Efter några timmar i ateljén mötte jag upp Maria idag för att gå på Mejanelevernas magister- och kandidatutställning på konstakedemin. Hur man upplever olika saker är ju högst personligt och subjektivt men låt mig säga såhär - det är svårt att tro att de haft fem år på sig (respektive tre) för att komma fram till vad de kommit fram till.
Allt var förstås inte mediokert, skitnödigt och intetsägande men det kändes som om väldigt många försökt att skapa "konst" och gått på varenda klyscha om hur en examensutställning på en konsthögskola "ska" se ut. Varför tar de inte chansen och gör något riktigt bra nu när de har allas ögon på sig? Prestationsångest? Eller hänger det på utbildningen? Alla får ju såklart göra som de vill men konstvärlden är stenhård och man får inte så många försök så det verkar ju dumt att schabbla bort det direkt.
Men även om det var snudd på pinsamt på sina ställen så fanns det såklart många bra grejer (fler än jag kan visa här) och här är några av mina favoriter.
Det började bra. Stort, ambitiöst, drömlikt. Osubtilt subtilt. Konstnären heter Linda Bäckström och jag är säker på att hon är en av dem man får se mer av.
Annars var det mest videokonst som var något att ha.
Och min absoluta favorit - ett videoverk av Johan Wik. Enkel, snudd på banal men poetisk, den kommer att hänga kvar.
Och jävligt stor. Dessutom välgjord (videokonstnärer tror allt för ofta att de kan komma undan med skakiga, taffliga bilder och dålig produktion därför att det är "konst"). Pah.
Och så Sonia Hedstrand. Maria har gått en dokumentärfilmsutbildning med henne och vi höll båda på att bli indragna i detta projekt. Det fanns hyfsat långtgående planer på att vi skulle följa med till Japan och hjälpa till med filmandet av de dykande Amakvinnorna. Fint presenterat och nästan hypnotiskt bra.
