Hellre ett kort för mycket än ett för lite

Eftersom man inte bara kan trycka ctrl+z och ångra det sista steget man målade så brukar jag använda mig av kameran för att se tidigare versioner och hur målningen har utvecklats. Vad har blivit bättre och vad har försämrats? Dessutom har jag alltid fascinerats av work in progress och gillar att dokumentera saker (har gjort ett antal filmer på temat där man får följa med en målning från start till slut).

Om man kolla på bilderna här nedan så ser man - förutom att målningen har utvecklats - att den senaste versionen inte är den bästa. Färgen kring ögonen måste ändras, näsan ljusas upp igen och kinderna är alldeles för platta.

Till att börja med...

Bilder från Eksjö museum

Jag tycker att jag är rätt smart som tar hundratals foton i olika inställningar från alla vinklar för att maximera chansen att få med mig hyfsade bilder hem. Men jag känner mig inte lika brajt när jag måste sitta i dagar och gå igenom, välja ut och redigera pixelberget. Men nu är det klart och jag behöver aldrig göra om det.

Fler bilder från utställningen finns på danielmilton.se

Men den kommer att bli bra!

Jag vet. Det börjar bli lite tjatigt om den här målningen nu men den tar upp en stor del av min vakna tid och min hatkärlek till den gör att jag inte kan låta bli att dokumentera och redovisa (dessutom är den inte klar än på ett tag så det lär komma fler inlägg).

Jag fantiserade innan jag började på den att det skulle vara intressant och snudd på avkopplande. Ett roligt projekt. Då tänkte jag inte riktigt på omfattningen av det hela utan trodde nog mer att jag skulle hamna i ett trevligt meditativt tillstånd och vips skulle den vara klar. Så har det inte riktigt varit.

Jag skulle inte påstå att man knäpp av att måla tusentals små rutor (2,5 x 2,5 cm) i nästan lika många kulörer, men jag lovar och svär att det inte är något jag kommer att göra om. Någonsin.

Nya tider

Som någon kanske fattat har jag haft sjukt töntigt fullt upp med flytt och sånt den senaste veckan och bloggen har inte högprioriterats direkt. Men det var nyttigt för det fick mig äntligen att inse att det är ganska oviktigt att lägga en jävla massa tid på något som inte ger mig ett dugg tillbaka.

Jag bloggar inte i första hand för att få respons (även om det är kul när det händer) men att ständigt fota och skriva - helt utan ersättning - har blivit allt svårare att motivera när min tid knappt räcker till det jag SKA göra och får betalt för. Speciellt när man ser bloggar runt omkring sig som skriver flaskhals och dränks i pengar.

Det kommer alltså att bli rätt glest mellan inläggen i fortsättningen men naturligtvis slänger jag upp lite bilder från utställningar och sånt (på lördag är det vernissage i Båstad tillsammans med de inringade konstnärerna ovan) eller om det hänt något speciellt. Annars har jag bättre saker för mig, och som en tidigare favoritbloggare skrev när hon la av - fan vad skönt att inte behöva reflektera över allt hela tiden.

Hej så länge.

I brist på annat

Nä, jag har inget speciellt att skriva om så jag tänkte ta en titt på vad jag skrivit den 12 april tidigare år (jag har bloggat sedan 2007). Ganska roligt - för mig iallfall - främst för att det både hänt så mycket och samtidigt ingenting. Jag var en skrytig jävel redan från början (även om jag inte hade fullt så mycket att skryta om) och jag satt och ojade mig över hur segt det var att jobba vid datorn när jag egentligen ville måla. Precis som nu.

Den största skillnaden är att vi hade möjlighet att resa mer förr och därför var det kul att detta datum lyckades pricka in den bästa resan någonsin - tågluffen i Japan (N.Y. räknar jag inte som en resa, mer en tvåmånaders familjevistelse). Här är inläggen, orka läs eller återkom imorgon.

2007-04-12

"Det går bra nu"

Maria har någongång kallat min blogg för "Daniels skrytblogg" och kanske ligger det något i det, men som folk i Texas brukar säga "if it´s true it aint bragging". Och här kommer lite sanningar.

Jag kommer att vara med på en utställning på Galleri Uusitalo i Helsingfors i sommar. Turligt nog (för mig) så hade en planerad utställning blivit inställd och nu blir det en grupputställning med galleriets konstnärer istället. Jag skickade över bilder på några nya målningar och hon gillade vad hon såg så nästa måndag tar jag, Maria och några målningar på en pirra (dom är rätt stora) färjan över till Helsinki. Utställningen kommer att pågå mellan 31 maj - 1 juli.

Igår var jag på förvisningen av modernaauktionen på Bukowskis. Precis som vanligt så var det varmt, trångt, ljummen öl och ganska trevligt. Jag och Maria kommer in där för att min vän Jocke jobbar på Bukowskis, de flesta andra för att dom är stenrika, inflytelserika eller både och. Om min "vita val" (vi kan kalla honom för "L") är stenrik eller ej ska jag inte spekulera i men där var han i alla fall.
Sakta men säkert nöter jag mig in i L:s sfär, springer på honom lite här och där och han har varit på mina två senaste utställningar. Nu vet han inte bara vad jag heter och hur jag ser ut, han talar dessutom väldigt gott om min konst. Igår presenterade han mig för någon konstintresserad människa och bredde på ganska bra med orden. Sämre reklam kan man ju få.

Maria sprang dessutom på en bekant som är ansvarig inköpare för företagets konstförening, han lät intresserad av att se min konst sa hon.

Senare på kvällen hamnade vi på en jazzspelning på norr, ett väldigt charmigt band med en gammal primadonna som frontfigur. Vår vän Martin spelade tvättbräda och han gjorde det bra.

Det var alla sanningar för denna gång.

2008-04-12

"Ett langt ryck"
Aktuellt humör: äventyrlig

Vi fick ett ryck och drog norrut. Eftersom vi inte gillar att gora saker halvdant sa vi akte sa langt vi kunde. Vi lamnade palmerna och varmen i Kagoshima (sa langt soderut man kan komma) och har just anlant till nagra fa plusgrader i Sapporo som ligger nastan sa langt norrut man kan komma.

Resan pa 250 mil gick naturligtvis med tag, vi reste de ljusa timmarna i forsta klass och andra halvan av resan i en halvsunkig sovkupe tillsammans med ett par japanska gubbar. Det gick bra dock. Pa hitvagen gjorde vi aven ett fyratimmarsstopp i Himeji, det var grymt. Nu ar klockan 12.00 och eftersom vi inte far checka in forran 16.00 sa ska vi dra och kolla in Sapporo beer museum sa lange.

Imorgon aker vi till Tokyo igen, en resa pa 11 timmar. Eftersom vi ar pa en island nu sa kommer vi att aka igenom en 5 mil lang tunnel som ligger 240 meter under havsytan nar vi ska tillbaka till huvudon (den akte vi forstas inatt ocksa men da sov vi ju). Hoppas det inte blir jordbavning nar vi ar dar nere. I Tokyo stannar vi sedan i tre natter innan vi drar tillbaka till Sverige.

Hej sa lange.

12 april 2009

"Superginsengtabletter?"
Aktuellt humör:Såsig

Tillbaka i stan. Undrar lite varför när det var så skönt på landet. Visst ja, Maria var tvungen att jobba idag och jag hade en del att göra också. Men jag känner mig ruskigt omotiverad trots superginsengtabletterna som jag köpte i morse. Drygt 300 spänn för en burk. Hoppas att effekten kickar in snabbt, jag har varken tid eller lust att vara så här såsig mycket längre.

Som vanligt vid den här årstiden så har gatan utanför ateljén förvandlats till utecafé. Fullt med fräna södersnajdare som sitter och dricker sin latte i kylan. Någon vilsen turistfamilj här och där. Det livar upp lite med folk utanför fönstret men ensamheten på min sida blir tydligare. Lite jobbarkompisar vore trevligt.

Alla digitala collage som ska till tryck är klara nu. Imorgon drar jag till Dragan och förhandlar lite om pris och hoppas att han har duk inne att printa på. Det är skönt att denna del av processen är klar, jag ruttnar på att sitta vid en dator hela dagarna. Först ska dukarna bli klara och spännas upp men sedan ska det jävlarimej målas.

12 april 2010

"Attans, jag glömde köpa lakrits"

Dagens mission var att dra till IKEA Brooklyn och köpa några grejer till lillen - barnstol, skötbord och sånt men naturligtvis köpte vi mer än så. Asmycket. Vi lunchade där med frihetsgudinnan och Manhattans skyline i bakgrunden - smått surrealistiskt, måste vara världens vackrast belägna IKEA. Det kryllade av svenskar och amerikanarna käkade pommes till sina köttbullar. Det är ju helt fel, men jag lät dem hållas.

Akira är lite jetlaggad fortfarande och är ganska fuckad i sina sovtider. Imorse vaknade han kl 4 typ och låg och sprattlade och sjöng till klockan 07.30. Sedan sov han på några timmar och var en sol i några timmar. På IKEA var han inte på sitt bästa humör men däckade direkt på färjan hem (för att sedan vakna ganska snabbt så Maria fick bära honom över halva Manhattan). Men det ska nog ordna sig med det där.

Nu på kvällen skulle jag gå och handla lite käk men varje gång jag kommer till den där affären drabbas jag av någonslags blackout och bara irrar runt. Det slutade med att jag köpte grejer vi inte behövde och som jag inte orkade laga till så jag drog förbi ett hak och slajsade lite pizzor till oss istället. Sedan gick Maria ut och köpte fler, det var Wille Wonka på tv och vi drack lite vin till. Rulla hem vi kommer att göra.

Morgondagen har vi bestämt ska bli rätt soft. Fixa lite med terassen och så.

Ibland måste man göra om

Egentligen hade jag inte tänkt måla idag, bara uppdatera, bokföra och göra en massa datagrejer men en målning som gnagt lite har stört mig mer och mer så jag var tvungen att ta tag i det. Jag trodde den var klar och ibland är jag lite snabb att plåta och lägga ut grejer när det bästa är att istället ställa undan vad man nu gjort och se på det med nya ögon lite senare.

Har jag lärt mig något? Antagligen, men min otåliga själ i princip garanterar att jag kommer göra om det. Men utanför min ateljé kommer inget jag inte kan stå för, hur många bilder jag än visar i bloggen.

Tio år senare

Innan jag drog från dimman igår så gick jag förbi den butik i Göteborg där jag spenderat överlägset mest pengar genom åren. Konstnärsbutiken IN-EX hade inte förändrats en millimeter, kilramarna låg där de brukade och det luktade på pricken likadant nu som då. Att gå runt där inne efter drygt 10 år kändes minst sagt märkligt - inte för att jag fortfarande gnetar med samma sak utan för att nu gör jag det på riktigt. Då var jag i allra högsta grad en glad amatör med högtflygande planer och nu lever jag det liv jag drömde om med utställningar på fina gallerier och konsthallar. Men tänk om jag vetat hur lång vägen var, hade jag orkat fortsätta?

Jag har hört och läst från flera olika håll att det tar ungefär 10 år att bli riktigt bra på något. Spelar ingen roll om det handlar om att lira gitarr, hoppa höjdhopp eller snickra utedass. Eller att arbeta som konstnär för den delen. För egen del stämmer det ju rätt bra eftersom jag för 10 år sedan var överlycklig över en utställning på Hisingens bibliotek och nu ska jag snart ställa ut på Galleri Thomassen som då var så ouppnåeligt (till och med för hybrisdaniel) att jag knappt vågade gå in. Hårt arbete, lite tur och tajming kan ta en hur långt som helst.

Jag får då och då mejl från personer som vill hålla på med konst, en del är under utbildning, de flesta inte. Alla undrar hur jag gjort för att lyckas så bra och vill ha tips (precis som om det fanns en mall att följa) och jag svarar alltid likadant. "Om man har talang och är tillräckligt envis och uthållig kommer det förr eller senare att hända men det finns inga genvägar. Man måste jobba envetet och någon form av konstutbildning är absolut nödvändigt." Att jag nått dit jag har med "bara" tre år i konstskola får nästan anses vara en sensation, konsthögskola är i princip ett måste.

Jag brukar skrämmas lite också och skriva att man dock inte kommer någonstans utan grundtalang och är man inte beredd att lägga många, många år på att leva under existensminimum och ensam gneta med sin konst så ska man nog titta efter något annat att göra. En 90-talist som vill slå igenom över natten som konstnär via sitt sovrumsskapande kanske blir lite besviken men jag tycker att det är bäst att vara ärlig. MEN. Jag avslutar alltid mejlen med att om man har allt ovanstående och är beredd att kämpa så finns det inget som slår detta liv.

Jag ångrar inget.

På torsdag får alla gårdshusspekulanter sitt

Om jag fick välja på att åka Vasaloppet eller gå igenom de senaste dagarnas pärs igen skulle jag utan tvekan välja skidorna. Det kanske inte är så himla jobbigt att fixa till en lägenhet inför mäklarfotografering kan man tänka och det hade det nog inte varit om man fått sova ordentligt det senaste året, eller om man inte fått feber mitt i allt, eller om ens barn inte fått feber. Att sluppit illamående och magsjuka hade också varit skönt. Men det var inte så mycket mer att göra än att bara göra.

Nu är det bara hela visningskarusellen och budgivningsspektaklet kvar, sen ska jag vila (jag har fortfarande flera utställningar att jobba inför men det känns som rena semestern).

Vardagsaspergare

Linköpingsgalleriet och jag fortsätter med våra snabba puckar. Jag gillar det, ser liksom ingen anledning att dra på saker som ändå ska bli gjorda och jag gillar när andra är likadana. Galleristen efterfrågade en lunta pressmaterial igår så jag la några timmar på att sätta ihop ett kit och dunkade iväg allt innan jag drog hem och la mig, nu när jag öppnade mejlen skriver hon att hemsidan är uppdaterad och klar.

Man kan jämföra med mitt gamla Helsingforsgalleri där det kunde ta en månad att få svar på den enklaste fråga (efter upprepade påtryckningar), tro fan att jag lämnade dem. Kanske inte supersmart eftersom de sålde helt ok man jag pallar helt enkelt inte med när det går saaaakta. För att inte tala om att bli behandlad som ett problem när jag i själva verket är tillgången deras verksamhet bygger på.

Bättre alldeles för sent än aldrig (del 2)

Det är lite pinsamt att erkänna men här kommer det - jag har bott i den här stan till och från i typ 10 år men har aldrig varit på Magasin 3. Jag vet att jag har missat skitmånga bra utställningar men nu ska jag inte missa fler så därför drog jag och tittade på Thrice upon a time tidigare idag. Det var såklart värd bussturen och jämfört med den pågående torra Modernautställningen så var det en stor injektion inspiration. Skynda dig dit om du varit lika klantig som mig för på söndag stänger utställningen.

Orkar inte skriva mer nu så här kommer en radda bilder istället (som för övrigt är de sista tagna med min gamla trotjänare, köpte ny kamera idag).

En båtbar vore väl nåt?

Hålet har vuxit och har blivit någonslags baröppning. Alla tvivel på mina grannars väggrivningskompetens är bortblåst. Det kommer att bli bra det här.

Före.

Mellan.

Efter?

Bättre alldeles för sent än aldrig

Trots att jag haft systemkamera i ett par år och plåtat som en galning har jag inte riktigt tagit mig tid att sätta mig in i behandlingen av RAW-bilder (typ digitala negativ). Förrän nu. Det är helt sjukt vad mycket bättre ens bilder blir på ett par minuter jämfört med att bara godta den ganska hårda komprimeringen som JPEG innebär. Jag har också kastat många över/underexponerade bilder helt i onödan för allt går att fixa i efterhand. För att inte tala om alla brusiga bilder jag försökt rädda i photoshop utan vidare resultat, nu drar jag i en spak och så är det klart (klicka på bilden ovan). Vitbalansinställningar i efterhand är en dröm.

Jag kör med Lightroom 3 och nu finns ingen återvändo, det är verkligen som att jobba i mörkrum med full kontroll över allt. Vilken tur att jag gick på den där fotomässan och fick tummen ur.

Att bara redovisa ändlösa dagar med mer eller mindre menlöst innehåll på ett mer eller mindre skrytsamt sätt håller inte längre.

Ok, dags för lite självrannsakan. Den här bloggen är inte så himla kul va? Vad jag har för mig på dagarna och hur min "karriär" går är inte så intressant (förutom för de närmast sörjande) och jag måste göra något åt det. Eller lägga ned.

Nu hade jag t.ex. tänkt skriva ett inlägg om fotomässan jag var på idag och yada, yada när det slog mig att det är ju skittråkigt att både skriva och läsa (för att inte tala om vilka tråkiga bilder jag tänkte smälla upp). Om man ska hålla på att lägga ned en jävla massa timmar i veckan på att driva en blogg så är väl det minsta man kan göra att göra det bra, om inte annat med tanke på er som ändå läser. Och om jag ska vara helt ärlig så blir ni inte fler, det är lika många unika besökare nu som för ett år sedan (ett par hundra om dagen) och jag har - med all respekt till alla er - lite större ambitioner än så.

Jag måste fundera lite och ber om att få återkomma. Förhoppningsvis inom kort och med något gott. För detta håller inte.

Farsor på stan

Man kommer ständigt på saker om sig själv. Som att man fortsätter att åldras t.ex. Sånt blir extra tydligt när man beblandar sig med tjugonågontingåringar i ett trångt bergrum (som egentligen var en tunnel) och försöker att inte låtsas om att man är äldst i berget. Ölen var kall och gratis och vi hade det inte tråkigt på något vis men så fort den sista drinkbiljetten tog slut var vi på väg därifrån. Och lämnade skocken med minutiöst fixade människobarn bakom oss.

Undrar vad nästa inbjudan kan bli?

Man vill ju inte bli en kontorstjockis

Det är viktigt med friskvård så med jämna mellanrum snurrar jag ett par varv på stolen. Annars fortskrider arbetet och jag väntar fortfarande på svar från alla plexiglasexperter där ute*.

*Om jag hade 100.000 läsare kunde jag bara hinta om att jag funderar på plast och några timmar senare skulle det stå en hel pall utanför min dörr. Men sen skulle man kanske börja överutnyttja det och be om omöjliga saker och bloggen skulle bli ett monster som man måste mata med produkter och så måste jag flytta till ett större rum än jag har råd med för att få plats med alla grejer och då måste jag ta jobb som tidningsbud och det pallar jag bara inte med.

Lika bra att saker fortsätter vara som de är.

Det var precis som i Miami Ink

Jag hade inte tänkt göra min egen design på tatueringen egentligen, har hela tiden sagt att det skulle kännas bättre och roligare om någon annan gjorde den. Ändå satt jag hela morgonen och skissade på en grej - som jag var grymt nöjd med - och tog den till tatueringsstudion. Jag blev tokdissad. Rejält sågad. Och kanske med all rätt eftersom jag inte riktigt vet vad som håller eller ej för en tatuering. Det var ju därför jag skulle låta någon annan göra jobbet, råkade bara glömma bort det.

Hur som helst, hon ska skissa upp en ny grej nu när hon vet vad jag vill ha. Jag tror att hon sätter ihop något grymt och imorgon kl. 3 är det dags. Äntligen!

Kolla den fina tomten.

Det är exakt sånt här jag kommer att sakna. Bland annat.

Hells Angels NYC's högkvarter ligger nära där vi bor.

Eftersom det inte blev någon gadd idag så gick jag till baren med den goda weissbieren och tröstade mig. På muggen hängde den där spegeln som påminner en om att tiden rinner iväg. Det blev ett bitterljuvt besök.

Men då gick jag och mötte upp Akira och Maria vid vår lokala lekpark och allt kändes ljusare igen.

Jag skyller allt på det starka kaffet

Ni kanske inte kommenterar ihjäl er men jag vet var ni är. Det känns tryggt. Säg till om ni undrar något eller vill att jag ska blogga om något speciellt - jag är våg och vi vågar gillar att vara till lags (ja om man inte heter Akira förstås, han har missat just den biten).

Idag måste jag tillbaka till japanaffären på Broadway och byta den alldeles för stora jackan jag köpte. Att inte prova kläder med flera lager kläder på sig borde vara en självklarhet för en proffshoppare som jag. Och gillar jag verkligen rutigt förresten?

Nu måste jag tillbaka till gallerilistan, den tar aldrig slut.

Inte fyra år till i ensamhet

Oj, jag håller visst på att fixa mig en ateljé fast vi drar iväg i några månader. Efter att vi var och tittade på det nystartade ateljékollektivet vid Liljeholmen och i princip bestämde oss att vi ska bo i Gröndal i höst så har jag inte riktigt kunnat släppa tanken på ett rum där. Jag tänkte att det ordnar sig efter sommaren eftersom jag egentligen inte har lust att betala flera månadshyror (drygt 10.000 kr) för något jag inte kommer att utnyttja överhuvudtaget.

Nu visade det sig dock att båda våningarna har fyllts upp snabbt och det finns bara ett rum kvar på den våning jag vill vara (dessutom med utsikt åt rätt håll) så jag måste handla. De håller rummet åt mig till imorgon så jag får titta på det men sedan måste jag bestämma mig. Jag som tyckte att det var ganska skönt att slippa ateljé och kostnader i några månader. Typiskt.

Men. Vi kommer med stor sannolikhet att flytta till Gröndal i höst och att varje dag gå förbi detta hus och veta att det finns ett grymt kollektiv där inne utan att vara med skulle kännas vidrigt. Jag skulle få sätta mig i en källare några kvarter bort och slita mitt förbannade hår i ensamhet i några år till. Om man tänker så är de där tiotusen kronorna inte mycket att fundera över. Känns rummet bra tar jag det. Så får det bli.

Nu gäller det bara att hitta något nytt

Sådär ja. För första gången på typ 10 år står jag utan ateljé (eller yta att måla på). Det känns helt ok för jag vet att jag kommer att hitta något grymt när jag vill det. Positivt tänkande och allt det där (du såg väl Kobra igår?).

I afton hoppas jag på den uppskjutna flyttölen. Kellys var länge sedan...

Det syns var jag stått och målat i några år.

Under mitt batmanskydd var det ett fulare golv än jag mindes.

Det bästa med att flytta ut nu är jag slipper sitta och titta på alla som sitter och vårfikar utanför fönstret.

Såhär i efterhand kan man ju tycka att det inte var så himla smart att fylla typ hela detta utrymme med en soffa.

Sista gången nu.

Den där postvernissagedepressionen ni vet

Igår när jag vaknade så kändes allt.... lite sådär. Jag var på sätt och vis beredd för det blir i princip alltid så efter utställningar för mig. Just därför blir det extra fånigt - jag vet ju om att det ska komma.

Det handlar förstås om någonslags postvernissagedepression, man har jobbat hårt under en längre tid med ett projekt och plötsligt är det över (även om utställningen fortsätter i en månad till) och den stora tomheten drabbar en. Vem är jag? Varför håller jag på med det här? Vad är allt bra för? Sådana klyshiga tankar blandat med en slags skuldkänsla över att folk betalar väldigt mycket pengar för att äga konst av mig. Jag borde vara glad och uppfylld av detta men det blir tvärtom.

Extra töntigt blev det eftersom solen sken och min promenad med lillen runt Tanto var precis sådär pre-vårskön som det kan vara när vinterhelvetet är på väg bort. Akira sov och flinade i sömnen, fåglarna kvittrade och jag var ett tomt svart hål.

Då är det tur att man kan ringa en vän. Extra bra är det om vännen ifråga är psykolog och kommer med de rätta svaren. Säger exakt vad man vill höra (tack Erik!). Jag promenerade hem, käkade en pizza med Maria, drack massor med läsk, gullade med lillen och sedan kändes allt mycket bättre. Man är bra fånig.