går i deras kollektiv. Tänkte kanske hälsa på Kalmar Konstmuseum när jag ändå är där (fick kontakt med en av deras curators i Båstad) men mest blir det nog konstbabbelhängateljégrillölkvällar med Smålands konstkungar Kalle och Marcus.

Lyllo mig.

Fet nostalgitripp

Maria och jag träffades 2005 och en sak som vi fattade ganska snabbt var att vi båda gillar att resa. Så vi öppnade rätt hårt 2006 och sedan rullade det på i några år. Jag är lite osäker på hur vi hade tid och råd men Maria var ju välbetald reklammakare (med guldkort på flyget = vip-lounger överallt!) och jag bidrog väl med vad jag kunde. Kul vi hade.

Att vi inte reser fullt lika mycket nu beror förstås på att vi har ett litet barn, men omöjligt är det ju inte - vi tillbringade ju ändå 9 veckor i New York förra året med en sexmånadersbebis. Fast det är helt klart glesare mellan resorna nu.

Här är en radda bilder från de flesta av resorna och eftersom jag har en triljard foton har jag bara valt bilder där vi båda är med för annars hade jag suttit och velat halva natten mellan alla gyllene ögonblick. Jag förstår om detta är sanslöst ointressant för väldigt många men det är ok med mig.

Brooklyn Bridge i New York våren 2006. Vår första resa tillsammans.

Sedan drog vi direkt till Island. Magi.

Och så en liten fylleresa till Åland där det var helt dött men vi hade det kul ändå. Sommaren 06.

Vår första Japanresa, här i en broderad taxi precis som det ska vara. Fortfarande 2006.

På väg till Helsingfors för att lämna tavlor till mitt dåvarande galleri. Någongång 2007.

Uppe i bergen på Teneriffa vintern 2007.

Helsingfors igen. Denna gång någon utställning (jag har varit där tusen gånger pga. galleriet men två bilder får räcka). Detta var iaf 2008.

Tre veckor i Japan, varav två på tåg. Fantastisk resa våren 2008.

I djupaste Ryssland (Perm) på dokumentärfilmfestival där Marias film var med och tävlade. 2008.

I Schweiz på en annan dokumentärfilmsfestival där Marias film var med. Fortfarande 2008.

Bilar runt på Gotland sommaren 2008. Här Fårö.

På en strand i Thailand i januari 2009 får vi reda på att vi ska bli föräldrar. Tittar man noga ser man ett graviditetstest i Marias hand. Blev en speciell båtluff.

Central Park i NYC april 2010. Vi hyrde en grym lägenhet på Lower East och hade det fantastiskt.

Men platsen vi alltid återkommer till är stugan på landet. Här sommaren 2009, några månader innan Akira föddes.

Jag måste ha en av Stockholms vackraste utsikter

men nu byter jag den mot skog och hav i någon vecka. Imorgon ska jag upp okristligt tidigt för att köra målningarna till galleriet i Linköping och sedan hämta upp resten av mitt lilla crew (som tar tåget) och bränna ned till stugan. Efter det ska jag ta det så lugnt det bara går med en 19-månaders runt benen medan jag smuttar på en kickifestis.

Om att uppfylla drömmar

Det har gått rövdåligt i ateljén i ett par dagar och igår när det var som värst så satte jag mig och rensade lite i mina pärmar istället. Där hittade jag bilden ovan som är från när jag bodde på Fuerteventura i slutet av 1900-talet. Jag var typ 24 och tillbringade dagarna på stranden, delade ut flyers och jobbade i bar på kvällarna. Och så surfade jag förstås. Dagen jag köpte brädan på bilden var en av mittt livs lyckligaste dagar och jävlar vad jag njöt av att äntligen få leva det liv jag önskat så länge. Vi hade till och med en egen surfjycke och drog runt på ön i en skraltig bil och letade bra surf.

Tyvärr blev jag aldrig något vidare på att surfa, men jag uppfyllde min dröm och det är ganska kul att titta tillbaka på nu (och våtdräkten på bilden har jag fortfarande kvar, klämmer ned min aningen fetare kropp i den varje sommar när jag utövar en annan brädsport). Nu lever jag ett annat liv som är en annan dröm och hur jävla klyschigt det än låter så tror jag att mina dagar på vågorna hjälper mig i ateljén. Jag glömmer bara bort det ibland.

Ok, tillbaka till staffliet.

Hej då dimmiga stad

Innan tåget ens kommit ut från spårområdet tittade solen fram och har hängt med mig sedan dess. Men min lilla Jöttebårgsvistelse slutade på topp för jag hittade ett grymt sushiställe och lassade med mig en rejäl hög till tåget. Och så hade jag en öl kvar från igår, det kändes nästan som när vi tågluffade i Japan.

Va, Katrineholm redan? Nu måste jag hårdnjuta resten av resan.

Och dessutom är hela klabbet avdragsgillt

Sitter på tåget. Leonard Cohen i lurarna som en liten gubbe. Kaffe och kexchoklad. En liten bok, bakgrundsskval och vag parfymdoft. Datorn börjar bli varm i knät. Skövde C.

Skillnaden mellan att åka tåg nu och innan vi fick barn är att förut var resan en resa och inget annat - nu vill jag aldrig komma fram. Att sitta i detta vakum är det skönaste jag gjort på veckor, stannar tåget på en Västgötaslätt i fem timmar kommer jag kanske att börja gråta av lycka.

Men det är ju till räkor och ordvitsar jag ska. Kolla in Göteborgs grymmaste galleri och kanske dricka en bärs med någon gammal bekant. Och sova, sova, sova i ett helt mörkt rum så länge jag vill. Jag tror jag smäller av.

Drar på turné

Ni kanske inte visste det men jag är en av Sveriges främsta singer/songwriters och jag drar till Jötttebåårg för att gigga imorgon. Ska bo på Hotell Avenyyyyyn.

Eller också ska jag bara ned och kolla in Galleri Thomassen där jag ställer ut i höst (och få ångest över exakt hur många målningar jag måste få ihop). Välj själv.

Jöööttebååååårrg!

Idag bokade jag hotell och resa till Göteborg, ska kolla in galleriet jag ställer ut på i höst. Ska bli kul men känns lite märkligt eftersom jag knappt varit på vår blåsiga framsida sedan jag bodde där i ett par år i början av seklet. Det är ingen stad jag saknat men jag måste erkänna att det känns gött att komma dit och smälla upp mina grejer på stans bästa galleri.

Annars har jag mest stått och målat rövar, jag brukar gilla att måla kläder men idag har jag fått kämpa. Att få något att se enkelt ut kan vara så jävla svårt ibland.

Om Japan

Ofta när jag ska lägga Akira så babblar jag lite viskande om Japan i hans öra tills han somnar. Om tågen, maten, djuren, människorna, bergen - allt. Jag vet inte varför det blivit så, antagligen för att jag längtar dit konstant och det ligger nära till hands i skallen. Akira bryr sig inte så noga, bara man slänger in en kossa i historien då och då. Eller en hund.

Maria och jag har varit i Japan två gånger, första gången var 2006 och då var vi i Tokyo i ett par veckor. Allt var konstigt, främmande och lite svårt men vi älskade alltihop. Två år senare åkte vi igen, tanken var att vi skulle göra en dokumentär om Hanamifirandet (körsbärsträdsgrejen) och sedan tågluffa i ett par veckor. Denna gång visste vi vad vi hade att vänta och det var som att komma hem.

Jag rekommenderar alla att åka dit, det är ett helt fantastiskt land med ett underbart folk (och om de bara slutade döda delfiner och jaga valar så skulle de växa ännu mer). Det är mäktigt att vara på en plats som är så konstig och främmande med en uråldrig kultur och samtidigt känna sig väldigt hemma. För det gör man.

Jag tänkte lägga ut ett tiotal bilder men det hade inte varit riktigt rättvist mot Japan, så här kommer ett gäng istället (som ändå bara visar en bråkdel av resan). Alla är från luffen 2008 och går att klicka på för större verisioner. Vassego.

Vi hade nyss landat och började genast fira hanami/filma med gigantisk jet lag. Vi mötte upp min Japanska vän Yuki i Tokyos bästa park.

Såhär soft kan det vara i Tokyo också. Kontrasternas stad.

Vi äter sushi/sashimi minst en gång om dan (om jag får välja). Här är favoritstället i Akasaka, rullband förstås.

Shibuya crossing (ni vet från Lost in translation) en regnig kväll.

I Japan finns de finaste taxibilarna. Både utanpå och inuti.

Filmar i Tokyo. Tyvärr har det inte blivit något av filmen ännu pga. en omfattande datorkrasch för ett par år sedan, men en dag ska jag/vi ta tag i det igen.

Våra bordsgrannar. Det finns inget gladare (eller generösare) än en japan som druckit sprit.

Folk paxar plats tidigt genom att lägga ut en presenning. Sedan dukar de upp och festar tills de stupar.

Jag väntar på tåget/rymdskeppet. I Japan går tågen i tid.

Två veckors tågluffande i 1:a klass kunde börja. Det kan jag rekommendera.

Vi bodde en natt uppe i bergen där det kryllade av apor.

Detta är vårt rum uppe på ett annat berg där vi bodde på ett munkkloster. Man blir alltid mottagen med te och roliga små rispaket eller kakor.

Kanske världens vackrast belägna tågstation?

Hiroshima är förstås ett måste.

Och så var vi på en ö i södra Japan där vi hyrde cyklar och hojade runt.

Där fanns det massor med tama rådjur.

Och det var nästan töntigt vackert.

Vi badade i varma källor så fort vi kom åt. Denna låg på en vulkanö och var nog den bästa av alla. Bakom ryggen på mig låg öppet hav bara meter från källan. Trädet är inte fejk.

Någon dag senare satt vi och tittade på samma ö när den plötsligt fick ett litet utbrott. Det var tydligen ganska vanligt.

Ibland är det overkligt vackert. Speciellt om man är där i april/maj när körsbärsblommorna kör sin grej.

På första resan hade vi mycket besvär med maten (vi äter inte kött & fågel och ingen förstår engelska) så till andra resan gjorde jag detta kort. Ett genidrag.

Japanerna jobbar hårt och sover när de kan.

Sushi och bärs i förstaklass på väg mot någon skön plats. Vad livet var enkelt.

När vi kom tillbaka till Tokyo var Jens där. Han gillar också Japan.

Allt är roligt och lite konstigt i Japan och precis när man tror man sett allt så dyker en sån här grej upp. Den perfekta bilden att avsluta med.

Som att rycka bort ett plåster

Det gick töntigt lätt och fort att komma hem. Vi fick en bra taxi till flygplatsen och fastnade bara i en bilkö men det gjorde ju inget eftersom vi hade eoner av tid pga. hyresvärden. När vi checkade in hade vi visserligen drygt 30 kilos övervikt och fick böta en tusing men egentligen skulle det varit det dubbla. Killen i disken fick pengarna svart och satte på prioritetslappar på våra väskor som tack. Ett sätt att dryga ut lönen antar jag. Själva flygningen gick toksnabbt och Akira var en schysst bebis hela vägen.

När vi landade kl sju i morse fick vi våra väskor först pga. mutan och en snubbe stod redo med den förbeställda taxin (ÄNTLIGEN en skylt med mitt namn på när man kommer ut) och körde hem oss i raketfart. Vi drog i oss några mackor, däckade och vaknade kl 15.30. Nu är det pizzadags säger våra amerikamagar så det är väl bara att gå och hämta.

Några snabba reflektioner efter ett par månaders frånvaro:

Varför bor vi i en koja?

Vilken liten micro vi har.

Vad strävt toapappret är.

Vad gör vi här?

En sista bild på vår älskade Ludlow Street innan taxin kom. Man kan skymta Akiras barnstol till vänster i bild, när jag ställde ut den (precis innan vi drog) så var nästa alla de andra grejerna borta.

Undar om han kommer att bli lika rastlös som sin far?

Jo, vi hade det faktiskt såhär roligt hela vägen hem. Alla åtta timmarna.

Det var 11 grader och dimma när vi landade, precis som när vi drog härifrån för över två månader sedan. Skönt med lite svalka men va fan, det är ju juni!

Och så var vi plötsligt hemma igen. Det känns ärligt talat sådär.