Drar vidare

För drygt fyra år sedan fick jag tag på den här ateljén och tiden här har på många sätt varit den bästa i mitt liv. Tusentals timmar som lett till utställningar på museer, konsthallar och gallerier runt om i landet. Jag har inte njutit varje sekund men att gå till den här platsen har varit viktig, rolig och givande. Min sambo har klippt hyllade filmer här och haft Kobra på besök, min äldsta son älskar att vara här och ettåringen brukar lysa upp så fort han kommer in.

Men nu drar jag vidare och jag gör det helt utan vemod för när det är dags är det dags. Hej då, ateljé tre-tre-två.

Välkomna hit Kobra!

Det finns ett enda tv-program jag aldrig missar. Och då menar jag aldrig. Jag har nog sett alla program sedan det började sändas 2007. Fatta då det stora i att de ska komma till min ateljé i övermorgon.

Någon kanske minns att jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan att "Maria träffade rätt människor och fick en öppning som kan leda till bra grejer" och så blev det. Kobra ska i ett kommande program ha "Tanten" som tema och eftersom Maria gjort flera dokumentärer som skildrar äldre kvinnor på ett okonventionellt sett så rekommenderade personen vi träffade Maria till Kobraredaktionen och sedan gick det snabbt.

Eftersom Maria sitter i min ateljé och jobbar då och då föll det sig naturligt att de kommer hit och filmar och det har jag förstås inget emot. Så idag har jag rensat, putsat, riggat och kanske även städat lite taktiskt. Jag skulle ju inte stämma någon om en målning råkade komma med i bild.

Men mest av allt hurra för Maria, det finns ingen som förtjänar det bättre och extra kul är det att SVT redan köpt in "Drömresan" så den kommer att få all uppmärksamhet den förtjänar!

Info om Marias filmer och pågående projekt finns här.

Direkt från tryckpressarna

Någon som minns Pressbyråprojektet jag gafflade om? Det var ju Marias stora höstjobb, själv var jag bara inblandad på ett litet hörn som klippare och bildredigerare. Nu är allt hur som helst klart och kunden + alla inblandade älskar den.

Det är nog tveksamt om svt vill visa en film med en så tydlig avsändare men den är definitivt värd det, Pressbyrån har - tro det eller ej - en ganska fantastisk historia och denna dokumentär förtjänar en stor publik.

Hurra för min geniala familj!

Det må gå rätt trögt för mig just nu men resten av vår lilla familj har bättre flyt. Min son trivs allt bättre på nya förskolan och är inte rädd för det batteridrivna briotåget längre och Maria har just sålt in sin andra dokumentär till SVT. Arbetet med filmen har pågått till och från i tre år men det var bara ett par veckor sedan hon skickade in den och nu är det klart.

Jag har som vanligt bidragit med vad jag kan som klippare och står denna gång även för layouten ovan (klicka på bilden för att läsa om filmen). Jag är glad och stolt att få vara en del av Marias produktioner.

Lyllo alla er som inte sett filmen ännu men någon gång våren 2012 ska den visas. Lita på att jag återkommer när jag vet mer.

Bevara Slussen!

Idag gjorde jag äntligen något jag tänkt göra i säkert ett år men inte haft tid med - dokumentera en av Stockholms mest inspirerande platser. För mig är det helt stört att man på allvar tänker riva och byta ut denna miljö mot turistanpassade stråt, motorvägar och fler inglasade gallerior. Detta är en av väldigt få genuina storstadsmiljöer som finns kvar i den här stan.

Oavsett vad som händer så har jag nu några hundra bilder arkiverade därifrån så barn och barnbarn får se att Stockholm en gång i tiden var en stad som levde. På riktigt.

Andy och jag

Det har kanske blivit lite tjatigt om Warhol den senaste tiden här i bloggen men det är så mycket som plötsligt sammanfallit. Det blir ju så ibland.

Jag har naturligtvis känt till (och gillat) Andy och hans konst sedan evigheter men för ett halvår sedan impulsköpte jag en jättebok med hans fotografier, några månader senare den rosa kossan som kylskåpsmagnet (i presentshopen på moderna för att vi aldrig skulle ha råd med den riktiga), sedan beställde jag hans bok från -75 "The philosophy of Andy Warhol" medan jag läste boken om Brillolådorna och för att toppa det hela struntade vi i att renovera köket och ropade istället in en riktig kossa från 1966 som nu hänger hemma hos oss. Dessutom råkade jag hamna bakom honom på en tisdagsklubb i slutet av förra året.

Boken ovan har jag precis läst ut och den är full med hans tankar, texter och förvånansvärt aktuella citat (känns märkligt att den är skriven när jag var ett år gammal). Den är också ett tidsdokument över en era och skulle jag få välja en valfri tid/plats i historien att hänga ett tag hade jag valt New York någon gång i slutet av 60-talet. Lätt.

Jag är såld på Andy, han har blivit en allt större förebild för mig och jag hittar allt fler beröringspunkter mellan oss. Inte så att jag på något vis jämför mig med honom men jag gillar inställningen han hade till konsten och allt runt omkring. Osentimental och rakt på - ingenting betyder någonting, ingenting betyder allt.

"Before I was shot, I always thought that I was more half-there than all-there - I always suspected that I was watching TV instead of living life. People sometimes say that the way things happen in movies is unreal, but actually it's the way things happen to you in life that's unreal."

Gör mig vårfin

och ska snart dra och supa påskmiddag. Men visste ni att denna högtid inte alls har med ägg* och tiggande barn att göra?

Ni har väl köpt ekologiska förresten? Annars jävlar.

Och här är femte generationens Milton

Han fyller ett och ett halvt år idag och kommer att bli något stort.

Vardagsaspergare

Linköpingsgalleriet och jag fortsätter med våra snabba puckar. Jag gillar det, ser liksom ingen anledning att dra på saker som ändå ska bli gjorda och jag gillar när andra är likadana. Galleristen efterfrågade en lunta pressmaterial igår så jag la några timmar på att sätta ihop ett kit och dunkade iväg allt innan jag drog hem och la mig, nu när jag öppnade mejlen skriver hon att hemsidan är uppdaterad och klar.

Man kan jämföra med mitt gamla Helsingforsgalleri där det kunde ta en månad att få svar på den enklaste fråga (efter upprepade påtryckningar), tro fan att jag lämnade dem. Kanske inte supersmart eftersom de sålde helt ok man jag pallar helt enkelt inte med när det går saaaakta. För att inte tala om att bli behandlad som ett problem när jag i själva verket är tillgången deras verksamhet bygger på.

Och han åt inte upp en enda

Jag har ju varit ateljé- och jobbfokuserad i bloggen den senaste tiden- precis som jag tänkt - men att min son börjat använda kritor får väl anses vara konstrelaterat i allra högsta grad. Han blir förresten 16 månader idag.

Bättre alldeles för sent än aldrig

Trots att jag haft systemkamera i ett par år och plåtat som en galning har jag inte riktigt tagit mig tid att sätta mig in i behandlingen av RAW-bilder (typ digitala negativ). Förrän nu. Det är helt sjukt vad mycket bättre ens bilder blir på ett par minuter jämfört med att bara godta den ganska hårda komprimeringen som JPEG innebär. Jag har också kastat många över/underexponerade bilder helt i onödan för allt går att fixa i efterhand. För att inte tala om alla brusiga bilder jag försökt rädda i photoshop utan vidare resultat, nu drar jag i en spak och så är det klart (klicka på bilden ovan). Vitbalansinställningar i efterhand är en dröm.

Jag kör med Lightroom 3 och nu finns ingen återvändo, det är verkligen som att jobba i mörkrum med full kontroll över allt. Vilken tur att jag gick på den där fotomässan och fick tummen ur.

Lite mer Japan (Tokyo)

Det är lite bitterljuvt att gå igenom alla gamla japanbilder. Att sitta i ett tungt höstmörker i Stockholm och titta på en plats där man mycket hellre skulle befinna sig gör att det börjar klia i alla resnerver. Tyvärr är det inte möjligt just nu, både Maria och jag har mycket att göra här (som skulle vara omöjligt att göra där) och dessutom brände vi ju nästan alla våra pengar i New York.

Men det var roligt att det var så många som gillade mina bilder och jag hoppas att jag kan inspirera någon att åka dit så här kommer lite fler. Denna gång blir det enbart Tokyo. Vassego igen.

Om man är många måste man visa hänsyn. Det har japanerna fattat. Har aldrig varit med om att någon gått in i mig eller betett sig allmänt stockholmskt.

Om du ser en japan skratta och peka åt Stockholms tunnelbanekarta så vet du varför.

Harajuku - ett av mina favoritområden.

Jag älskar att man kan gå i dagar utan att se en enda västerlänning.

Japaner plåtar nästan lika mycket som jag.

Harajuku igen. Där cosplayfolket visar upp sig.

Nyfångat vid fiskmarknaden i Tokyo. Helt plötsligt smakar all annan sushi lite sämre.

Nästan vackrast är Tokyo i regn (Harajuku igen).

Ueno park i väntan på kvällens fest.

Vi filmade och filmade och alla var glada.

Fisk på pinne.

Det finns få platser i världen som låter så illa som en Pashinkohall. Eller är lika rökiga.

Inte rusningstid.

Barer, restauranger och caféer ligger inte bara i markplan. Bakom varje dörr finns 5-6 våningar fulla med allt. Internetcaféer t.ex. finns överallt men är nästan omöjliga att hitta om ingen vänlig själ förstår en och kan peka ut dem. För skyltarna ger inte så mycket vägledning.

Gamla japaner - you've gotta love them.

Om Japan

Ofta när jag ska lägga Akira så babblar jag lite viskande om Japan i hans öra tills han somnar. Om tågen, maten, djuren, människorna, bergen - allt. Jag vet inte varför det blivit så, antagligen för att jag längtar dit konstant och det ligger nära till hands i skallen. Akira bryr sig inte så noga, bara man slänger in en kossa i historien då och då. Eller en hund.

Maria och jag har varit i Japan två gånger, första gången var 2006 och då var vi i Tokyo i ett par veckor. Allt var konstigt, främmande och lite svårt men vi älskade alltihop. Två år senare åkte vi igen, tanken var att vi skulle göra en dokumentär om Hanamifirandet (körsbärsträdsgrejen) och sedan tågluffa i ett par veckor. Denna gång visste vi vad vi hade att vänta och det var som att komma hem.

Jag rekommenderar alla att åka dit, det är ett helt fantastiskt land med ett underbart folk (och om de bara slutade döda delfiner och jaga valar så skulle de växa ännu mer). Det är mäktigt att vara på en plats som är så konstig och främmande med en uråldrig kultur och samtidigt känna sig väldigt hemma. För det gör man.

Jag tänkte lägga ut ett tiotal bilder men det hade inte varit riktigt rättvist mot Japan, så här kommer ett gäng istället (som ändå bara visar en bråkdel av resan). Alla är från luffen 2008 och går att klicka på för större verisioner. Vassego.

Vi hade nyss landat och började genast fira hanami/filma med gigantisk jet lag. Vi mötte upp min Japanska vän Yuki i Tokyos bästa park.

Såhär soft kan det vara i Tokyo också. Kontrasternas stad.

Vi äter sushi/sashimi minst en gång om dan (om jag får välja). Här är favoritstället i Akasaka, rullband förstås.

Shibuya crossing (ni vet från Lost in translation) en regnig kväll.

I Japan finns de finaste taxibilarna. Både utanpå och inuti.

Filmar i Tokyo. Tyvärr har det inte blivit något av filmen ännu pga. en omfattande datorkrasch för ett par år sedan, men en dag ska jag/vi ta tag i det igen.

Våra bordsgrannar. Det finns inget gladare (eller generösare) än en japan som druckit sprit.

Folk paxar plats tidigt genom att lägga ut en presenning. Sedan dukar de upp och festar tills de stupar.

Jag väntar på tåget/rymdskeppet. I Japan går tågen i tid.

Två veckors tågluffande i 1:a klass kunde börja. Det kan jag rekommendera.

Vi bodde en natt uppe i bergen där det kryllade av apor.

Detta är vårt rum uppe på ett annat berg där vi bodde på ett munkkloster. Man blir alltid mottagen med te och roliga små rispaket eller kakor.

Kanske världens vackrast belägna tågstation?

Hiroshima är förstås ett måste.

Och så var vi på en ö i södra Japan där vi hyrde cyklar och hojade runt.

Där fanns det massor med tama rådjur.

Och det var nästan töntigt vackert.

Vi badade i varma källor så fort vi kom åt. Denna låg på en vulkanö och var nog den bästa av alla. Bakom ryggen på mig låg öppet hav bara meter från källan. Trädet är inte fejk.

Någon dag senare satt vi och tittade på samma ö när den plötsligt fick ett litet utbrott. Det var tydligen ganska vanligt.

Ibland är det overkligt vackert. Speciellt om man är där i april/maj när körsbärsblommorna kör sin grej.

På första resan hade vi mycket besvär med maten (vi äter inte kött & fågel och ingen förstår engelska) så till andra resan gjorde jag detta kort. Ett genidrag.

Japanerna jobbar hårt och sover när de kan.

Sushi och bärs i förstaklass på väg mot någon skön plats. Vad livet var enkelt.

När vi kom tillbaka till Tokyo var Jens där. Han gillar också Japan.

Allt är roligt och lite konstigt i Japan och precis när man tror man sett allt så dyker en sån här grej upp. Den perfekta bilden att avsluta med.