Antijanteblogg (eller det handlar om kontexten)

Jag vet att jag tjatar om kontexten rätt ofta. Sammanhang alltså. Vilka man syns i och vilka man vill synas i. Det finns inget viktigare om man har allvarliga ambitioner med sitt konstnärsskap för allt hänger nämligen ihop. Jag har sakta jobbat mig upp till en nivå där jag börjar trivas = är representerad av ett jättebra galleri i Stockholm, ska ställa ut i Göteborgs bästa och har en stor separatutställning i konsthall på gång. Mina verk är eftertraktade och säljs till priser jag inte kunde drömma om för bara några år sedan och även om allt detta är fantastiskt så jag vet att det bara är början.

Just därför var jag tvungen att tacka nej till galleriet i Frankrike som kontaktade mig häromdan. Allt lät toppen, kvinnan som drev det verkade otroligt ambitiös och jag är sugen på att expandera och visa min konst utanför norden. Men. Inte till vilket pris som helst för tyvärr skilde sig hennes och mina tankar om vad som är god samtidskonst lite väl mycket. Jag kände på en sekund när jag såg övriga konstnärers verk att det inte var något för mig och önskade henne lycka till.

Jag förstår om det kan låta snobbigt men jag har bara en "karriär" och måste göra de val jag tror främjar mig bäst. Hade detta varit för fem år sedan hade jag hoppat på direkt för då hade det varit ett bra trappsteg på vägen men i min nuvarande situation vet jag att jag kan få bättre. Då spelar det ingen roll att hon lockade med grym wakeboardåkning (snyft!) och en ev. Parisutställning för det var inte rätt galleri för mig. Tyvärr.

Nu är jag trött på det här

Innan vi åkte till stugan så funderade jag på vad jag skulle hitta på att skriva om hela sommaren. För hur intressant är det egentligen att läsa vad jag gör på min semester liksom? Jag hade alla möjliga planer på ämnen och saker jag skulle kunna ta upp (inom konstområdet) men som ni har märkt har det ju inte riktigt blivit så. Två anledningar:

1. Ett barn i familjen tar mer energi och kraft än man kan tänka sig och jag är ingen tonåring längre. Jag har inte pallat helt enkelt.

2. Responsen på min ambitiösare inlägg har historiskt sett varit alldeles för liten för att det ska vara värt det. Om jag lägger ned en massa semestertid på att få till bra texter vill jag ha något mer tillbaka än en siffra på besöksmätaren. Och det får jag aldrig för att:

1: Mina läsare är slöa och orkar aldrig komma med synpunkter (med undantag från ett fåtal - tack för att ni orkar).

2. Mina inlägg är inte tillräckligt bra.

Men snart är semestern slut och då ska jag (förutom att vara pappaledig) dra igång min nya ateljé och starta nya projekt. Det kommer att bli svinigt bra, inget mer yada yada om vardagsmenlösheter (om de inte är konstrelaterade förstås) - det finns miljontals sådana bloggar om man är sugen på det. Jag ska göra mitt bästa för att inte tråka ut er utan istället försöka skriva Sveriges bästa konstnärsblogg. Eller bästa och bästa, det är ju svårt att mäta. Men bra ska den bli. Dessutom är konkurrensen i stort sett obefintlig.

För det är ju konstnär jag är och det var därför jag började blogga. Inga fler jävla wakeboardbilder!

Ja, förutom den här då.

Ni trodde väl inte att ni skulle slippa undan?

Om några dagar är det slut på Daniels semesterblogg och då ska den transformeras tillbaka till någon form av konstblogg igen. Ja, det är ju tanken iallafall. Men innan dess hinner jag plåga er med lite wakeboardbilder för idag tog vi premiärturen grannen och jag.

Det var en perfekt morgon och viken låg spegelblank. Med tre dagar kvar i stugan fick jag åka mitt första åk. Alldeles för sent.

Japp, det är samma gamla vanliga våtdräkt. Att jag fortfarande kommer i den är egentligen en smärre sensation.

Johan har blivit lite gammal och kör med hjälm.

Men det gick bra ändå.

Sen var det min tur och det var töntigt kallt i vattnet.

Men det gick bra ändå.

Memory lane 25 juli

Dagens tema verkar visst vara vatten. Det blir väl så i slutet av juli antar jag.

Typ idag för fem år sedan lärde jag Maria att segla. Häromdan sålde farsan Gabella till en ryss i Oxelesund. Lika bra det för vi (Maria och jag) har ändå inte varit ute med båten sedan den där soliga dagen 2005.

Typ idag för fyra år sedan hälsade vi på Erik i Hunnebostrand där han jobbat som kock på somrarna sedan 50-talet. Vi gillar att hoppa från klippor.

Typ idag för tre år sedan klämde jag ännu en gång in mig i min urvuxna våtdräkt (som jag fortfarande klämmer in mig i). Jag köpte den för 350 pizzor sedan när jag bodde på Fuerteventura i slutet av 1900-talet.

Typ idag för två år sedan kollade vi in solnedgången från Fårö. Jag byggde en liten soffa av de platta stenarna och vi satt och lyssnade på sommarpratet och drack vin. Det var tider.

Typ idag för ett år sedan blev jag recenserad för första gången av en riktigt recensent på en stor tidning. Målningen på bilden såldes någon vecka senare till en samlare i New York.

Memory lane 16 juli

Mitten av juli betyder i princip en sak för mig - wakeboard. Så har det varit de senaste tio åren och det kommer nog att vara så ett bra tag till. Vi har ännu inte kört årets premiäråk men båten ligger och guppar vid bryggan och grannen (som äger båten) är här nu så det händer väl när som helst.

För en sommar utan wakeboard är ingen sommar.

Typ idag för fem år sedan var vi nere vid Hammarbykanalen och badade. Om ni känner igen tjejen till vänster så beror det på att hon var med i "Tjenare Kungen" som kom samma år.

Typ idag för fyra år såg jag ut såhär. Nyåkt och nöjd med livet.

Typ idag för tre år sedan lärde sig Maria att åka.

Typ idag för två år sedan drog vi på roadtrip runt Öland och Gotland. Första natten fick vi den brillianta ideén att sova bakluckan för att slippa rodda med tält. Det var sådär.

Typ idag för ett år sedan var det ännu en fantastisk wakeboarddag.

Det känns så fel.

Min morfar har blivit väldigt sjuk. Läkarna ger honom en vecka att leva och sånt har jag lite svårt att hantera. Döden är något naturligt och inget jag är rädd för men när det blir så kalkylerat händer något. Jag vill inte ha sådan information, när man dör så dör man. Men nu vet jag. Något ostoppbart håller på att ske.

De flesta skulle väl kasta sig i bilen/tåget/flyget direkt för att ta avsked medan tid är, men för mig är tanken på att åka och hälsa på honom en sista gång inte lika självklar. Jag vill inte säga farväl åt någon som fortfarande lever. Veta att detta är sist gången jag ser min morfar i livet, då har jag hellre kvar min senaste bild av honom. Men det är ju jag. Är han vid medvetande och vill att jag ska komma så gör jag självklart det. Fast det skulle vara jobbigt. Hårt.

När farfar dog för några år sedan så valde jag att inte hälsa på honom på slutet. Det är inget beslut jag ångrar. Min sista bild av honom är ljus och positiv. Det är så jag minns honom. Jag hoppas att oavsett om jag åker eller ej att även min sista bild av morfar blir positiv och att han inte behöver lida eller ha det jobbigt. Just nu är mamma och stora delar av släkten där dygnet runt och det känns skönt att veta. Jag är med honom härifrån, hoppas han vet och känner det.

Kanske är jag feg och detta är bara ett sätt att fly från något jobbigt. Slippa känna alla dessa känslor. Men jag har i så många år tänkt tanken varje gång jag sagt hej då till honom att detta kanske var sista gången. Jag avskyr farväl. Jag vill inte ha ett till.

Bilden då, vad har den med allt att göra? Inte ett dugg. Och allting. Jag ville illustrera bloggen med något positivt och för mig finns det inget mer positivt än sommaren på landet. Och på sommaren åker jag wakeboard. Dessutom är mormor och morfar där varje år och så har det alltid varit. Men nu sitter jag på information att det med största sannolikhet inte kommer att bli så nästa år.

Det känns så fel.

funderingar, döden, wakeboard