Jag har skitmycket att säga

men jag orkar inte. Såhär går det med målningen.

Pure joy

Flaskorna var en utmaning men skjortan är en fröjd att måla. Nu får allt torka över helgen så sätter jag det sista nästa vecka.

Kul att ni röstar på min film

men sedan jag la ut förra inlägget har medelbetyget sjunkit(!). Snikna, missunsamma läsare är dock också läsare så fortsätt rösta ni era töntar (om man går in med en annan webläsare kan man rösta igen).

*UPDATE (12 timmar senare)* Betyget har sjunkit ännu mer nu men filmen klättrar stadigt uppåt på listan över flest visningar.

Reaktion och motreaktion

Det är nog ingen slump att en del konstnärer fastnar i monokromt måleri. Jag älskar det för tillfället. Det är jäkligt skönt att efter 10 års färgbad i starka kulörer skala ned och bara koncentrera mig på svart, vitt och några grå nyanser, och jag ska inte sticka under stol med det - fan vad mycket softare det är. Man behöver inte ta ställning till en massa jobbiga färgval utan det handlar om ljus och skuggor. Och man måste lita på form och innehåll på ett annat sätt, det gillar jag.

Dessutom är det jäkligt kul att utforska en helt ny del av måleriet där jag aldrig varit förut. Jag målar lungt och metodiskt utan några jobbiga utbrott av frustration och söndertuggade penslar, tar en paus då och då och fortsätter tills det är dags att gå hem. Låter kanske tråkigt men det är precis exakt på pricken vad jag behöver nu.

Planeringsproffset Daniel står hjälplös och tittar på

Väldigt många dagar har jag en startsträcka som pågår i evigheter. Måste fixa smågrejer, kolla upp något, köpa oumbärliga saker, koka kaffe, mejla, blogga, zoona ut. En liten ritual som tidigare var helt ok för när jag väl sätter igång så ångar jag på som fan och kan fortsätta in i natten.

Men numera synkar det rätt dåligt eftersom jag måste gå och hämta en halvfigur på förskolan kl. 16 och det kan mycket väl vara så att jag smågrejat med oviktigheter hela dagen och kommit igång med det jag verkligen skulle göra bara någon timme tidigare.

Då är det tur att man inte har någon chef.

TEJP Stockholm på Färgfabriken

27 500 meter klibbig plast. Ord överflödiga, gå och upplev.

Att inte vara föreberedd är inte min grej

Jag målar för fullt och kommer att visa mestadels helt nya grejer på Galleri Thomassen i oktober. Men galleriet är stort och om det behövs så har jag backup. Ingen gammal skåpmat utan färska målningar som av en eller annan anledning inte visats tidigare*.

*I Båstad i somras t.ex. där jag/vi valde bort rätt många nymålade för att få en bra helhet i hängningen. Och så har jag några målningar som liksom hamnat mellan utställningar, rätt grymma grejer faktiskt. Plus några favoriter som jag behållit själv.

Utan titel

Min plan var egentligen att måla nu på kvällen (har varit med kiddo idag) men jag sov alldeles för dåligt inatt och har druckit för mycket kaffe och har lite väl mycket fokus på en viss lägenhetsaffär och, och, och. Så istället för att klanta till något med min darriga kropp och snurriga hjärna så har jag istället jobbat på autopilot och uppdaterat hemsidan med målningarna jag slutfört hittills i år. Kolla gärna.

Om någon undrar över titlarna - eller avsaknaden av sådana - så beror det på att jag är inne på att låta dessa (och framtida?) bilder vara utan. Jag tror/anser/hoppas att verken talar för sig själva och då kan titlar kännas både överflödiga och krystade. Eller i värsta fall pretto. Själva utställningstiteln kommer troligtvis att gå på samma linje och arbetsnamnet är Untitled (The New York series). Det känns bra.

För den hade inget på golvet att göra

Lite som en blivande mamma bullar och bygger bo inför tillökningen har jag hållt på i ateljén idag. Det är ju snart dags att klämma ur sig ett tjog målningar eller så. Ska till tryckeriet på torsdag och mängder med kilramar är redan beställda. Staffliet står ju redan på plats och idag genomförde jag äntligen genidraget att hissa upp bubbelrullen i taket.

Här ska jobbas!

Som att riva av ett plåster

En av de roligaste saker jag vet är att klippa film så när Maria vill ha min hjälp i slutskedet av sin Irlandsfilm hoppar jag gärna in. Hon är svinbra på strukturer och historieberättande medan min starka sida är att hitta flytet i och mellan scener och med finjusteringar skapa en helhet som fungerar. Och även om jag inte tvivlar på att hon skulle få ihop en grym film utan min hjälp så är det alltid bra att ha någon annans ögon med sig. Vi kompletterar varandra.

Om några timmar ska jag till ateljén och ha min första arbetsdag på eoner. Jag har så mycket att göra att jag inte riktigt vet var jag ska börja men det är väl bara att gasa. Dricka kaffe och gasa. För jag hade tänkte hinna med att slutföra grunden till New Yorkserien så jag kan ta den till tryck. Montera och testa studioutrustningen jag köpte innan jul. Sätta mig in ordentligt i Lightroom. Bokföra och göra tråkiga bankgrejer. Städa (sist jag var där hade jag invigningsfest). Socialisera med mina ateljégrannar (där ligger jag efter). Backuppa film och bilder. Vattna blomman.

Så jag går väl och lägger mig nu.

Dessutom var det Akiras ettårsdag

Missförstå mig inte nu. Jag är tacksam och glad att jag blev tillfrågad att vara en av några aktuella konstnärer som fick samtala med en konstvetare inför en intresserad och initierad publik. Det är förstås bra för min "karriär" att människor besöker min ateljé och att mitt namn syns i bra sammanhang.

Men.

Varför är det alltid så i konstvärlden att man som konstnär förväntas att ställa upp gratis (och oftast också gör det) när ingen skulle komma på tanken att be vem som helst annars att jobba utan lön? Det handlar inte om girighet och jag är inte bitter (det är ju bara att tacka nej om det inte passar) men lite förvånad blev jag när jag nyss såg informationen ovan och inte ens fick frågan vad ett par timmar av min tid skulle kosta (de som deltog i kursen har ju trots allt betalat ganska bra).

Visst är detta en speciell bransch och man får vara beredd att offra ganska mycket om man har något intresse av att "lyckas" (ja, typ allt faktiskt). Och även om just detta exempel är en struntsak så är det väl ändå dags att komma över förlegade strukturer och värdera konstnärers arbete genom att i framtiden visa oss uppskattning genom att.... knasiga tanke - betala oss?

Jag hade ju inte tackat nej förstås

Jag fick ett glatt mejl idag från Konstnärsnämnden som avslog min ansökan om deras ettåriga arbetsstipendium på 100.000 kr. Men eftersom jag har gjort mig oberoende av allmosor och ändå inte gillar att gå på bidrag så är det helt ok. Dessutom finns det gott om konstnärer som behöver de där pengarna bättre.

Guten morgen Schweden!

Det blev ett historiskt val - på två sätt. För första gången någonsin får en borgerlig regering fortsatt förtroende - om detta beror på att folket blivit dummare eller moderaterna blivit smartare kan man bara spekulera över - men någon skillnad på deras politik då och nu är det iallafall inte (bara förpackningen). Och så har vi fått in en skränande retarderad apflock i regeringen (såg ni hockeykörerna från SD:s valvaka?).

Men jag ska inte orera så mycket mer om detta, faktum är att jag välkomnar det kaos som antagligen kommer att komma. Folket har valt. Folket har valt åt helvete fel. Det kommer att bli en intressant tid.

Av alla vänner Maria och jag har på facebook så fanns det EN person som var öppet positiv till alliansens "seger" resten av gårdagens statusuppdateringar såg ut ungefär såhär (och de flesta syftar förstås på SD):

Nu är vi ett vanligt jävla europeiskt islamofobt dussinskitland.

Ingen skämskudde är stor nog.

Egoister och rasister är vinnare i årets val. Vi med vett i huvudet måste hålla ihop nu!

SåDumt. SablaDeprimerande. SicketDravel.

Stackars jävlar, vilka är ni? Var gömmer ni er? Hemma i mörkret och tjoar tjaalalalaaa?

Jimmies Kampf.

Det här är en unlike-knapp.

SD får tydligen 2,2 % i Stockholm, 3,6 % i Göteborg och 8,1% i Malmö. Låt oss med förenade krafter spätta loss Skåne från Sverige.

M E R D E

Var tionde skåning rasist. Var femte svensk för lat för att sätta stopp för dem.

Någon mer som tycker att SD:s valvaka påminner om en blandning av en Bingo Rimér-fest och ett fotbollsderby?

Ser ut som att ett par miljoner braksvennar kommer att kunna köpa en extra pizza i månaden. Och ja, båtplatsen blir snäppet billigare. The cornerstone of great politics.

‎6.6 skäl att emigrera.

Må det brinna i rumpan på alla ni som röstat på SD. Skäms!!!

Huuuuuuu, hjälp för första resultatet!

Trots SD i riksdagen, vägrar jag att tappa min tilltro och hopp till vårt älskade Sverige. ♥♥♥ Imorgon är en ny dag och vi börjar kampen mot orättvisor med ett leende och starka, bestämda steg. ♥ Sov gott älskade vänner* ♥♥♥ Än lever hoppet........

Röv-val.

Farväl efterkrigstid. Goddag 30-tal.

Helvete också.

Ett rysarresultat! Sverigedemokraterna i Riksdagen! Sverige vad är det som händer???

undrar stilla om inte den där allmänna rösträtten ibland är lite för allmän.

Världens mest jämställda land verkar visst inte klara av tanken på en kvinnlig statsminister.

verklighetens folk verkar rösta på SD.

Hej då gamla fina och solidariska Sverige, det var trevligt så länge det varade.

Säger som flera före mig: Om du mot förmodanan röstat på SverigeDemokraterna var så god och ta bort mig från din vänlista.

En deppig och knäckt allians är iallafall en liten tröst. Nu går jag och dunar.

Se den och tänk över vad som är viktigt

Ät aldrig mer på köttclownen, tänk inte ens på Lidl och ge fan i kycklingarna. Handla ekologiskt, rättvise- och kravmärkt. Matindustrin är rutten men extremt lätt att påverka. Köp inte skit så slutar skit att produceras.

Töntigt enkelt.

Ängsliga konstköpare på Moderna

Kom hem för en stund sedan från en paneldebatt på Moderna museet. Det var 'moderna samlare' (precis vad det låter som) som anordnade debatten och det var ganska intressant att höra vad den superkommersiella delen av konstvärlden hade att säga om konstsamlande. Eller jag trodde att det skulle vara det iallafall.

Salongen var full till sista plats och bland minkpälsar och kostymer fanns även en del galleristfejor man kände igen (bl.a. min) och parfymdoften låg tät. I goodybagsen fanns både lyxig choklad och sprit, det var ett arrangemang av folk med stålar - för folk med stålar. Och en och annan konstnär.

Det visade sig att de som representerade samlarna denna kväll var några ganska ängsliga personer och kontentan av hela debatten var att ska man köpa konst bör man enbart rikta in sig på ett tjugotal toppgallerier och lita på dem. Inte gå på vad man gillar eller tror på - utan säkra kort. Även om galleriet jag representeras av platsar på denna lista så tycker jag ändå att det är lite fånigt (och fegt). Gallerister, recensenter och samlare kommer överens om vad som är god konst och vips ska alla äga en Gunnel Wåhlstrand eller en Karin Mamma och så är det inte mer med det. Snävt och trist tycker jag.

Intressant är att det stod i inbjudan att man skulle diskutera snobbism och osynliga barriärer inom konstvärlden - och så visade det sig att fullgoda representanter för dessa satt på scenen. Men jag tror inte att man ska ta dessa människors ord för sanningar, det var deras syn på saken helt enkelt. Marina Schiptjenko (supergallerist) avslutade allt genom att påpeka hur viktiga andra faktorer kan vara, som att man gillar konsten man köper t.ex. Det kändes lite som det glömdes bort och i mina anteckningar från kvällen står bl.a.

gubbar (med pengar)

hype

var finns konstintresset?

Det kändes faktist som om flera av dessa personer trots sitt gedigna konstintresse och mångåriga samlande var tvungna att ha någon som berättade för dem vad som var god konst. De verkade gå till samma gallerier, prata med samma gallerister och köpa samma konst. Jag tänkte fråga dem hur de skulle klara ett konstblindtest men bangade. Det ångrar jag lite nu. Kvällen som helhet var ändå ganska intressant, det är alltid kul att få inblick i andra världar och jag ser ännu mer fram emot att läsa 'Seven days in the art world' som jag beställde häromdan.

Men. Jag längtar verkligen efter att undersöka en annan konstvärld och lämna den här ankdammen ett tag. N.Y. kommer att bli sjukt spännande. Och lärorikt. Och kommer antagligen att förändra mitt liv.

En farlig kombination.

Jag gillar listor. Att sätta upp dagens göromål i en rad och sedan bocka av punkterna är själva grunden för mina arbetsdagar i ateljén. Idag var det tio mer eller mindre tråkiga administrativa grejer på listan och jag betade av dem i ett imponerande tempo. Fingrar flög över tangentbord, meningar byggdes ihop och skickades iväg och samtal ringdes. Och efter varje sak får man dra det där strecket, det är värt mycket mer än ett vanligt simpelt streck. Det är streckens streck.

Listor är extra viktiga när man är lite snurrig och dessutom sin egen chef. En farlig kombination. Om inte jag hängde konstant över min egen axel och kontrollerade mig själv skulle inget bli gjort. Så är det.