Och Anthony var hans namn

Det går åt mycket vitt. Massor med vitt. Jag tänker mjölkbaren i A Clockwork Orange, jag tänker konsthallar och jag tänker på lägenheten i Camden där jag hängde ibland i mitten av 90-talet. Den hade vita väggar, vitt golv, vitt tak och bara vita möbler. Och han som bodde där drog ofta upp vita saker i näsan och pratade oavbrutet. Vi jobbade på samma hotell vid Covent Garden och det var en annan tid i en annan värld.

En fullastad lastbil senare

Få saker är så götta som när man flyttat en massa grejer från A till B. Speciellt om grejerna på plats A konkurrerat om utrymmet där man bor. Nu är allt junk borta från vårt hem och min ateljé är inte fullt så minimalistisk och luftig som den var för några timmar sedan. Men skönt det är.

Akira tyckte det var ball med en massa lådor i köket.

Vad hände med mitt space?

Vi (tack igen Björn) drack några flyttbärs på Mosebacke men jag orkade inte plåta. Såhär ser Stockholms bästa uteservering ut för den som inte varit där.

Är det inte dags att börja jobba snart?

Ungefär vid den här tiden varje år brukar jag skriva något icke fördelaktigt om turisterna som besöker min stad. Det tänker jag göra nu också. Fast jag varit bortrest större delen av sommaren så är jag redan svintrött på alla hålögda, glassätande, fula turister som är i vägen, slöar sig och trängs. Vart åker alla roliga och snygga turister egentligen? De som är vana att röra sig i städer.

Jag förstår att Stockholm (och Sverige) tjänar en slant på dem men frågan är om det är värt det? Jag kommer iallfall hålla mig från city i fortsättningen - kolla bara på bilden här ovan som är tagen på Drottninggatan tidigare idag.

Åk hem med er.

Lägg även märke till snygga hatthyllan

Medan jag väntar på att färgen ska torka så passar jag på att levitera lite ovanför nya soffan. Visst är den fin?

Tack SL!

Jag vet inte om det framgår av bilden eller hur det är i andra städer men i Stockholm åker man buss gratis om man har barnvagn. Idag utnyttjade jag och lillen det för första gången och åkte runt, runt i hela stan.*

Nu ska jag rodda färdigt i ateljén inför morgondagens flytt och lyssna klart på Annika Östbergs sommarprat som jag somnade ifrån igår. Jag älskar att vara här och pyssla.

*Närå, vi åkte bara en liten bit.

Pausen är (snart) över

Bilen är bokad. På tisdag blir det flyttbärs med Björn (som har varit med vid alla mina tre ateljéflyttar inom Stockholms stad) och jag kan äntligen börja jobba. Det ska bli grymt att komma igång igen.

Och förutom att jag varit fantastiskt bakis idag så hade vi en skön helg i Uppsala. Jag rekommenderar alla att se Inception, den levde upp till precis alla förväntningar. Sällan det händer nu för tiden.

Jag vet, jag skulle inte blogga om sånt här

Vi skulle egentligen bara gå en sväng till ateljén för att se om jag verkligen skulle behålla det där gigantiska bordet jag fick av Jens (det ska jag inte) men det blev en heldag i Gröndal istället. Jag köpte en liten blommig soffa också men glömde plåta den, hoppas ni kan hålla er några dagar för imorgon åker vi till Uppsala* så det blir ett litet bloggbreak.

*Vi ska på bio tillsammans för första gången sedan Akki föddes och så ska jag på någonslags kemiststudentfest med en barndomskompis jag inte sett på drygt 15 år. Ska bli intressant.

Pizzapaus på en av bryggorna i Gröndal. Snart ska vi bo där. Snart. Hoppas väldigt, väldigt snart. Jättesnart.

Sen gick vi till Vinterviken och fikade lite.

Och så var det det där med fotograferna på Hornsgatan igen - de jobbar helt klart i motvind (klicka på bilden för större).

Tur att de inte var tre iallafall.

Man skyltar ju med det bästa man har

Konstbar har öppnat ny butik vid Stureplan så nu behöver man inte åka ut till Kungsholmen längre om man vill ha kvalitetstryck i begränsad upplaga (även om den butiken kommer att ligga kvar även i fortsättningen). Flera av mina bilder har redan sålt slut så skynda dig innan det är för sent.

Nu ska jag sätta igång med nya hyllsystemet som jag impulsköpte på Clabbe tidigare idag. Och så måste jag hitta en bra soffa (eftersom jag dödade den förra) - det är faktiskt absolut nödvändigt att ha en bra softarplats i ateljén. Om inte annat när man har fest. Eller får konstkonsulenter på besök.

En schysst diktatur alltså

I morse på ring P1 var homofobin och främlingsfientlighetsnivån extra hög. Det är läskigt med alla dessa gröthuvuden (merparten verkar vara Sverigedemokrater) som sitter runt om i landet och trycker på varsin rösträtt. Ibland undrar jag om inte någon form av diktatur vore bättre.

Nu ska jag ned på stan och leta hyllsystem till ateljén för snart ramlar ett tjugotal bananlådor med junk in och då gäller det att vara redo. Jao.

Fyra timmar senare

Ok, det tog lite längre tid än jag tänkt men NU går jag över till fabriken. Ska bara hämta Jens och svepa ölen.

Mitt mål är såklart att ställa ut där

Nu när man är ateljégranne med en av Stockholms bästa konstinstitutioner så måste man ju utnyttja det. Vi ses ikväll på Natten #12, ska bara förfestmåla lite lister innan jag knallar över.

Ett golv är ett golv är ett golv

Jag fattar att det inte är superintressant att läsa inlägg efter inlägg om hur ett ateljégolv växer fram så därför får ni ett par andra bilder också. Sån är jag.

Den gråa kanske ser lite dassig ut i jämförelse med det blå men jag lovar att det blir så jävla mycket bättre.

Förutom att vitbalansen är åt skogen kan man få en uppfattning om hur slutresultatet kommer att bli. Lite som ett flott galleri.

Jens (som dragit igång hela kollektivet) sitter ett par dörrar bort. Vi var ateljégrannar på Ölands Konstskola också och det känns väldigt rätt att vi är det igen.

Jag prommade hem och gick förbi fotografen på Hornsgatan som tar sådana där obehagliga softade bilder på män som håller om sina gravida kvinnor och fula barn. Men den här tog fan priset.

Sen gick jag förbi köttclownen och tänkte dumpa några burgare. Men ångrade mig och vaskade iväg ett sms istället.

785 kronor senare

Det är helt bisarrt vad dyrt det är med färg (om man inte köper den på Överskottsbolaget vill säga), dessutom lurade de på mig ett nytt rollerset så tillsammans med blåstrykningen från igår är mitt sketna ateljégolv nu värt en bra bit över 1000 spänn. Såhär blir det alltid när jag ska göra något.

Men var inte rummet lite större förut?

Jag är tillbaka i stan och nu är det iordningställandet av ateljén som gäller. Först av allt måste golvet fixas, det funkar inte med en äcklig kontorsplastmatta. Det fattar ju vem som helst att inget ordentligt blir gjort i en sån miljö. Men jag pallade inte riktigt med att måla själv så jag bad en snubbe jag känner fixa det. Det aset missuppfattade dock allt och gick och köpte blå färg så nu måste jag måla om allt imorgon. Typiskt.

Men annars känns det sjukt bra, äntligen får jag vara en del av ett konstnärskollektiv igen, det är något jag saknat sedan jag slutade konstskolan 2004. No more sitta själv i ett litet rum och inte träffa en människa på dagar och bli lite knäpp och handlingförlamad av ensamhet men samtidigt intala sig själv att det är gött att få vara i fred. Nu får jag ett utbyte med andra konstnärer och samtidigt kan jag stänga dörren om mig när jag vill.

Jag har hittat hem.

Den sista fotoraddan

Som jag skrivit tidigare så ska jag lägga av med struntbloggandet och istället ägna mig helt åt att skriva om väsentligheter som konst och sånt (= vad jag har för mig på dagarna i och runt min ateljé). Några kanske jublar* och andra sörjer** men så får det bli för detta är nog*** mitt sista dagboksinlägg på ett tag.

* Ja, typ alla som följer min blogg för att läsa om konst.

** Min familj och andra nyfikna som vant sig vid att ha fullständig koll på mig, min tjej och vårt barn via bloggen.

*** Jag kommer säkert att halka dit och skriva vardagsnonsens då och då men det blir så sällan att det inte kommer att märkas.

Om någon undrar varför jag inte bloggat de senaste dagarna så beror det på att jag levt till fullo i den verkliga världen och bara träffat verkliga människor away från keyboardet. Men kameran tog jag förstås inte paus ifrån - herregud, det finns ju gränser.

Sista dagen i stugan tog vi den årliga bilden på verandan. I år med ett förvånat barn bredvid oss.

Sedan åkte vi till min kusin + tjej som flyttat ut på landet utanför Nyköping. Huset har anor från 1200-talet och Gustav Vasa hade tydligen gömt sig i grannhuset när han hade arga danskar efter sig. Eller hur det nu var.

Det var gigantiskt och jättefint. Som ett slott.

På lördagen började vi dagen med att gå och titta på omgivningarna.

Och hästarna.

Och sjön.

Sedan åt vi och lillen hittade en slang. Han älskar slangar.

Och sin lilla valross.

Sen åkte vi till Nyköping och träffade min gamla konstskolekompis som blev brandman istället. Är du snygg, smart och vill ha barn kan du slå honom en pling. Akira satte visst igång något.

Och så avslutade vi lördagen med trädgårdsfest hos ett par vänner utanför stan. God mat, obegränsat med dryck och skön underhållning. Perfekt avslutning på världens längsta semester.